Flux Capacitor

Ibland undrar jag om värdlen inte skulle vara bättre ifall vi bodde i en technicolour musikalvärld. I en värld där alla bara är ledsna i en minut, i en värld där alla färger är starka , där alla bilar är vackra, där alla problem bara är kärleksproblem, där de goda alltid vinner, där det inte finns några krig och där ingen kallar killar som dansar för bögar.

Där det är accepterat att bära hatt, gifta sig efter bara en dag, resa till Potisano över en natt och där komplimanger aldrig är fjantiga. Där man inte får ont i fötterna av högklackat, där det allltid finns en dold orkester som spelar stämningsmusik bakom ett träd, där ingen kollar snett på en för att man är glad.

I en värld där omgivningen är en teaterkuliss och där alla spontant brister i sång eftersom de är så förälskade, så lyckliga, så sorgsna eller så förbannade. Där alla andra på kaféet, på trottoaren eller i parken stämmer in, alla dansar en avancerad koreografi nedför Champs-Elysées med armarna i luften och solen i ansiktet. Allting är bara vulgärt. Och färgstarkt. Och underbart. Och accompagnerat med "The broadway melody" eller "Bonjour Paris". Där jag är Leslie och du är Gene. Där läppstiftmärken är charmigt och där alla brandposter och elskåp är målade i pastelliga glassfärger.


De här technicolourfilmerna måste ni se någon gång

- An American in Paris
Gene Kelly och ballerina dansar i Place de la Concorde fontänen i ljusblå kläder i ett paris byggt av kulisser. De sjunger inne i en rökig bar, vid kajen utanför Notre Dame och i cafeet där den runda föreståndarinnan serverar croissanter och kaffe. Sprudlande glädje, steppdans, Frankrike och massor av passionerade kyssar på en balkong i Montmartre.

- Singin' in the Rain
Den som inte blir helt fåraktigt låst i ett lyckligt flin efter scenen i regnet är sjuk i huvudet. jag lovar, inte ens Oliver skulle stå emot.

- Funny face
Audrey Hepburn och Paris och söta små sånger är oslagbart.

- On the town
Tre sjömän, varav en är Frank Sinatra med Rösten. Den här gjorde mig så glad. Den påminde mig om den där hektiska, missesvärda och sockervaddsluktande kvällen påGröna Lund då vi skrämde slag på varandra i blå tåget, utamande varandra i fritt fall och jag trasslande in mitt eget hår i Olivers.

- The pirate
Gene Kelly kan göra det där cigarettricket på mig varenda dag om han vill.

- How to steal a million
Inte en musikal, men ändå. Jag vill också vara tjuv i cerice chaneldräkt, fransk 60-tals eyeliner och ficklampa. Jag vill gömma mig i en skrubb med min charmiga, smarta partner och väcka presidenten med inbrottslarmet.

(Glöm inte att gamla filmer är som vin eller kaffe - man måste lära kroppen att tycka om det!)

"It had to be you, wonderful you..."

I

De andra hade gått tillbaka till hotellrummet. Det var visst fotboll på TV. Jag kunde inte förstå dem. Eftermiddagen var underbart solig men sval. En lätt havsdoftande bris smög sig upp från floden. Vi skildes åt vid Quai de Montebello. Boquinisterna, gamla män, lönnfeta med rutiga skjortor eller små, taniga med gigantiska glasögon och basker slumrade i sina vilstolar. Där fanns foton på francoise hardy, en orginalfilmaffisch med Bogie, gamla sönderfallana utgåvor av Hemingway och en box med alla Star Wars filmerna med franskt tal. ("Luke... Je suis ton pèrè..."/ "Nooooooon!" ) På ett ställe sålde de speldosor. Om man vred upp dem plingade de sött små franska melodier; la marseillaise, le can can, je ne regrette rien... Den mycket kontinentale försäljaren undrade ifall jag var holländska. Jag kände mig mycket generad över hans franska leende och köpte två speldosor: En till mig och en till en specielle en. La vie en rose plingade den. Då vi fortsatte in mot Quartier Latin höll jag den till hjärtat och snurrade på den lilla veven varv efter varv. Det var ett sånt speciellt ljus där utanför La Sorbonne. Solen kändes på något vis precis som hemma. Tunnelbanan på väg hem var fullpackad och klibbig, full av avklippta jeans, orientaliska tygkassar fulla med tulpaner, salladshuvudet och juicepaket. Då jag för tredje dagen i rad glamoröst uttråkad slumrade mot fönstret i Metron ingavs jag av en underbar känsla.  Jag kunde lika gärna ha bott här i hela mitt liv redan. Jag kände mig hemma.

