Flux Capacitor

Det där med historier är så svårt. Det är så lätt att brodera ut dem likt trådiga grenverk, akvareller, täcka hundratals sidor av imaginär målarcanvas och papyrus för att sedan sitta med tunghäfta och stirra rätt in i det blanka, vita papperet, bläcket droppandes ur handen. Plask.

Jag vill inte skriva om slaskdoftande yllevantar, dillschips på fredag och ett grått ingenting. Jag vill fly, jag vill skriva om fantastiska saker, underliga varelser som åker vespa, äter lakrits och mest beter sig som man inte ska bete sig, platser där vårt kvarter är så mycket trevligare än alla andra kvarter, om gasljus, där allting inte är så fruktansvärt viktigt jämt, platser långt bort, platser som är lite som The Fairest of Seasons eller som Place de Fürstenberg. Ett ställe där folk säger:

"She's kind of a funny kid. She's sore because she's got diamonds in her feet. Can you imagine that? Rusty, not many people have diamonds in their feet."

Jag älskar ord. Speciellt långa ord, komplicerade titlar med underrubriker, ovanliga synonymer, halvädelstenar, Broadway, näsblod och saker nedkrafsade på baksidan av knöliga kvitton. Attackships on fire above the shoulder of Orion, C-beams glittering in the darkness at the Tännhauser gate. Om man så sökt alla universums hörn finner man inget vackrare än orden eftersom orden beskriver allt man sett sväva förbi utanför rymdkapselns fönster. Orden, har jag upptäckt och lärt mig, kan göra vilken skit som helst till perfektion, näst intill. Man står ut och längtar efter en grönare dag, en saltare dag, dagen då allt ska vara lika spännande som man föreställer sig att det ska vara då man verkligen lever fullt ut. Jag skriver ned dem, mina ord, och försöker förstå. Smakar. De finns där inne någonstans, och de strömmar ut genom ögonen och fingrarna. Jag kan alltid se dem men jag vet inte vart jag får dem ifrån.   

Jag vill att mina meningar ska vara som impressionistmålningar, en roddarnas frukost, skapade i ögonblicket och fångandes det flyktiga ljuset. Jag vill skriva teleportörer, för jag är först och främst en tankeresenär, jag har varit precis överallt i den här världen och bortom den men ändå inte. Jag vill skriva om kärlek och på riktigt. Det är så jävla svårt. 

Det här är de första raderna av en idé jag fick i min miserabla ensamhet ett sommarlov för två år sedan. Det regnade varje dag och jag kände fortfarande doften från Seine sitta i kläderna. Jag längtade bort så att det värkte i vartenda hårstrå och överrumplades för allra första gången av ett infall som fick mig att stänga ute precis allt annat. Jag pratade inte med någon på två veckor och skrev ut tio collegeblock. Sedan hände något och jag slutade bara sådär. Kanske kom solen fram tillslut och jag sprang ut i gräset igen och glömde bort alltihopa. Det var varmt i vattnet och jag och min eka är kära i varandra.  

Jag har försökt tänka ut många versioner sedan dess, men mitt epos har aldrig riktigt kommit ut som jag vill att det ska. Idag öppnade jag det nya, mörkblå inbundna blocket som legat orört i mitt fönster i ett halvår. Jag tror nämligen att jag har hittat rätt. Äntligen.


Jag tillägnar mitt första utkast till Z som gav mig ordet nebulosa. 


An X-rated musical fantasy

Dygnet innan 

Det var oktober, aprilafton, sommarnatt och nyår. Vem bryr sig om vad det var. När det var. Jag var inte ens där.

Hon fryser tiden, spottar från balkongen och är min bäste vän. Hon visste inte om det än förstås.

