Flux Capacitor

Jag tror inte att det är sant.

Svalorna är tillbaka.

Historien, historier, historia.

De hänför mig. Slickar min hals. 

Trafiken brusar genom alléer av stuckaturfasader. Tjutande putter, det är vesporna som kryssar mellan hostande, svarta taxibilar i vansinne. Illuminering, trädtoppar och järn.

Plankorna dallrar.  

Isvindar. Mensvärk. Eiffeltornets spira.

Rosa moln kreverar. Ju fler smutspartiklar desto rödare skymning. Har de sagt.

Ruskiga kvarter, klaustrofobiska passager, mörka miniatyrtorg. Smattrar i kör utanför gallerier. St:Germain de Prés. Billie.   

De sitter mot broräcket i en klump. De har filtar och vantar, de har gitarrer, de har bongos. De har kedjat fast sina namn i staketet. Hänglås för struntmynt. Stearin. Drick upp för drickandets skull. De sjunger, rah rah rah rah rah rah rah rah rah. 

En spontan mupporkester. Kan vi inte också skriva låtar?

Jag saknade er så mycket. Jättemycket.  

I tunnelbanan sitter en liten gubbe med fransk flint och fingrar på sin Ipad, en liten flicka i stor halsduk och läser Oliver Twist, en adonisk yngling med en diktsamlig i fickformat, en mattebok, knotiga händer. I taket finns litteraturens stora autografer. På kakelväggarna sitter svartvita affischer, föreställandes en ung man som håller en pilbåge spänd mot en ung kvinnas bröstkorg, de västra trakterna, en frasig blus. Emporte-moi. Sweep me off my feet. Står det. 

Precis.

Det var en gång en stad. Staden var askgrå rakt igenom men ändå så mycket mer levande än någon annan stad, inte för att hon varit i alla städer, men det var bara något hon kände, tryggt skavande i solar plexus. Det var den vackraste staden i världen, den platsade i alla kategorier, och i den bodde de vackraste människorna. Dök man ned i den blev man genast en del av dem. Bara man vågade släppa taget lite. Slänga iväg locket. Och det är så sant som det är sagt att hon gjorde det.
    Hon bände upp skalet med ett stämjärn och hon rann ut. Och nu är hon kär. Och hon verkar inte veta om att det är stadens fel. Perfekta, galna, vilda stad, sammanhållen av konventioner och stenväggar.  

Hon visste att hon gjort sig till åtlöje, igen, och att hon knappast skulle lära sig av misstaget, igen. Hennes blåögda infall skulle alltid kasta ut snubbelben, sätta henne i skrämmande situationer. Hennes tankar har inget stopp, just därför. Hon kan sätta ord på allt, minnas saker som aldrig hänt, hon diktar upp, hon tror på bluff och båg och gastkramande hemskheter. Hon om någon borde veta. Lidelse. Lögn.  

Hon är sorglös. Nu vet hon, säkert. Det existerar en värld utanför denna. Utanför döda samhällen med döda trottoarer och dött folkliv och dött nattliv och döda fönster och tufsiga ölandstokhäckar och sönderslagna busskurer. Och tänka sig, hon hade nästan glömt.
   Den ska bli hennes, och snart. Hon flyr småheten snart, fan också, det gör hon, och på ett riktigt flygplan den här gången, inte med vingarna hon själv konstruerat. Hon och staden hörde ihop, hör ihop, nu, jämt. Den som drämmer omkull henne framlänges och gör henne pinsamt mållös. Aldrig mer ska hon ha tråkigt. Depraverad, ensam och dramatiskt döende, men aldrig mera tråkigt. Nu vet hon, säkert, att lidelsen existerar.

Shit alltså, vad kär hon är. 

Place Blanche har förändrats. La Diva, peep-show teatern, kraftigt översminkad, ligger kvar i hörnet av Rue Puget, men porrpalatsen och latexbutikerna har bytts ut mot souvenirshoppar, barnvänligt krimskrams, ett apotek och ett Starbucks, ringlande kö.