Jag bor i ett hus på en plats där det inte finns så jättemånga andra hus. Det finns många träd, många fält, många kor, men inte många människor. Bara en busshållplats. Och så ett stort berg täckt av ett rutnät med släpliftar. 

Jag drömmer om ett liv bland brus och biltutor och en eiffeltornsiluett i bakrunden och känner ofta att det är ganska trist i en stad där det roligaste som finns är stadsbiblioteket och sushibaren. Om vintern är jag totalt isolerad. En meter snö är vackert men tråkigt. Man kan inte bygga de oändliga tunnlar som man brukade göra längre. Jag är för stor för sånt, påstår pajasarna som bor här i leran bland sina traktorer och sina högar med koskit. Röker man i busskuren är man normal, kastar man ölflaskor mot fotbollsmålen är man häftig och klottrar man ned att min pappa är en idiot på lekställningen så sjunger folk "He's a jolly good fellow" ända till nyårsafton. På nyårsafton sitter man själv framför teven, somnar av någon tre-år-gammal skräpkomedi, hör allt white trash vråla utanför och längtar till franskt 60-talsdunk och skålar i champagne på le baron.

Om våren är allt vackrare än vackrast, men då man vill gå ut finns det inget annat att göra än att liksom bara sitta. Det händer inget. Det låter inget. Alla mina trevliga grannar har flyttat. Jag är ensam. Jag är helt säker på att det låter tilltalade för vissa, men inte för mig. Om hösten gäller samma regler, bara det att det regnar oftare. Jag har fantastiska vänner här, men jag vill ändå inte bo kvar.

Jag vill köpa den lilla stugan med den blå dörren vid sommarsjön där jag kan bo under de ljusa nätterna. Jag vill bo vid den där parken i centrum där hippiesarna röker vattenpipa under musikfestivalen. Gräset är så grönt under björkarna. Synd att man måste vara allergisk och så. De små blå pillrena hjälper oftast. Jag tycker om björkarna.

Sjön är min favoritplats. En av dem. Vattnet glittrar och är rostfärgat eftersom botten är det. Vassen vajar i vinder och det brusar i skogen. Näckrosorna flyter inne i viken. Jag vågar inte simma och plocka dem. Jag är övertygad om att jag kommer att trassla in mig och drunkna. De små öarna är täckta med doftande tallar. Man hoppar från klipporna, kisar mot solen, vinkar åt sommargästerna och blir överlycklig då man får köra båten under bron alldeles själv.

I ett träd hänger det en illa tilltagen gunga i ett träd som sträcker ut sig över vattnet. En gång när jag var liten hoppade jag från trädet ned i vattnet. Jag slog mig sönder och samman, ärren kommer alltid att finnas kvar på knäna, i handflatorna, på fotsulorna och på ryggen. Nåväl, man ska ju ha provat allt innan man dör.

Nere vid ån går det en järnväg. Om kvällarna brukar tåget susa förbi och virvla upp sanden i ögonen på en. Jag skriker när tåget åker förbi. Det är skönt. Som folk försöker intala sig att ett yogapass egentligen är. Jag har provat. Det är inget för mig. Jag blir rastlös och svär muttrande åt den böjliga instruktören. Fast jag antar att jag får börja gå igen. Nu när jag vill lära mig att göra jétes och pliés. Jag undrar om man kan börja dansa ballett då man är 16 år.

På en äng står det en lada. Den är öde. Inuti står rostiga lämningar av gamla tröskverk. De ser ut som skellett, dinosaurieskellett. När jag var liten var jag övertygad om att det spökade i den. Jag lurade alla mina vänner. Jag tänker sova på ängen. Jag vill se hur den ser ut halv tre och halv fyra och halv fem.

