O, I am fortune's fool
Mina söndagar är dina tröstande handflator. Jag vill andas mina känslor rätt in i din mun. Å, min älskling, var bruna 70-talstapeter, den garageliknande källardoften, hårdrock, pojkrummet, verkligen allt som behövdes? Det var inte början på lycka så som jag föreställde mig lycka, utan det verkligaste, det ouppnåeliga, och det lever.
Jag sitter i ditt knä på en spårvagn. Vi hånglar ogenerat, sedan lutar jag pannan mot din hals, den sticks och den luktar handtvål, det ser ut som om jag gråter eller ber, jag borrar in min nästipp hårt, hårt, under din utskjutande käke, mitt säkra lilla rum. Klockan är 16.15 på eftermiddagen, en vårdag, och de nakna grenarnas skuggor glittrar över alla invändiga ytor som barnsligt formgivna bokstäver. Allting är helt stumt och i slo-mo, det är ett vackert minne. Ingenting annat spelar roll, ingenting utom en vacker eftermiddag i slutet av mars, än den stillastående, flytande söta luften mellan två darrande underläppar, klibbiga av lipsyl och saliv.
Poesi, äventyr, kärlek. Å, giftdroppar, å, drömmar. Livet surrar i gränder, runt ödelagda, fuktiga fotbollsplaner, och jag absorberar solskenet, springer, nafsar, liksom en bilolycka väntade runt hörnet och jag måste hinna dit och bilolyckan är du. Och jag känner att jag älskar dig, att jag älskar dig förvånat, matematiskt, enligt grundelementens fogande lagar, att jag alltid har älskat dig, sedan innan vi träffades, som bommulsbarn, evigt kött.
Jag sluter ögonen och jag ser ditt ansikte, svävandes utan kropp i min röda dagdröm. Min andning uteblir, pressar sig motvilligt, hävandes, och jag ler fånigt och frånvarande. Lycka är att känna mina fingertoppar mot din lejonman, din vågliknande omfamning, en beskyddande eldsvåda, muskelplattor och senor, födelsemärken, blöt och varm och full av livsglädje, äntligen.
Du är en maskin, pålitlig, god, meningsfull och slutgiltig, medan jag är ett djur, flytande, ondskefull, glupsk, oändlig. Vi är inte varandras utan varandra, en storm runt ett berg, regn på en tunga. Ett liv utan dig är inget liv, utan det puderlika, kanelbruna dammet i gamla böcker, en cementerad hemlighet. En gång i tiden satt vi ihop, du och jag, som tvillingar, och vi exploderade, men har nu hittat varandra igen. Du säger detta till mig medan dina fingrar spelar pekfingervalser upp och ned längs skåran på min mage. Det är mitt i natten, en månstensblå, självlysande vinternatt under täcket i en dubbelsäng. Du säger att vi hör ihop och att vi är mördare, att jag förgäves strävar efter maskinens perfektion, och du, lika hopplöst, efter djurisk, omättlig odödlighet. Att vi kan vara allt om vi är varandra. Allting är helt stumt och i slo-mo. Du kysser mig i min halvsömn. Ännu ett vackert minne.