Mörkret på La Butte var alltid en slags blåslagen lila. Husfasaderna bringades till liv i skenet från gamla smideslyktor, vars färgspektrum sträcktes från bärnsten till minttandkräm, deras verk en surrealistisk havsbotten, Cats klänning en flammande sjögräsruska. Hon bet sig i underläppen och skyndade på stegen. Det var för kallt att gå utan skinn och dragkedjor men Cat sket i det liksom allt annat. Hon svävade på brisen, svagt framåtlutad, klev stadigt mitt på varje kullersten, drog in snoret, knölade in händerna i armhålorna.

Hon lärde mig allt. Det är lustigt egentligen.

Om inte Cat plötsligt tvärstannat ett kvarter ifrån det halvsjaskiga La Cocos sidoentré, där hon arbetade udda torsdagar och helger, slagit en blick ut över skogen av pipskorstenar och slumrande malvamoln nedanför, ryckt på axlarna, devil may care, vänt om i samma steg och flytt alla förpliktelser åt andra hållet, hade jag kanske aldrig träffat henne. Att jag så småningom skulle upptäcka och alltid se henne hade varit oundvikligt, vi kan säga att hon var lite av en paradisfågel bland vita svanar och att det var menat så, men jag hade varit livrädd för henne och inget du och jag alltid hade någonsin hänt. Jag hade stirrat, fascinerats, blivit galen, besatt på avstånd men inget mer än så. Alla våra omvända dygn, ändlösa expeditioner, vårt tårtfrosseri och våra spektakulära tidsresor, allt hade varit borta i inget (eftersom det på sätt och vis aldrig varit) och ersatta med ett år av leda, svett och hutlösa kaffepriser, allt förgäves, en önskan att tyna bort bit för bit i en Hemingwayesque bourbondimma på Ritz och dö där. 

Det är en underlig overklighet bortspolad i limbo. Visste hon på något vis att hon var tvungen att vända om den kvällen?  

En katedralklockas bottenlösa klang förgicks i vilset vingflax från duvor och korpar. Ett trångt led av bilar i olika storlek stod inklämda längs med catalporna, svarta och övergivna. De fyra kvinnostatyerna och dricksfontänen sken som bläck. Den första svepningen av tidig natt kastades ned över taken.

Cat svängde in på en tvärgata, klapprade genom ett kloakliknande stenvalv med sönderfallande reliefer. På en grön innergård låg det obefintliga Le Lierres, rustikt och grovhugget likt ett medeltida värdshus. Glasrutan i dörren skallrade. Rökfyllt tak, dämpat skrammel av kastruller och skitiga bestick, ett ostört apeterifsurr, doften av något varmt och rött i konjaksås. Madame Martin dök upp bakom zinkdisken som ett rådjur i skogen. Hennes ansikte var samma gamla hjärtformade och askgråa, innehållandes rödkantade, vänliga koögon och ett hjärtligt leende, en samling färglösa, långa tänder. Bonsoir, Mademoiselle Catherine, men mon dieu kära ni fryser ni inte, kom och sätt er framför brasan, jag har just tänt en brasa förstår ni, den första i år, skorstenen gnäller lite, hösten kommer nog tidigt i år Mademoiselle, så vad kan ni tänkas vilja ha, jag kan erbjuda Soup Gratin eller Gås á congac, sacre bleu, ni är verkligen stelfrusen, ni vill väl ha någonting varmt förstår jag, ni behöver det, jag ska laga till någonting varmt åt er.