Cykelhjulen rör upp vitt damm. Gräset är torrt. De jobbiga homofoberna softar på studsmattan med mopederna inom räckhåll. Vi skyndar oss förbi. Vi får nog av dem och deras pipande flickvänner i skolans korridorer. Vägen fortsätter till världens ände, men vi svänger av över den sönderklottrade bron med järnräckena, bort mot bondgården, älven och alla hästhagarna. Snart kommer knotten fram bakom alla kabelekor. Det är grillkväll hemma vid elden. Cowboysås och revbensspjäll. Gnistorna snurrar långsamt upp som glödande snöflinor mot stjärnhimlen långt där uppe.

Trots att jag längtar bort från livet under den bolmande stålverksröken finns det inget annat ställe jag vill vara på under sommaren. Alldeles för många minnen. Inget slår det.

I det gräddvita träpanelhuset bakom alla regnbågsrabatter och nalle puh träd bor en liten familj. Familjen har egentligen inga släktband hur som helst, men de lever innanför de mörkblå fönsterluckorna bara för att de trivs så i varandras soliga sällskap. Alla rum är vita. Det finns nästan inga möbler. Bara instrument. Kanske en soffa, en sån där stor, kitchigt mönstrad en som alla sjunker ned i mitten på.

Inbäddad bland de smaragdgröna löven lever de ett gnistrande fint balletsko-liv. Man fönar håret och dansar time-step medan man förbereder morgonäggen. Tandborstarna pratar med varandra i emaljmuggen med blommor på framför spegeln.  Någonstans ifrån hörs alltid musik. Jazz, chansons, punk, rockballader...

Trädgården är stor. Gigantisk faktiskt. Precis som Underlandet som Alice råkade ramla ned i. Den leder ända till havet faktiskt, full med gömställen och savannträd och luau-lyktor. Där är det alltid sommar. Från taket ser man genom trädgrenarna och in i solnedgången och över hela världen.

Del I

Där inne sitter hon, hos Artie, nätterna igenom. Hennes havsnymfvågiga hår hänger ned till armbågarna på henne, hennes frasiga ballerinakjol breder ut sig som ett cirkustält. Alltid på samma plats sitter hon, i en mintgrön lädersoffa under ett inramat, signerat fotografi av Elvis Presley. Med näsan mot fönsterrutan sveper hon kopp efter kopp med grusigt kaffe och räknar de röda billyktorna som susar förbi utanför i en aldrig sinande ström. Hon stöttar tinningen mot sin ena handflata, känner sig elegant nonchalant och undrar över saker som man bara kommer att tänka på när man befinner sig i boulevardens nattliga sken. Med pekfingret ritar hon mönster av den överblivna vätskan som kaffekoppen lämnar i en ojämn, upphöjd cirkel på bordet.

När den sista gästen har lämnat sitt bord och caféet är tomt brukar Artie komma fram bakom disken och sätta sig vid hennes bord. Han är en behaglig man som vänligt frågar om hennes dag och hur det går med det onda knäet. Trots att timvisaren varvar urtavlan gång på gång visar han aldrig några spår av trötthet. Ifall hon hänger med hakan serverar han henne en rejält tilltagen bit citronmarängpaj, och ifall hon ber berättar han med drömmande blick om de gyllene åren då han hade armarna runt vackra flickor på bion, dansade swing och bar en stålkam i bakfickan.

"Du skulle ha varit här på 40-talet.", säger han. "En flicka som du skulle ha älskat det. Du skulle ha sett hur den här gatan såg ut, alla röda mattor, allt glitter. Alla kamerablixtar. Saker och ting var annorlunda. Vi hade riktig finess. Klass. Romantik. Massor av trumpeter. Flickorna var vackrare. Inte så speniga. Ansträngde sig inte så mycket. Och de visste hur man skrattade. Precis som du."

Hon tar en stor tugga med mycket grädde och brun maräng, ler generat och så brett att krämig citron rinner ut ur mungiporna. Artie skrockar och räcker henne en servett.

"Vi kan ha trumpeter nu med", säger hon och grimaserar åt sin förvridna spegelbild i skeden. "Här inne har tiden stannat. Själv har du inte åldrats en dag!"

"Nu ljuger du. Du vet att det inte är mitt riktiga hår."

