Flux Capacitor

Det är, jag skulle inte säga lustigt, men ironiskt, på ett väldigt grymt sätt, hur gestalter som alltid funnits för att kramas med på julafton, att berätta utbroderade versioner av livet i skolan för, att som positiviteten självt kvittra hur bra allting går och hur utstakad framtiden är, plötsligt inte är mer. Och man minns alltid i detalj; hur, när. Telefonsamtalen alla räds mest. Jag pressar fram ett grötigt "oh-kej".

Det är en avskyvärt vacker, molnfri vårvinterdag redan i slutet i januari, ett nytt år, och jag känner mig så upprymd av solskenet att jag bestämmer mig för att gå hela vägen hem, de bländande vita skridskorna slängda över axeln, istället för att ta vagnen. Ironiskt nog, igen, bestämmer jag mig för att ta en genväg över kyrkogården. Smältande snödroppar rinner nedför sönderfallande svartgrå gravmonument och världen känns som ett poem. 

Tre timmar senare ligger jag hopkurad i vår unkna skrotsoffa, knäpptyst, ansiktet inåt väggen. C har lagt en filt över mig, men annars är jag ensam. Mitt ansikte är helt uttryckslöst. Tankarna snurrar, läpparna blöder och jag växlar mellan att känna allting och ingenting alls.

Och han var ju så gammal. Till och från har jag tänkt på denna dag i många år nu. Och nu är jag så arg, frustrerad.

Jag tänker på mormor; på chocken, på mysteriet och brutaliteten som omgav hennes kusliga död. Jag var  sexton, jag kunde inte hantera det som hände. Jag halvsov i en domnad och växlade timmarna med att hålla andan tills jag blev blå och skrika rakt ut. Jag tänker på mammas cancer, och hur livrädd jag är, varje dag, att den ska komma tillbaka och förstöra allting. Hur jag grät när pappa bar henne upp för trappen, hur jag försökte låta bli att gråta när jag tvättade hennes hår i badkaret, hur två gråblå ögon verkade stora som tennisbollar i ett utmärglat ansikte. Jag tänker på alla husdjur jag någonsin haft, som gav mig tyst sällskap när jag var liten och konstig, vilka alla har dött, vilka jag alla begravt själv, sida vid sida, under äppelträdet i trädgården. Jag tänker på hur C släpade upp mig ur havet den svartaste av nätter, hur hans rop på hjälp drunknade i blodisande djurläten till skrik, hur mitt ben var täckt av slem och blod, hur jag i någon slags tyst panik undrade hur jag skulle kunna acceptera att världen nu tog slut.

"Farfar sover nu", säger mamma, med äckligt förstående röst, i telefonen, och det sprakar lite ihåligt. "Pappa, farmor och Gunnar satt med honom". Jag kan bara snyfta tillbaks i luren. "Oh-kej".

Farfar sade en gång att han beundrade min rättframhet. Hur han var övertygad om att "det här löser du, tösa". Han kallade mig ofta "klipsk". Jag älskar det ordet. Jag funderar över ifall farfar visste att han var som en hjälte för mig. Han brukade berätta för mig om sina äventyr, om Sovjet, Pakistan, Indien, Japan, Sydamerika, alla andra länder han gjort till sina. Farfar fick alltid tårar i ögonen när han pratade om resorna han gjort, liksom om det var någonting han accepterat aldrig skulle komma igen, men som han saknade mer än någonting annat. Det var genom honom jag lärde mig att en person som upplevt sådana ytterligheter, gjort så fantastiska saker, lärt sig språk, aldrig skulle kunna gå tillbaka och leva helt tillfredställd i samma sits som lämnats bakom.

   När jag kom hem från Australien visade jag bilder på datorn i farfars arbetsrum, ett mörkt rum fullt med trä, gammal tolkienmemorabilia och målarpenslar. Jag berättade om regnbågsparakiterna vilka väckte oss varje morgon i gryningen med öronbedövande kakafonier, om den fuktiga dimman som ångade in med dagen och alla möjligheter då någon öppnade fönstret på vid gavel, hur C's glasögon blev täckta av kritvit kondens, hur vederbörande ser sexig ut när han torkar rent samma glasögon, hur trädkronorna liknade fluffig broccoli och hur det vidsträckta havet skiftade skepnad från toppen av Cape Byron, hur vi trots ansträngning inte såg en enda knölval, hur allt i hela världen glittrande under den snabbt stigande solen. Farfar begravde ansiktet i händerna och var tvungen att gå ut ett slag. Hans reaktion fyllde mig med oändlig sorg.

Men farfar sover nu. Och det är definitivt. Tårarna droppar ned i frukostgröten. Mamma kommer ned till Göteborg om några dagar.