Och Cat kurade ihop sig i öronlappsfåtöljen intill spisen där lågorna slickade gallret, drog upp fötterna under klänningen och försvann från världens förebrående ögon. Hennes ansiktsuttryck, då ingen såg henne, då hon var sin egen katta och inte Cat eller Catherine heller för den delen, var en blandning av sorg och tillfredställd likgiltighet. Samtidigt som hennes ögon log grät hennes läppar, och inte ens dödens finger hade kunnat rubba henne. Klänningen hängde ned ur fåtöljen och flöt ut över golvet i stora sjok, azurgröna trasor och indigoblå vågor. 
   Madame Martin räckte henne med vördnad en djup tallrik i emaljerat porslin och torkade av händerna på förklädet. Cat åt den skållheta rotfruktsgrytan med fjäderlätt försiktighet, bordskick värdig en stadsmiddag, strök skralt av skeden mot kanten, blåste tyst på den syrliga skyn och svalde sedan alltihopa utan att tugga. Hon åt mycket långsamt. Så långsamt, att när hon väl satt där med den tomma tallriken i knäet, hade varenda gäst redan betalat sin nota och gått.    
   Cat borstade sitt hår över ryggen, lämnade två klirrande mynt på träet, lappade ihop sitt skal, reste sig och gick. Hon blev stannad i dörren.
"Är det säkert att jag inte kan göra något för er, Mademoiselle?"
Madames panna låg i bekymrade rynkor och hennes röst utstrålade en blandning av både hoppfullhet och hopplöshet. Hon strök tillbaka en silkestråd i Cats man och höll fram de två mynten mot henne. Cat skakade bekymmerslöst på huvudet, vek Madames fingrar över mynten som ett ådrigt lock, kysste hennes kind och citerade Shakespeares Othello. Genom att citera gjorde hon andras ord till sina egna, alltid hennes egna. Hon gav Madame sina akvamariner, och var sedan förlorad i skuggor. Endast dimma steg upp ur gatubrunnen. Madame stod kvar i fönstret fastän Cat för länge sedan var borta. Varför var hon så underbar?  

På Place des Abesses finns kastanjer med smått guldbrända löv och igenväxta portar. Lutande gator och vinda gator, smala gator och knöliga gator. Mur Je t’aimes tydliggjorda budskap lyser rött på vitt och vitt på svart bakom grenar och sus. Mot métronedgångens skyddsräcke, dessa konstfulla klängväxter i järn, sitter mannen med tidningspappershatten och ömsom snarkar, ömsom mumlar på Waltzing Matilda (han uttalar Matilda som Matilde), ömsom halsar ur en flaska utan etikett och med suspekt innehåll. Ånga och stekos väller ut inifrån röda brasserier där några lätt räknade sitter ute på korgstolar och uthärdar kylan. Annars är det folktomt. Bortglömt. Karusellen är släckt, tobakskiosken är hopvikt, skaldjursvagnen bortrullad, turisterna har förflyttat sig. Där la rue sluttar, skymtar staden, den staden, den lever och kokar i rött. Trafikens monotona operaföreställning hörs på avstånd och tystnar aldrig.

Cats hälar hade blodfyllda blåsor. De nya tretton centimetrarna av sammetsveck och onyxkratrar skalade av remsa efter remsa av förhårdnad hud likt en skarpslipad osthyvel. Cat grinade illa och övervägde att ta av dem. Hon ändrade sig innan planerna hann verkställas, och kastade istället en slängkyss till sina egna fötter. Med en blick fylld av obehag stapplade hon, med en viss knotig grace, mot den gröna métronedgången. Hon begrundade de sista tre kopparmynten som låg stilla i hennes handflata, växelpengar, tre små tjugor, värdelösa kontaktlinser. Hon vände blicken mot mannen med tidningspappershatten som fridfullt petade in namnet Matilde mellan skäggiga snarkningar. Du behöver dem mer än jag, mon cher, tänkte hon, böjde sig ned och stack in de små slantarna mellan mannens slokande, svarta fingrar. Hon gav honom sina akvamariner och avlägsnade sig sedan lika tyst som en vindil, trippandes ned i mot métron, hållandes klänningsfållen över knäna. De sextio cent hon just gett bort var de sista som återstod av ett existensminimum.  