Båda drar på munnen och bryter frustande ut i skratt som bryter ut ett velande å vad löjliga vi är som är så lättroade. Artie är en riktigt god vän. En av få, ständigt förälskad i hennes fräkniga uppnäsa och bräckliga lilla person. Han kan se mannen som vandrar i hennes tankar. Att hon är kär men inte vet vart hon ska göra av allt. Hon tycker om att vara för sig själv. Ensam med sina tankar. Det finns helt enkelt för många av dem ibland. Det finns så mycket hon inte förstår, men hon måste faktiskt erkänna att hon trivs. Varför skulle saker bli mycket bättre ifall man förstod precis allt?

"Kärlek. Det är en väldans underlig sak", säger Artie till henne. "Den är mer sällsynt än cancerbotemedel, mer absurd än den sjukaste humor men finns ändå precis överallt. Det spelar ingen roll hur gammal man blir, det är bara att inse att man aldrig kommer att förstå sig på det hela i alla fall. Ens livs kärlek... Inte ens Einstein kunde få fram rätt formel. Det är ett garnnystan fullt av knutar, hur själsfränder delas ut åt höger och vänster, ett komplicerat labyrintspel där man antingen vinner jackpot eller förlorar allt. Mannen som lever lyckliga familjen spenderar hela sitt liv med att drömma om flickan som kom och gick under samma dag och ältar vad som kunde ha varit. Kvinnan som delade strandhandduk med D'Artagnan gifter sig med någon annan i slutändan. De hänger tvätt och ser lyckliga ut, men längtar i smyg efter jordbävningen som aldrig blev av."

Artie tar en paus. Hälften av pajbiten är uppäten. Historien är ännu inte slut.  

"Alla upplever en ordentlig jordbävning någon gång i sitt liv", säger han efter ett tag. "Vissa kanske har sådan tur att de till och med får två. De är som nyårsfyrverkerier, som brandbilssirener, och de skriker att man ska chansa eller dö. Man har några få sekunder på sig, och sedan är svallningarna förevigt förlorade. Det är ett ögonblick man aldrig ser igen. Ja, i ett endaste ögonblick som man minns tills man inte orkar stå rakt längre, inte ens på Tiffany's. Du vet, som Marilyn sjunger?

Hon nickar, ler och slickar sig om munnen. 

"Diamonds are a girl's best friend, jag vet. Har hon rätt tror du?"

"Definitivt. Diamanter är inte ute sent, vänstrar inte så fort du vänder ryggen till, gör dig inte tjock och sölar inte ned din matsalsmatta."

Fniss.

"Artie, har du upplevt en jordbävning någon gång?"

"Många gånger. Du är en av dem."

"Snuskgubbe. Du vet att jag är för gammal för dig."

"Sant."

Fniss igen. Hennes örhänge faller ned i kaffekoppen och lägger sig på botten med ett klirr. Avlägsna ljud från nattlig rusningstrafik hörs utanför. En skränig version av "Always on my mind" brusar från radion. Båda tar i med brölande basröst när refrängen skrålar ut ur högtalarna.

"Jag tror att min jordbävning hände för länge sedan", säger Artie när låten tonat ut och radioprataren tar över. "Jättelänge sedan. Hundra år nästan. Samma boulevard, bara yngre. Jag och mina kamrater var surfardrägg som lyssnade på Buddy Holly, snattade popcorn på Pacific Park och slipade våra egna brädor med sandpapper och fil. Jag jobbade som mekaniker på gubben Millers bilverkstad för att spara ihop till en enkelbiljett till Honolulu. Vågorna på Waikiki skulle tydligen vara fantastiska."

Hon avböjer när Artie erbjuder henne en cigarett ur ett etui med spegel i locket. Han tar en själv, knackar den mot knogen och tänder på med den sista tändstickan i asken. Blå slöjor slingrar sig upp mot taket.

"I alla fall... Det var sommaren 1958, en sen, väldigt varm eftermiddag i mitten av augusti. Jag skulle jobba sent men var mer inställd på att åka och till stranden och bada. Det var så kvalmigt att bensinen i bilarna kokade. På min tiominutersrast satt jag utanför med skjortan knuten i midjan som en tjej, cigarett i mungipan, fläktade mig med en tidning, såg ut som en idiot... Du kan ju gissa. När Emanuela gick förbi visste jag varken ut eller in. Jag tog nycklarna till en bil vars ägare skulle hämta den morgonen därpå, en riktigt fin, skinande sak med röda skinnsäten och mycket krom. Jag låste garaget, bad henne hoppa in och så drog iväg därifrån!"