Jag föredrar att höra detta i aseptiska läkartermer. Medvetslöshet, respirator. Som att stänga av en lysknapp, dra ut kontakten. Jag vet vad döden innebär. Jag tycker så fruktansvärt synd om farmor, som verkar så spökligt lugn, en grön ö omgiven av rasande hysteri. I hennes situation hade jag blivit sinnessjuk, jag vet detta, min kärlek till andra blir till black om foten i näckrosdammar, och sjunker med mig. När döden skildras som en poetisk resa, då gråter jag. Jag undrar vart min farfar är någonstans.

Jag tänker aldrig mer läsa det jag skriver i dessa dagar. Bara gömma undan. Bränna bort.

 

Jag vaknar med ett ryck efter en mardröm, klär på mig, inspekterar min gulfläckiga hud i badrumsspegeln och gör grimaser. Det är en Moon-river-morgon, som i introt med det guldfärgade typsnittet, automatkaffet, den bruna vårsoluppgången längst ned i ravinen, blixtrande stup av glas på både sidor. Idag återvänder C från en oönskad frånvaro, och himlen är blek men gnistrande blå för första gången på två veckor, allting känns plötsligt självklart, enkelt, mjukt.

Jag spenderar hela dagen med att fladdra runt som en trollslända, bli perfekt, trots att jag vet att det är jag som kommer vara där, ståendes på tå, förgäves försöka urskilja ett ansikte som inte finns, platt hår eller inte.  Det är han som kommer se mig, min Mr. President och min kommunisthjälte, och han kommer kyssa mig lealös och jag kommer gråta tjocka tårar av bläck på hans riviga haka,  det lockiga småskägget, trots att jag är förkyld, trots att jag skar mig i handen när jag skulle hacka lök, trots mina svarta brunnar till ögon, ändå.

När man har andra saker att göra, som att äta och fundera över hur fruktansvärd världen är med sina passiva invånare och ojämnt fördelade resurser, är det ibland plågsamt att älska som jag gör, sittandes på kanten av sängen, hålla en knytnäve mot bröstet, för det gör så underbart ont där inne, trots att det strider emot all logik, jag vet att det är hjärnan som registrerar alla känslor vi beskriver som kärlek, ömhet, längtan, medans hjärtat endast är en muskelklump som pumpar ut blod. Det känns som en världslig sak, ett själviskt nöje. Som att det ibland förhindrar en från att känna empati med hela mänskligheten. Ett löjligt privilegium för de privilegiade.

Fiktiva gator, fiktiva munnar. Jag kommer att vara henne en dag.  Life immitates art.

*

En annan historia från en annan tågstation;

Sammetskappa, lärarblazer, blyertsdecember, snöoväder; igår var jag i dina armar. Jag berättade hur förvirrad jag är, uppvuxenhet, apati, religion, ekonomi; en åskskräll hördes och plötsligt öste regnet ned genom det välvda taket inne på Centralen och jag hade aldrig sett något så ledsamt och fult för ingen av de väntande, väntandes på vad, med sina näsor begravda i pocketdeckare och hamburgare verkade märka ett dugg. Var det verkligen bara jag som såg omöjligheten dränka deras liv, plaskandes runt deras fötter, där de målmedvetet marscherade från kassaapparat till kassaapparat? Även droppa nedför min kind?

Du skakade mig, stirrade på mig med medlidande, höll mig nära, du anti-tes till ondska. Du sade att du inte fruktar Helvetet och inte bryr dig om Humankapitalet. Du sade att jag är modig som vågar tänka i sådana obekväma termer, att mitt självhat inte har någon grund, och att mina drömmar varken är korkade eller barnsliga, och du torkade bort den klibbiga omöjligheten som rann ned mot min krage, en stearinliknande, askgrå rännil som brände till i huden då lite ljust hårfjun följde med. Du sprätte iväg det hemska som obetydligt nagelskräp. Tänk att vara täckt i sådant äckel, funderade jag, vilken fruktansvärd sorg. Så ont det måste göra att bryta sig loss.

Du sade att min dröm numera är din dröm. Att du sagt till dina vänner att du kommer att flytta till Paris för att andas med mig, en dag, en dag där vi kan bli fattiga igen. Jag såg in i dina ögon och de rann igenom mig som någon fantastisk flod, de är jadegröna, genombrutna med kristalliskt blått, och jag såg djupet av din kärlek i dem, de upphörde att ligga på ytan och jag kunde sträcka mig in, kura ihop mig i grottan under din arm. Jag hickade, och en ensam tår rann nedför min kind, ned i mitt förvånade skratt. Och en till. Och ännu en. Snart strömmade de, varma och söta, och tvättade bort smolket som omöjligheten lämnat efter sig. Han skrattade också, min kumpan, ett kort, rullade skratt som för att dölja mild genans.

”Lilla bjällra”, mumlade han, och placerade en nästan barnsligt blyg kyss mellan mina tårsvullna ögon. Arga Stockholmare i mörkblå vinterjackor stampade irriterat bakom oss i rulltrappan då han slöt sina vackra läppar om mina förstummade.

*

Everything I could never tell you - en fasligt dramatisk spellista för att avsluta.