Cat äntrade de oändliga gångarna av polerade, vita kakelplattor. Där fanns blå skyltar med tydliga direktioner, färgglada spindelnätskartor innanför plast, cigarettfimpar i mellanrummet mellan vägg och golv och inte en människa i sikte. Klick. Klock. Klick. Klock. Ensam och kall under en oändlig linje av gröna lysrör gick hon snabbare och snabbare. Ett av lysrören blinkade oroväckande runt hörnet och åstadkom en spöklik effekt. Genom avsaknaden av de sedvanliga metrolätena hördes nu andra ljud. Tidigarenämda lysrör gav ifrån sig knastrande surr då flugor fastnade i kontakten och rostades, taket mullrade svagt och tycktes vibrera då en linje nedgrävd på lägre djup passerade ovanför, platsen verkade droppa som en torrlagd djuphavsgrotta. Det luktade bränd jord, varmt järn, grusdamm, gammal parfym, färsk piss. Cat andades för högt och kände hur gången framför henne slingrade sig fram och tillbaka likt insidan på en gigantisk pyton som svalt henne. Att befinna sig alldeles själv långt under jord översköljde henne med rädsla. De svartvita, identiska parfymreklamerna längs väggarna följde hennes färd, lutade sig halvt ut ur sina egna ramar då hon passerade förbi. Vem är hon?, tycktes de viska. Hon är söt, sade en av de androgyna männen. Den speniga glamasonen vid hans sida fnös och vände ryggen till. Je ne sais pas, sa en annan chict mager skönhet. Jag gillar inte hennes skor. Hennes uttråkade ansikte tjöt lögn. Cat sänkte huvudet och rusade förbi de spöklika rösterna i sitt eget huvud. Hon kom precis i tid till det gröna tåget som dundrade in på perrongen.

Då Cat höjde sig ovan jord igen befann hon sig vid Concorden. Det var mörkt, det var guld, det var rovdjurstrafik som slogs och koketterade. Ljudet som blev av fordonens tutor, brusande turbintjut som höll sig kvar i ett ögonblick och sedan flög förbi i alla hast, fyllde natten. Folklivet rörde sig norrut längs trottoarerna på les Champs, där de formklippta träden susade och le Lido skränade ut sin Bonheur. Där den till synes oändliga avenyn sluttade svagt uppåt och nådde kant, stod den koppargula L’Arc omgiven av svepande strålkastare. Well, that’s grand, hade man sagt, ifall man stått där framför obelisken och absorberat essensen av sensommarfuktig metropolis, i mitten av alltihopa. You didn’t have it comin’, chap.                                                                                                                                        

Vinddraget från floden fångade upp Cats hår då hon korsade det väldiga torget. Per varje skutt flög hon tre steg. Fontänerna fräste i sitt ångande regndis, Le Crillons mastiga pelare svällde i norr. Cat höll blicken högt, hon lockades mot ljusen påväg mot vad visste hon ens, någonstans där hon kunde genomleva ännu en natt. Hon behövde passas upp, hon behövde snäsa av, hon behövde lastens dryck och ytligt sällskap, röra sig runt i dans och slå upp knogarna mot golvet. Känna att livet satt där det skulle, hängde fast och följde henne.  

Den natten var ingenting, eller nånting var den för nätterna var ju alltid nånting, man kanske skulle kunna säga att den inte var något särskilt istället, som en försenad buss, ett fesigt duggregn eller de där sextio centen som nu tillhörde mannen med tidningspappershatten. Den var väl sisådär, comme çi comme ça som fransmännen säger med en halv fnysning har jag lärt mig, godkänd men under medioker, knappast värd att minnas och kategorisera i album. Inte en enda liten pärla syntes i det mulna blåsvarta, bara något värdelöst mitt i en gryta av värdelöst, något som tvättats bort i en stad där allting hela tiden förändras, ändå samtidigt förblir det samma, samma grågrönkalla arroganta älsklingsstad. Vilken tur egentligen. Jag sparade den bakom ögonen där historier växer. Alla, oavsett vart jag befann mig, var ändå allt för blinda för att lägga märke till de detaljer jag såg. Den överväldigande trollkonstvalsen som kom strömmande någonstans genom trädgrenar och fönster, alla dessa miljoner fönster som ändå inte var i ett sådant överväldigande antal att någon underlig prick inte skulle kunna ställa sig och räkna dem, ett och ett, och i ett speciellt fönster till vänster stod någon i svartvit pyjamas och rökte bredvid sin kanariefågel som sjöng om en varmare värld. Kanske var natten alldeles särskild i alla fall när man väl tänker efter. Egentligen är väl varje natt alldeles särskilt speciell för någon vart de nu befinner sig. Quelle désordre. Och allt skulle verkligen förändras.    