Artie skrattar och lutar sig tillbaka. Hans leende är någon annanstans.

"Vi körde iväg till en strand bortanför Point Dume. Sanden var grå och där fanns inte en människa. Tidvattnet var påväg in och bränningarna var sanslösa. Vi vågade inte bada, utan sprang mest bara runt och skrek. Fiskmåsarna täckte himlen i miljontals. Vattenmassorna som krossandes mot berget mullrade som jävla åska. Jag var hela tiden livrädd att nästa våg skulle dra med oss ut... Men det var så fint där ute. Solnedgången var vinröd. Jag har aldrig sett en så röd solnedgång i hela mitt liv."

Hon har aldrig sett en vinröd solnedgång. Hon har aldrig varit vid Point Dume heller. Det är inget ställe dit man åker ensam. Bara ifall man är målare eller skriver dikter eller tantsnuskromaner. Det gör hon inte. Hon gör piruetter.  

Artie skakar på huvudet och sätter armbågarna i bordet.

"Vi stannade tills det var mörkt, och när vi åkte tillbaka tog vi av på Mulholland Drive. På den tiden kunde man se hela dalen... Alla miljarder små ljus... Den upplysta Hollywoodskylten... Resten av världen... Vi parkerade och bara stirrade. Vi hittade en spritplunta i handskfacket. Innehållet smakade som fan själv men vi hade inget bättre för oss. När jag försiktigt lade armen om henne hade jag aldrig varit så nervös. Det var så kallt där uppe att vi trodde att vi skulle dö. Vi hade ingenting att värma oss med, så vi gjorde väl vårt bästa..."

Artie skrockar till och drar generat handen genom det gråa håret.

"Jag minns den där kvällen bättre än vad jag minns hela år. Jag minns färgen på Emanuelas klänning och till och med vilken låt de spelade på radion."

Artie har sänkt rösten. Hon ler och skrapar upp det sista av pajen med skeden. Det känns som om hon just blivit invigd i en stor, viktig hemlighet. Han kastar ut cigaretten genom fönstret, ler tillbaka och rycker på axlarna.

"Jag fick sparken nästa dag. Chefen blev inte särskilt förtjust i mig när han fick reda på att jag lämnat verkstan obevakad på arbetstid och lånat en bil för att imponera på en tjej. Han gjorde mig en tjänst faktiskt. Jag gillade aldrig jobbet på verkstaden i alla fall."

Artie slår en snabb blick på klockan och kväver en gäspning. Tjugo över tre. Jisses. Han gör sig redo att resa sig upp då hon avbryter honom.

"Var hon vacker? Emanuela?"

"Vacker?" Han skakar på huvudet. "Inte ett dugg... Hon var tanig, brun och liten som ett barn, långt, trassligt rödbrunt hår... Halvt Irländsk, halvt Latina. Hon hade stora fötter och bar inget läppstift. Bet på naglarna och kunde inte balansera i sina skor. Men allt det där spelade ingen roll. En ordentlig jordbävning går inte förbi varje dag... Och när de gör det... Marken skakar och byggnader kollapsar. Man märker det."      

Hon nickar och ler blekt. Ljuset från lysrören är dämpat men osmickrande, och framhäver de mörka, lila cirklarna under hennes ögon. Hon verkar aldrig sova. Aldrig riktigt tungt, bara sluta ögonen. Hon kanske inte kan, aldrig lärde sig. Det är möjligt att hon inte har något hem, för hon går aldrig till något. Hon kanske inte ens har ett namn.  

"Det börjar bli lite sent".

Artie reser sig upp och tar med sig assietter, fat och kaffekoppar bakom disken och fyller vasken.

"Jag såg henne ett par gånger till, Emanuela", säger han. "Vi åkte inte till Point Dume någon mer gång, eftersom hösten kom tidigt, men ändå... Jag har aldrig haft så kul som de där sista sommarveckorna. Jag önskar vi fått mer tid tillsammans. Att jag inte varit så dum och stuckit till Hawaii så fort jag hade chansen. Vågorna på Waikiki levde inte upp till förväntningarna..."

