Hypophrenia
Parental advisory. Explicit content.
Detta är en terapeutisk hattext.
Jag tänker inte tillägna dig, manipulativa, äckliga lilla råtta i människoskepnad, fler ord än vad som känns nödvändigt. Trots det vet jag att jag ändå kommer att ha plitat ned minst två sidor med väl genomtänkta ordföljder innan jag fullt anser att denna text är perfekt ned till minsta kommatecken. Det är så det funkar i min värld. (En tillfredsställande perfektionsim).
Jag är så arg. Jag är så arg.
Jag vill finna ett värre, snuskigare, hätskare, mer mordiskt ord som ger starkare avtryck på papperet och kraftfullare intryck på omvärlden, ett ord som bättre beskriver exakt hur jag känner mig när det kommer till att prata om, att tänka på, och att konfrontera dig.
Irriterad, förbannad och upprörd är ord som din mamma använder då hon via telefon tillrättavisar dig framför sina tesippande väninnor för att framstå som en gränssättande och bestämd förälder, vilken samtidigt är mån om sin förfining och sin kvinnlighet. Orden ilsken, vredgad och rasande är underdrifter som i detta tillstånd av fullständig frustration får mig att tänka på hjälplösa ting likt Lambi-lammet eller My Little Pony. Denna böljande ilska knuffas runt likt en mobbad unge i en ring med översittare; pulserande influensasymtom, en önskan att få skjuta för att döda, samt ett vämjeligt välbehag vilket de vita blodkropparna gör allt för att slå i spillror. Jag kan inte förklara för någon vad det egentligen är jag undviker, vad som egentligen hände, vad som pågått i vågor och svängningar mellan oss sedan tolvårsåldern. Och det är ingen idé att berätta varför. Jag viftar bort det, för att sedan sätta mig någonstans avskilt, och snor och tårar och snor och tårar och "LEAVE ME THE FUCK ALONE!". Jag är så arg. På något vänster har du kommit att symbolisera allt jag hatar hos mig själv.
Du är en psykopat i enkla ordalag. På något sätt (jag vet inte hur men du har alltid besuttit den egenskapen, ända sedan vi var barn till och med) nästlar du dig in i min hjärna och leker med den, planterar din infektion. Du svingar dig framåt, moshar och skjuter likt en helvetets TV-spelsriddare med skarpslipad laser och glansigt valnötstorso, du hugger sönder allting där inne, gör mig rädd och förvirrad och så jävla arg.
Hur började det? Ett grupparbete i Geografi? Första jullovsdagen, tre missande bussar och en vinterpromenad till Burger King; snöbollar i nacken? När du skickade lappar till mig under engelskan där du skrev att ”du är en tusen gånger bättre kompis är Viktoria och du ska inte vara ledsen”? Hur som haver är det helt fucking meningslöst. Jag minns ingenting längre, ingenting förutom det här hatet som gnager på kroppen likt en fucking termithord. Jag har i åratal gett dig all romantisk angst jag kan utvinna from my own pitiful self, hela Håkan Hellströms första skiva, när det enda du egentligen förtjänar är motorsågsbrum och spikklubbor i skallen för att du gör mig så illa inuti.
Du behöver inte ens vara här, inom min tvåmetersradie, för att jag ska påminnas av hur mycket och hur innerligt jag hatar dig.
Det går inte att avläsa din blick och döma. Du luktar osyntetisk, varm kram. Du är inte attraktiv i mina ögon. På sätt och vis liknar vi varandra. Lite för mycket kropp på för liten kroppsyta, intetsägande skandinavisk hårfärg och leenden som allt igenom utstrålar överlägsenhet och illvilja. Du besitter vissa klassiska drag men det är också allt; en föga tilldragande aning av en ondskefull, barnslig personlighet utgör ett allt för starkt första intryck för att man med gott samvete ska komma att kalla dig beautiful. Du är fucking motbjudande. Jag vill kräkas upp gårdagens osmakliga kasslermiddag på din fula, mjuka, blå tröja och sedan stampa på ditt ansikte.