Cat passerade ett tåg av bilar med tonade rutor. De stod alla på tutan. Rytandet var öronbedövande. Cat drog djupa andetag som för att svälja allt detta oljud och njöt i fulla drag. De verkade alla påväg mot samma mål. Cat haltade över kerubernas gyllene bro. Floden nedanför var slät och svart och fläckig i allsköns nyanser, sjön var kav lugn och vattnet gav inte ifrån sig ett ljud då det strömmade mot bropelarna. Bilarna stannade systematiskt framför éntreporten till ett palats på andra sidan, en underlig struktur av stålribbor och glasrutor, sirliga stenansikten och galna bronshästar. Polerade människor genomskred samma fåfänga procedur, tagna på alltför pinsamt stort allvar, och äntrade denna mystiska tillställning som hölls just i detta då, en utställning, en visning, middag, bal, gnistrande julbelysning och oxblodsröda gömställen. Vem bryr sig? Jag var inte ens där. Än.

Cats kinder flammade i slöjor av disigt lila, hennes ögon innehöll två separata, lavrött glänsande små solsystem av svavel och tårar. Hon tog ett jämfotahopp över en dekorativ trädgårdshäck, smög tyst över gräsmattan som slafsade runt hennes svarta skoklackar, hävde sig över ett strävt stenräcke, gav sig själv en snabbtoalett och skakade av sig dammet. Hon gav den smygrökande pojken i altandörren sina akvamariner och han öppnade den för henne, förstummad och dum. Cat höjde hakan i ett majestäts profil och trädde in i galenskap. Hennes ultralätta rustning fjättrade hennes själ.

Hon är min mal av glas, mina underligheternas världs kronprinsessa. Varför var hon så underbar?

Dö. Du är död! Varför är du inte död? Dö dö dö dö dö dö dö! Du måste falla nedför ett stup och landa på kaktusar! Vad gör du här? Jag skulle aldrig behöva se dig igen! Varför?! Varför i helvete?!

Panikslagen som en späd hjort i panterns svarta öga, och samtidigt ofrivilligt, märkligt tillfredställd. Vad fan! Skräckslaget upprymd. Jag vill vara nära dig. Jag är så jävla jävla rädd.  

Är jag kär i dig fortfarande eller bara livrädd att du ska få mig att skratta och sedan förolämpa mig så att jag töms på allt och bara rusar och snubblar och sitter ensam i skogen och skriker? Eller är det samma sak?

Hjärtat, pulsen, allt blod och all lymfa och svett och all saliv och allt sekret och all saft rusar och dånar i hela kroppen, magen vänds ut och in som i en jävla sönderskärande bakmaskin, ryggen klibbar, fuktiga iskalla handflator blir bedövade knytnävar inuti fickorna och ändå vill munnen bara hänga på vid gavel, sprucken. Drar efter andan, sänker huvudet under vattenytan. För det är du.

Jag har ju faktiskt glömt att du finns. Vill jag intala mig. Jag mår fint, jag sjunger arior och dansar vaderna starka och äter popcorn och dricker juice och har min lilla älskade familj, mitt kollektiv, dit du inte längre räknas, och allt du behöver göra är att fladdra förbi ett fragment av en nanosekund i en anonym folkmassa och så är allt bara skit igen. Plötsligt. Sådär. Jag tittar bort, jag vrider hela jävla huvudet ur led som ugglor gör, jag tittar bort bort bort på precis allt annat som är åt hållet där inte du är, borstar fram håret, en solfjäder, min gardin. För jag är inte här. Jag är inte här. Se mig inte se mig inte se mig inte. 