Glasen i torkstället klirrar.

"Hon hade klass, Emanuela, om än på sitt alldeles egna, speciella vis. Vi var två riktiga slödder som aldrig gick hem. Vi gick och lade oss sent, sov utomhus, på stranden, på någon gräsplätt, i en bil som någon lämnat kvar på parkeringen i Santa Monica. Oftast gick vi inte och lade oss alls. Istället gick på boxningsmatcher, besökte bilkyrkogården och skrämde slag på varandra. Hon älskade soltorkade tomater. Och att dansa... Som jag minns... När vi dansade lyfte jag upp henne i luften som om hon inte vägde någonting. Jag höll henne tätt intill mig och sjöng låttexterna i hennes öra och kände mig urlöjlig, men tyckte att hon förtjänade vart enda ord. Jag ville ta henne till de dyraste salongerna i stan, men hade bara råd att bjuda henne på 10 cents milkshakes i syltor som den här."

Radioprataren ylar i högtalarna och lägger på ännu en sliten vinyl.

"Ibland satt vi allihop runt en brasa på stranden. Vi hade en gitarr men ingen kunde spela. Nätterna var kalla, men vi låtsades inte om något och var istället ständigt förkylda. Förkylda men väldigt lyckliga. Hon brukade se på när vi surfade ute i bukten. Jag försökte lära henne, men hon var så rädd att hon skrek varje gång hon såg något annat än bara sand på botten. Jag var hela tiden tvungen att hålla ett öga på henne så att hon inte gjorde något dumt. Hon älskade havet, men simmade inte så bra. - - - - - - - - - -

Hon tyckte om att sitta längst ut på piren, uppflugen på staketet. Varje gång hon vinglade till så tror jag att mitt hjärta stannade.  Det var så långt ned, och jag var hela tiden livrädd att hon skulle halka och trilla i och att jag skulle vara tvungen att dyka efter henne. Hon sade att när hon satt där med bara havet framför sig, om hon ansträngde tillräckligt mycket, så kunde hon se Hawaii. Jag tror hon ville att jag skulle ta henne med dit. Min idiot... En ordentlig jordbävning passerar inte förbi varje dag..."

När Artie vänder sig om vid diskbänken han att hon har somnat framstupa över bordet, lätt och tyst som en fågelunge. Slingor av hår har fastnat i lösögonfransarna och lite grädde sitter kvar i mungiporna. Leendet på hennes läppar är tvetydigt. Hennes ansiktsutryck är slätt, likgiltigt och hemlighetsfullt. Som Mona Lisa.

"God natt, Ballerina", viskar Artie.

Tyst hänger han av sig förklädet, hämtar jackan och smyger mot ytterdörren. När han slår av huvudströmbrytaren faller hela lokalen i mörker. Han ler ett nostalgiskt flin, rycker på axlarna, gör en amatörklumpig pas de bourée, snäpper upp etuiet och stoppar en cigarett bakom örat. Då han inspekterar sin spegelbild i locket känner han sig nästan som tjugoett igen. Han fuktar läpparna och skakar på huvudet. På baksidan av etuiet finns inskriptionen "You, Me, Waikiki". Rent silver... Den dyraste present han någonsin köpt.

Precis när han gör sig redo att låsa om sig hör han ett svagt mummel bortifrån hörnet med den mintgröna soffan.

"Artie?"

"Mmh?"

"Bär jordbävningar mörkblå kostym?"

"Många av dem."

"Dansar de Time Step medan de står i glasskön?"

"När de känner för det, ja."

"Gillar de att ta av sig skorna och gå längs havsbandet i Santa Monica efter att alla vännerna har gått hem?"

"Allihop, hjärtat, allihop."

Artie ler i mörkret och kliar sig förundrat i håret. Sedan låser han. Ballerinan är ensam kvar i det kalla skenet från neonskylten. Radion börjar spela "Only you" med the Platters. Ballerinan nynnar muttrande med i sången tills hon stillsamt somnar med tinningen mot rutan.

Trafiken slutar aldrig att strömma förbi. Solen har redan börjat gå upp över Mulholland Drive, men på Sunset är det fortfarande mitt i natten. Ett litet tag till. Hon stannar ett litet tag till. Sedan måste hon springa igen.    

Klicketi-klick.