Jag trivs i Pigalle.

Det grälla, det exhibitionistiska. Man går med stålblick och hårda steg helt enkelt, och är någon ändå till besvär, räcker det oftast med att ropa jamais monsieur alternativt forget about it man, då lämnar de en ifred. Men å andra sidan, jag tror inte ens att rånarna vågar sig ned till gatan där jag bor. Jag huserar på nio kvadratcentimeter och ett fönster, fjärde våningen, ovanför klubb Dirty Dick, där de sitter som varor bakom glaset i svarta raffset eller neonbikini. Jag har sett en man utan ben, rökande nunnor och ett riktigt slagsmål. Jag tror inte att något chockerar mig längre.  

Jag måste skriva ned det här nu. Jag får aldrig glömma det. Aldrig.

"Qu'est-ce que vous desirez, mademoiselle?"

Pip. Ditt hjärta på ett fat. Nej, vad fan, jag menar, kanske, dig på ett fat, nej, för i, dig på min säng, helst avklädd, salt och rufsig, näääj, helvete, sluta, jag menar... Jag tror inte... Je ne crois pas… att... jag har bestämt mig än...

”Pas de problème, mademoiselle. Je reviens.”

Dina skrattrynkor snärtade mig i ansiktet, klatsch, och jag vaknade och jag öppnade ögonen spärrade upp dem och dreglet kröp och jag höll andan i gommen och mimade oh my gaaaah och blev en ynklig fläck och dog.

Du kom tillbaka såklart, inte minst för att det är ditt jobb och för att du får betalt för det, klottra ned beställningar, gravat ankbröst och vattenkrasse, mille feuille, vin rouge, i ditt ringblock, vara subtil, artig. Jag öppnade munnen och ut kom en knarrig dörr, gnisslande grind. Jag ramlade över alla vokalerna, fastnade i mina svaga R utan halsrossel. Jag krockade med dig. Full frontal. Pang. 
   Så fin. Så universalt omfattande fucking asfin att det blir löjligt. Fransmanlooken men du bar den så mycket bättre än de andra. Och olivbleka händer och hals och läppskåra. Du frågade mig andra saker. Onödiga saker. Vart har ni lärt er så bra franska, mademoiselle? Eller hur, din franske fjant. Snälla sluta inte ge mig mer.  

Och jag utrustades med zyborgögon, värmesökande kamera, röntgensyn. Vartenda steg blev en notering, vartenda kliv innanför min bedövade sfär, min meter i diameter. Mitt i stressen av runda silverbrickor och ishinkar slog du blickar åt mitt håll. Konstanta. Mitt kikarsikte skannade salongen, fann, blipp, zoomade in på din nacke, din profil, men undvek stadigt ditt eget, ögonkontakt, eftersom jag är helt dum i huvudet. Nyckeln i låset och klick. Jag glor ned i hallonsåsen. Fiskgaffeln är så intressant. Bestick över huvud taget. Å, jag suger.

Ridån gick upp. Färgexplosion rassel-tassel plymhattar påfågelstjärtar tivolilyktor paraplyer turbaner Fred-och-Ginger plastjuveler cirkuskonster pirater-med-rena-randiga-byxor hundkoppel boaconstrictor pancake-make magdansöser clowner shejkbyxor läderpiskor dresserade hästar lindy hop kosacker bröstvårtor skrik-och-spagat Can Can. Ridån gick ned. Så var det dags att gå.
 
Vi samlade ihop våra läder och chica små clutchväskor och sorlade och tackade och bockade bon-soir så som man gör. Massan av turistfläsk pressade iväg mig ut i klungan av kostymtyger och anonyma frisyrer, bort från bordet, bort ifrån dig. Jag gick, men jag minns ingen rörelse. Något annat släpade iväg mig. Jag såg din ryggtavla, du plockade bort våra kuvert och bouteilles, skakade linneservetter. Du slank ut ur mig och jag lät dig utan motstånd och jag skakade för jag fattade inte. Gör någonting, skanderade min förbannelse, min skyddsängel, gör någonting! Jag svor. Mekanisk.       