Söndersprayade, söndersnöade korkskruvslockar, sura skinnstövlar och fuktiga dubbla tröjor, halsduk vikt över hakan, röd, kliande panna, knöliga strumpbyxeknän. Jag känner mig så äcklig och ynklig, det mest utsatta lilla krypet i hela världen. Skosulan beredd att mosa kommer från ingenstans. Splätt. 

Det kan vara så att jag lyckades gömma mig i mitt eget själv. Sist du såg mig hade jag svart kappa med gosskrage och var en ridårak, flygig blondin ända ned till svanskotan. Nu är min kappa färgglad, en petrolgrön Tokyonatt, och mitt hår, fortfarande i solnyans, är kort och lite retrostylat, jag försöker i alla fall så gott jag kan. Det är möjligt men för otroligt att vara sant förstås. Ett mindre mirakel och alldeles för imponerande. 

Du såg mig, en så kort sekund, du glodde på dina skor, du glodde långt, långt borta som om du letade efter en klocka på väggen eller såg någon du kände igen fast det gjorde du inte. Du såg mig, och tänkte se mig inte se mig inte se mig inte, där är hon, ett obetydligt fån, ett trögt weirdo, en psykbrud och skräcködla, det är ju fan pinsamt att bara känna igen henne.   

Så tänkte du. Du och dina jävla blå tröjor.

Ingen stolthet. Inget igenkännande. Du har aldrig varit min vän, sa jag. Du har aldrig känt mig, sa du. Låt oss bespara varandra denna hånfulla genans. Båda stirrade åt andra hållet, vilken jävla parodi, ingen står ut med tanken på att den andre finns. Det är förödmjukelsen som ingen står ut med, vi förödmjukar varandra, men på helt skiljda sätt. Jag betyder ingenting för dig. Hade jag ens varit modig och dum nog att heja hade du bara gått rakt förbi mig. Kanske fnyst.  

Dagboksklotter, december, 2008.
   Jag känner mig som en total idiot. Men samtidigt så är det en mycket skön, märklig känsla, den fyller upp mig inifrån. Han är sig lik, men ändå så annorlunda. Han är vacker. När han log samtidigt som han sa mitt namn och slog armarna om mig ville jag gråta och aldrig släppa taget, bara knipa fast hakan i hans axel och stanna där i hans hall med skor och vantar på i all evighet. Jag insåg inte hur mycket jag saknat honom förrän han sa hej. Jag skakar. Jag är kär. Jag är så kär att jag vet inte vad. 

Varför?! Vem är du?!?

Jag var alltid för liten för dig. Du var alltid för mycket av en skitstövel för att jag skulle orka med dig. Och ändå. Jag fick ingen egensinnigt korkad glasögonorm som skämtar om vad som helst som stannar mig mitt i parken för att krama mig i solen och som ser på Star Wars med mig i sängen och hånglar upp mig på golvet. Jävla granatsplitter. Jag fick dig, mitt hjärtats psykopatjävel, jag fick dig.

Du stack ifrån oss och tack och lov för det, du ska vara död, du ska vara i den stora staden, gå ut ditt jävla övfre, gifta dig tidigt med en spenig torris i mjölkig finstickad kofta och lika beige personlighet, bli vuxen i förtid med avbetalningar på bilen, dyrt konstglas i fönstret och osmickrande pressveck på byxorna. Ett kärlekslöst jävla äktenskap, ett barn som hatar dig. Inga äventyr och bara gnäll. Du krossade mitt hjärta varje dag i två år. Du förtjänar ett kärlekslöst liv.

DITT JÄVLA ÄCKEL, DIN JÄVLA IDIOT, JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG JAG HATAR DIG!

