Flux Capacitor

Mitt rum är belamrat i rosor. Fylligt röda, aptitretande rosor, putslustigt solgula rosor och rosor av okänd ursprungsfärg vilka har färgats kitschigt blåa inför detta festliga tillfälle, benägna att lämna fläckar på allt och alla, hopskrumpnande redan efter en dag. Liljekonvaljer i små glas. Bruna, knastrande sommarbuketter från kusiner. 
   Det ligger en studentmössa i min fåtölj, botten upp, lite intryckt, liksom den landade då jag slängde iväg den en dimmig fredag kväll/lördag morgon, krypandes mot sängen, döv och blind, skorna på, munnen öppen. Dess småtufsiga inre bär signaturer och allt möjligt annat klotter. Rage från Rebecca, Turbo-Bass från Anna, kärlek från Köttet. Alla pojkar vilka jag irriterat mig på i tre år och som jag senast igår upptäckte att jag innerligt tycker om, sådär lagom i otid, (åtminstone i fyllans gråzon); de har ritat små hjärtan, vilka tillsammans bildar en skrovlig, blågulmönstrad tapet. Det är jättefula hjärtan kan lovas, men alltså, det gör inget. 

Det är som tryckluft som dallrande stiger uppåt. Vi andas i takt, stampar i golvet. Signaltutor, visselpipor, hejaramsor. Kramar. Snyftar. Nu händer det. Har du något att säga så bör du säga det nu.  Skakande underläppar. Pannor mot axlar. Fattar armkrokar som klibbar loss. Yrselblickar. Svindelsuckar.  Plötsligt pressas vi ut genom portarna då ett kraftfullt undertryck skapas i skolan glas-och-ståliga éntrehallar. 35 grader i skuggan (Fast inte, men visst kändes det så?). Vi skriker och vi hoppar. Den sekunden.

Krama mamma.  Tårexplotionen som följer summerar tre års karaktärsdanande fostran, hejdlösa hovbanketter, ryggdunksmoments och självsvek; en hel storhetstid, vår klippa, i en omedelbar detonation. En skälvande heliumballong lyfter till väders från punkten där mina fötter nuddar jorden, och i och med att en kastvind fattar tag i den och blåser den långt, långt bort här ifrån, andas jag ut. Ändå kan jag inte fatta.  

Allting händer i slow motion. Molnfria fototillfällen. Armarna i vädret. Vidöppna tjutande munnar, så öppna att de skapar groteska dubbelhakor på foton, för alltid. Blanka pannor och lossade slipsknutar, klirrande tomglas och knastertorra stämband. Ett ton gratulationer i skavande blågula presentband vägandes runt halsen. Vi dansar hula på en höskrinda vilken studsar framåt likt en pimpad stadsjeep i Downtown LA.

Och vi skulle ha gett våra unga liv för en vindpust. Fast nej.

Ett VARV TILL! ETT VARV TILL!

En dyr, varm, nästan avslagen Moët, untz untz och schtek schtek och varma ärmar och hafsiga, uppsluppna kyssar; en svajande himmel. Allting är på topp; det har faktiskt aldrig känts bättre än så här. Alla skriker åt varandra, skriker åt andra, skriker och känner sig som de vackraste på hela gatan. För vi är bättre, vi är inte som ni; skriker vi. Vi dränker oss i sprit, men har bäst betyg för det! Vi orkar inte mer, vi sticker ifrån stan! Det är vår tur nu! Så förhoppningsfullt, smäktande och uttryckligt naivt, men idag så får det vara sanning. Idag är vi tillåtna att tro på Hoffmaestro-carpe, broderskap och systerskap, på ett framtida äventyrligt liv vilket ska te sig likt en oändlig rad av zooliknande fester där folk alltjämt hoppar i poolen med kläderna på. Så jävla mycket John Keating och så helvetes mycket Sandra Dee. Detta är vår partydiktatur. Är det så här som lycka ska kännas? I så fall vill jag inte veta och förstöra allting.   

Den ultimata peaken pågår i några timmar framåt och avtar sedan sakta, sakta över pommes frites på en iskall bänk. Att veta att det här aldrig kommer igen, att det är en gång och bara nu, gör det bättre på sätt och vis. Solen har redan gått upp. Regnmoln; rosa galjonsskepp, svävar över staden.

Vi posade på en fucking polisbil. Jag vet inte riktigt hur jag ska utrycka mig på bästa, mest rättframma sätt för att beskriva hur häftiga ni är.  

Oförklarliga fläckar och en halvt stukad fot.

Sedan tog det slut. Chockarna återvänder regelbundet, skylda från regnet. Ingenting är svart på vitt längre; inga due dates, inga betygskriterier. För första gången känns det som att jag är utan ett syfte och bara existerar i världen. Lite som en sten eller en fjäder i vinden. Som Förenta Staterna efter Kalla kriget. Jag känner mig lättad med ihålig. Tillfredställd, men hemlös.  