Du vet inte hans namn. Du vet inte ens hans namn.

Vi nådde tröskeln. Ute låg den regntunga natten.

Och jag vet inte alls vad som hände, ifall det var på grund av frikostigt intag av den förförande, mousserande lyxens gift, längtan efter en annan tillvaro där frasen bums i säng innebär något annat än trista rutiner, den plågsamma vetskapen om att tiden är en ständigt minskade produkt, särskilt nu och för alltid, om jag tänkte alls. Blackout. Allt raderades ur loberna och jag agerade.

Jag bröt mig loss. Jag vände på klacken. Jag rusade. Tillbaka till dig. Å, sentimentalitet, å, patos!

Och han var kvar.

Monsieur, ni gör mig så het på gröten att jag biter mig i tungan för att inte skrika då ni går förbi. Kyss mig. Ät upp mig. Ät mitt hjärta. 

Banalitet. Den enklaste av alla ursäkter och utvägar. Och jag strök dig på axeln.  

"Excuse-moi, monsieur! I believe I dropped something while leaving! Can you help me look for it?"
"Oui, mademoiselle, uf course!"

Självklart hade jag inte tappat något. Men det gjorde ingenting. För jag satt under bordet, på stickiga baguettesmulor, bland malplacerade stolsben, med en pojke på 25 och en diodficklampa under hakan. Och jag darrade inte ens på rösten.

"I cannot zi anything, mademoiselle... Exactli-ö, what is it that you lost?"                                           
Du lät förvirrad. Jag tror jag flämtade, vätte läpparna mot varandra.  
"Öhhhh... Ahhhh.... A... lipstick."
"A lipsticku-ö...?" 

Jag borrar mig in i din franskt bruna regnbågshinna, kanske i en hel minut i taget. Minuter är långa. De sänker blodtrycket. De är kletiga. Gapar som en gös. Hur dum får man bli? Du log. Jag tror du visste att jag ljög. Och vi satt fortfarande under bordet. 

"Öhhhh... I must have dropped it in the bathroom!"

Öh; detta charmanta primatläte. Likt ett dåligt manus överlever jag genom att rädda situationen med plattityd, bombasm. Kunde jag inte bara ha sagt som det var? 

Kravlar ut. Och han ställer sig ivägen. Med skorna på når min nästipp till din nästipp. 

Både vill säga någonting, fast ingen vet egentligen vad, i en tom, släckt restaurang, och ingen vill gå först. Schack matt. 

Just ja. Du vet inte ens hans namn.
  
"So what's your name?"
"Ät's Vänzzz-ö". And you, wöts yeur nejm-ö?"
"Isabella. Or Izzie. Or simply Iz." 
"Izye? C'est trés jolie."

Atombomb. Defibrillator. Andades jag ens mellan orden?

"So-ö, whör did you say yeu wöh fromm-ö?"
"La Suéde."
"Ouais. Is it nice?"
"Slightly."
 
Jag skulle ha frågat dig ifall du utövade något annat förutom kyparyrket, ifall du studerade eller hade gjort det, ifall du bodde i Paris, ifall du bodde i kvarteret, att jag bodde i kvarteret, att showen och middagen varit alldeles, alldeles underbar, vad du tyckte om filmen och ifall du inte sett den rekommendera den med entusiastiska lovord, att vi låtsades att det var min födelsedag idag, min artonårsdag, att jag reste hem till landet betong redan imorgon, vad du skulle göra ikväll, i natt, imorgon, för resten av ditt liv, att...
   Men nej. Jag ville inte vara normal. Jag ville vara Marlene Dietrich. Jag sade "Bon soir, Vince" med min djupaste cognacröst och bara gick.

Men då.

"Izye! Attendez!"

Jag vet inte vart gränsen går för hur många hjärtinfarkter ett stackars tonårsmonster fixar på en och samma kväll, men jag tror inte att jag klarar så mycket mer nu.   