De brukade säga att vi var som Chuck och Blair, och jag sa neeeeeej fastän jag ville att det skulle vara så, så så så mycket. Och fan varför egentligen? Så att du kunde hånskratta åt min technicolour, Frankie och Judy, mitt frustande skratt och rodnande kinder, förlöjliga mina drömmar, krympa mig till en tingeling och rata alla mina ord, sida upp och sida ner, ordspyor. En gång kallade du mig patetisk, det värsta av alla ord, käftsmällen, du visste det, och då bestämde jag mig för att börja hata dig på livstid. Vad hade vi ens gemensamt förutom varandra?

"Jag måste krama dig tills du går sönder för jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag får se dig igen." Hon var snuvig och hes, tryckte näsan mot gropen i hans hals, låste fast fingrarna i nackhåret. Hon hade tagit av sig vantarna och stod på tå. Lycklig hörde hon hur han mumlade och höll om henne hårdare och ännu lite längre. Kyss mig, tänkte hon, snälla kyss mig, känslolöst, kinden duger, skit i alla småsaker, gör det bara, nu, nu, men det skulle han aldrig någonsin göra och det visste hon. En iskall mascaratår stelnade i näsvingen. Han luktade så förhatligt gott, utplånade allt, kall skidjacka och kanelbulleos och all smältande essens av en regnblank gata i januari. 
   "Hejdå, Iz", sade han och log. Och så var det över. Och så var han borta. Plötsligt. Sådär. Hon minns avtrycken av hans armar på hennes rygg och hans vita utandningsimma i hennes öra. Hon vände sig om, en pencil turn, och promenerade iväg in i myllret. Det var sista gången de skulle mötas som vänner.

Vi trippade ned i tunnelbanan, bort från slaskvintern. 

Kunde det inte bara ha slutat där?       

Jag sitter här med osmickrande plufströja, bläck på fingrarna och buljong rinnandes utmed hakan, fryser i min fåtölj, ensam. Staden är för liten. De magiska nätterna är lätt räknade. Inga mintblå manschettknappar, snöflingor i ögonfransar. Håkan Hellstöms första skiva. Gråta tills du somnar. Så jävla bortkastat.

Du pratade i förkortningar och du var så jävla elak. Dina andra vänner som inte var mina vänner tyckte att jag var en tönt, fjortis, alldeles för lite och för mycket, allt samtidigt, och när de var med behandlade du mig som en sådan, allt samtidigt, alltid. Och jag stod ut. För när de inte var med och det bara var du, jag, kycklingvingar, en hård soffa och det periodiska systemet var du min storebror och jag din lillasyster. Och tvärs om. Vi bråkade om precis allt, alltid. Vi skulle göra illa varandra på det mest fruktansvärda sätt. Jag slogs och du bara skrattade. Jag älskade dig, alltid, och du älskade mig aldrig tillbaka.  

Vad gör du här? Varför är du tillbaka? Varför är du fortfarande kvar i mig?!?!

Jag vill aldrig veta och aldrig höra dig svara.

Må du aldrig läsa detta.

Min lila fé och jag. Vi snodde tulpaner.

Medan jag skar mig på rostaggar satt han på en balkong och spelade trumpet. Han hade mörka malakitögon, svart skjorta, bildstodsupppsyn bakom tre födelsemärken på kind. Jag såg inte så bra.

Musiken ger mig vingar. Kristallfötter, sockerfransar. Kolibrierna skakar av sig dammet och slipper ut ur glasmontern, tillsammans med fjärilarna, de stålblå.

I skolan finns ett konserverat människohjärta.

Jag såg hur han lade händerna på flickans axlar och drog henne till sig. Jag dog en del i taget.

Grymma värld. 

Vad ska du bli när du blir stor? När du växer upp, när marängmolntussar är fjärran för dig, då gräsmattan slutar växa, då sjöarna fryser igen, då det är dags att sluta fly från verkligheten i sagor och fiktion, tjäna ditt eget, överleva på vatten och sova i en fåtölj vid fönstret, medan stormen utanför får lyktstolparna att vaja för regnet?