Kärlek. Man kan skratta högt och ta sig för magen som hoppar upp och ned i och med muskelsammandragningarna och slå sig på knäet och torka bort en tår och skjuta skallen av någon. Detta sitter så mycket djupare än, bebisspråk, kärlek, mjämjämjä. Detta är någonting giftigt. Voodoo. Du är ett biologiskt stridsmedel framtaget för att knäcka mig.
Jag hade gjort vad som helst för dig. Vad som helst. Jag hade följt med dig in på toaletten och trevat mig fram i mörkret om du bett mig.
Du bröt ned min självbild till en dvärgs och kunde sedan forma mig precis som du ville, härda mig, intala mig att det var för min egen skull. Det var du som förbipassade mig till den duktiga; din favorit. Det var du som skapade den Gretchen Wiener som bara är värd något då hon låter dig skriva av och imponerar på dig med sin höga smärttröskel. En curlingmamma, en postorderfru, som egentligen borde slåss och spotta för sina rättigheter men som nöjer sig med att le och huka. Pojkflickan som ändå vet vart gränsen går. Du sade alltid förlåt efteråt men lät mig alltid leva med vetandet att jag var en utbytbar skugga. Du slog mig där det gjorde som mest ont för att jag sagt åt dig att det gjorde som mest ont om du slog mig där. Jag är egentligen bara avbilden du skapat. Jag är Du.
Obetydliga ögonblick (sida vid sida på busshållsplatsen, sida vid sida böjda över en kartbok, rygg mot rygg på en tom parkering i juni), dina sårande kommentarer och våra bråk; de täcker en hel jävla Tolstoyroman i dagboksidor.
JÄVLA FITTFEJS. JÄVLA KUKHUVUDSHELVETE. I FUCKING LOVE THE WAY YOU LIE.
För du betyder inte shit för mig. Du är ångande djurspillning och stinkande kadaver. Du är Benny Shacklett, en jävla svikare. Du fick inte finnas längre, så jag raderade dig ur mitt register. Du är en laglös loser.
Jag har flytt, gömt mig och ursäktat in i det sista, men nu så ska jag träffa dig, högst ofrivilligt, efter två och ett halvt år av tystnad. Du vill att jag bara ska släppa allt jag håller i, eftersom jag ändå inte har något liv nu längre, när jag inte springer efter dig dagarna i ända. Du vill att jag glatt pladdrandes ska mötas upp och säga att det är så roligt att äntligen ses igen och låt det aldrig gå så här lång tid igen. Du vill inte att jag ska nämna att ingen av oss har sagt något på två och ett halvt jävla år. Du vill att jag ska sitta inne med kvicka, manshatande svar-på-tal likt ett jävla Woody Allen-manus, underhålla dig och desperat försöka få dig att inse hur mycket du behöver mig; låta dig dricka av min extra starka romdrink ur ett andra sugrör mitt emot då ingen ser åt vårt håll. Du vill att jag ska låtsas ge dig kalla handen, allt medan jag känner hur din kodlås-blick ytterst diskret följer mig när jag dansar. Precis så som det förväntas av mig.
Jag är livrädd. Och jag är så arg. Och livrädd. För jag vet inte ifall jag kommer att bli femton år igen, bara sådär, i och med att du slår armarna om mig, håller lite för hårt och lite för länge och genom hårsprayångor mumlar att du har saknat mig så jävla mycket, allt medan din flickvän ser på.
Så fucking förödmjukande. Femton år och krypandes för din bekräftelse.
Ta dig samman. Hon har upplevt en massa sedan han for. Hon är inte samma. Hon är en valkyria, en Marianne svingandes svärd på barrikaderna med ena bröstet bart.
Jag ska blåsa cigarettrök i ditt oförstående ansikte. Jag ska arkebusera dig med ignorans.
Jag har gjort en spellista till dig, ditt fuckwad: Dra åt helvete.