Jag vill ha ett ställe att gå till, ett ställe där mångfald i personligheter uppskattas högre än ett samtida tonåringsideal, och ett ställe där jag vet att jag kommer att finna er alla, runt ett bord, i köket, i det kalla favoritklassrummet med fönstren åt gården. Jag vill veta vart ni är och vad ni bestämmer er för att göra. Jag vill att ni fortsätter att dela mitt liv och inte bara är en del utav det. Jag sänder min kärlek till er allihop. Jag älskar er. Jag älskar er. Katastrofklubben, min egen Pickwickklubb, påhittad i bibliotekets toalett, förverkligad genom tidiga kaneläppelgryningar i Violettas kök. Det är du och jag, det är oss och dem, det är vi tillsammans, hjärta och för alltid. De bästa och enda riktiga vänner jag någonsin haft.

Alla minnen jag har från studenten liknar Abraham Zapruders 16 mm film på presidentmordet. Utan ljud, korniga, fördröjda rörelser när in-zommade, men i så starka, varma färger, så slående oförglömliga, så omvälvande.

Jag vill tänka mig att det här inte är hejdå. Bara ett vi ses.

En gång S3eb, alltid S3eb: Klicka här för en spellista.

"Only those who dare to fail greatly can ever achieve greatly."

Jag sluter mig i mitt Hyannis och min skumgodisfärgade pullover; min 1700-tals trädgård, min vitklöverbiosfär. Här ligger jag i ett moln av varmt gräs och hafsigt redigerad hemmaklippning; välmedicinerad, bland insekterna, iakttar fladdrande tvåmastare ute i sundet, åtnjuter en fin cigarr och karismatiskt sällskap. Jag och Jefferson Airplane. Jag skriver ett väldigt viktigt brev.

Kommentarer är tillväxtvirus för slaskhinken i buken, den som sväljer allt och omvandlar osäkerhet till himlande ögon, ironiska suckar och stön. De störmoment man finner i andra och ser på med avsmak är oftast något personligt man ursprungligen hatar hos sig själv.

Jag antar att jag upplever ett återfall, att jag rider på fallet i återfallet, och att jag måste försöka förklara det utan att såra någon.  Jag älskar er så, men jag har aldrig känt ett större behov av miljöombyte än nu, en längtan att få lämna allt där bakom och bara uppleva nytt nyare nyast, ungefär eller kanske exakt så som andra kände efter högstadiet, då jag inte fattade alls utan endast slets bort med hälften lämnat kvar på andra fotbollsplaner. (Femtonåringen som inte kom ikapp förrän ett år efteråt).

Det känns som om någonting är fruktansvärt fel, som om det finns ett brännsår eller en klåda vilken jag inte kan rå bot på.

Dennis Hopper hälsade på igår kväll. Han såg så annorlunda ut än vad jag minns honom; clean cut, straighten out, frisk och kry. Han har ätit upp sig och rakat av sig skägget, bytt ut poppies mot cheerios, högvarv mot självbehärskning. Han bar ren skjorta och en lappad luffarsäck, höll blicken fokuserad, gav mig en kamratlig kyss på kinden i sovrumsdörren. Jag blev väldigt glad och nyfiken men inte särskilt förvånad. I färd med att älskvärt syna hans filmskurksvänliga ansikte, beslutade jag mig snabbt för att inte fråga varför han dykt upp så spontant, ens för att fråga vad han möjligtvis kan ha sett under sitt korståg genom jordklotets allra skitigaste, mest bakteriehärdade bakgator. ”You look like the Stars and the Stripes”, hade han förr sagt upprepade gånger då jag kommit ned till frukosten efter min morgontoalett. Jag förstod aldrig varför han likvärderade mig med en symbol han annars så öppet kritiserade (en gång jämförde han mig med ett hangarfartyg), men jag har alltid antagit att det fanns en mening bakom liksom allt annat hokus pokus han vräkte ur sig då vi var tillsammans. För gångna månaders skull bestämde jag mig för att återvinna komplimangen, och på så sätt visa min uppskattning rörande hans frisyrskifte. Han avbröt mig mitt i min ansats, i mitt tekokande, med en förfrågan. ”Resan är bara till hälften avklarad, Iz. Och den här gången vill jag ha dig. You dig?”

Och jag funderar allvarligt på det. Av hela mitt hjärta.

Woodstockdokumentären göra sig påmind.

Det är såhär som jag vill minnas oss - som en klump i skogen, Super 8, Grateful Dead. Som hippiekollektivet. Inte som ett förhastat äktenskap som gick överstyr.

Jag har aldrig hört Mumford and sons. Aldrig. Och jag hoppas att det inte gör något.

Jag har försökt att inte ge er någon anledning. Jag har ansträngt mig så. Jag har avstått. Jag har försökt att inte vara självisk, att inte ställa till det. På fredag är det över. Jag vill att vi gör det allra bästa av den lilla fraktion av tid som vi har kvar.

Take trips get high laugh joke and goodbye.