Stålmannen. Boskapsfösare. Pilot. Historiker. Ballerina. Rekvisitör. Undersökande journalist. God fé. Båtkapten. Världsupptäckare. Detektiv. Skattjägare. Surfer dudette. Marinbiolog. Publicerad författare.

Trådar av damm vajar i strålkastarljuset. Det är vitt och bränner pannan, smälter luften. Frasiga kostymer, trikå, giraffkappan, taxibilarnas oväsen mildrat av snödrivor, lösögonfransar, extra large. Gurglingar och töj, barrel roll, höga C. Främmande städer, samma amoriner, names in lights, bakgrundsjobb, och kanske en dag. Nobody in all of Oz, no wizard that there is or was, is ever gonna bring me down.  

Nej, allvarligt, vad ska du bli när du väl står där, vad ska du bli? Tror du att jag gives a shit vad du vill bli, Iz? Din jävla dröm betyder ingenting för någon. Den är ett ord, ett fruktlöst ord, du är precis lika mycket som alla andra ord nedkrafsade i små block med syntetdoft, silverpennor, enhörningar på korviga klistermärken, svart på vitt och bara till för att försvinna i oblivion. Men har ni aldrig haft en dröm för i helvete? Nej. Vilken fråga. Vi har ingen själ.

Jag tycker att du tagit dig lite vatten över huvudet. Jag tycker att du ska hålla det där långt borta, på avstånd och på låg nivå, och bli något riktigt istället. Något ordentligt. Korrekt. Något riktigt.  

Jag såg dem. Vad de gjorde. Midnight, not a sound from the pavement, has the moon lost her memory, she is smiling alone. Jag levde. Jag tänkte och jag tänkte det där skulle kunna vara jag. Bland all sammet och träribborna. Kanske en dag. Touch me, it's so easy to leave me, all alone with the memory, of my days in the sun. En dag. Vad synd att det inte var verkligt då. Jag kanske drömde igen.

Det finns en utbildning i Göteborg. Jag tänker komma in där. Jag tänker träna tills jag blöder under fötterna och min röst spränger taket på Palace.  

Då jag dansar älskar jag. Då jag sjunger andas jag. Allt måste ut. Vissa saker som sägs till musik kan inte sägas utan musik. Själva rörelserna har mig i sitt spindelnät. Jag är absorberad.

Då de säger nej omöjligt overkligt ogenomförbart vi förbjuder dig så hoppar hjärtat och magen verkligen ut. Jag blir helt stum, vissen och bedövad, stirrar blekt och glömmer allt som är vackert. Jag är en ynklig mört som bara blev halvt ihjälslagen och kastad i sanden. Jag mår illa. Tårarna krälar ut. Jag vill kräkas upp precis allt inuti och bara gråta tills jag somnar av utmattning.  Jag kan inte släppa taget. Att ge upp är inget alternativ. Det är kärlek. Tänker jag ens tanken på att skita i allt och gå känns det som om någon har dött. Eller värre. Ovala hål och öronmaneter i en tätförseglad cyanidflaska. Montagues and Capulets fast med trasiga instrument.   

Författare vet jag att jag blir tillslut ändå. Någon dag, någonstans kommer det att finnas någon liten tant med pysande järnpressar, en orange dag, en spansk dag, på bakgator, där min skrift kommer att ligga i små varma högar likt Voltaires pamfletter. Bryr mig egentligen inte om någon köper. Bara att varje såld kopia blir älskad som fan, som en liten kanin, och aldrig undangömd.   

Ett språng ska jag ta. Lysa som magnesium. Förmodligen slockna lika fort. Och falla. No strings, fancy free.    

I will have my name on the bill och då ska du få se hur fel du hade. Du kommer att ångra ditt hånskratt. Du behövde verkligen inte trampa på min dröm sådär. Man bara gör inte så.