Du tog fram något vinrött ur innerfickan på din kavaj och placerade det på livslinjen i min handflata. De haranger som strömmade ut ur dig var komplicerade. Det jag tydde ur ditt brutna smatter var dock att denna lilla plastbit fungerade som inträdesbiljett, ett vip-pass om jag så ville, till ett ställe som hette La Machine. Du förklarade att det låg runt hörnet, inte alls långt bort, bara runt hörnet, och att jag fick titta in om jag ville, om jag hade lust, någon gång. 

"Thank you”, flämtade jag som en efterbliven. "How kind".

Och i det ögonblicket rämnade min värld. För det var inte katastrofklubben som otåligt väntade på mig ute i kylan, katastrofklubben som alltid är redo för nya äventyr, katastrofklubben som alltid ställer upp och släpar hem de halvdöda. Det var mor lilla. Och mor lilla är rädd för gatorna, går helst och lägger sig, medan jag helst inte gör det, inte förrän jag svimmar och inte har så mycket mer att välja på.
   Jag skulle aldrig gå dit, till La Machine, och istället för att hångla sönder ditt vackra ansikte i ett hörn skulle jag spara biljetten och sniffa på den och minnas att den legat i din ficka mot bröstet. Jag vill ligga i din ficka mot bröstet. 

En månad senare, och hon hade rymt.

Vince, hon andades det, Vince, Vince, Vince. Hela vägen uppför gatan, nedför gatan, i trappuppgången, Vince, Vince Vince, kastade sig på sängen, gned benen mot varandra, öppnade fönstret på vid gavel, släppte in trafiken och kloakdoften och lutade sig över järnräcket och drog frenetiska, djupa andetag och åt helvete med om hon blev förkyld. Vince Vince Vince. Hon sjöng och skrek men han kom inte dit.

Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince Vince.  

I efterhand kom hon på att hon borde ha frågat ifall han skulle ha väntat på henne. Att de skulle ha funderat ut en genialisk plan, smugglat ut henne, ut från hotellrummet, in i elektron. Att hon skulle ha berättat för honom att hans svarta ögon gjorde henne galen. Pastisch och Bal Musette, men helvete, det är ju Paris. 

Och det var där jag klev ut ur mig själv.  

Morgonen därpå var hon frånvarande. Hon kunde inte haspla ur sig mer än nej, ja och tvåordsmeningar. Hon kunde inte äta någon frukost. Hon bet läppen blodig. Hon hade ont hela kroppen. Hon visste att något hade hänt med henne.

Sista kvällen. Rue Poulbout. La ville de lumiére bländade under fötterna, dess likgiltiga magnificens och ljuvlighet, lavakanaler i regnlandskapet. Gatstenar och trappräcken glänste som lakrits mot horskyltarna. 

Middagste. Jag stirrade ned i det kallnande citronvattnet. Blahblahblah, gnällde mor lilla. Blahblahblah. Det gjorde mig förbannat ledsen, allt meningslöst blahblahblah.
   I Paris finns lika många ansikten som i hela Sverige. Hur stor tror du sannolikheten är att du stöter ihop med den där, ja, han den där...
   Jag tror inte på matematik, på siffror, på skit. Jag tror på stormar, på malströmmar. Jag kan förbigå omöjligt. Intala mig fucking inte att någonting är omöjligt! 

Hon bad kyparen om ett papper och en penna och skrev snabbt ned ett brev, skar ut en bit av sitt inre och omformulerade allt till pyttebokstäver, plumpar, understruket. På två gula post-its hällde hon ut sin kärleksförklaring, signerade den med sitt rumsnummer och kysste den med sitt namn.

Vince, dearest. Please don't be embarrassed by this. I'm leaving the city tomorrow, and if I don't get this off my chest, I feel I will regret it... 

Man måste göra sådana här saker. Det är menat så. Det skulle inte finnas något alfabet annars, ingen konst, ingen musik, inga bergskedjor.

Hon svepte sitt återstående yellow label, lämnade dricks i belevat artiga procent, tackade och bockade bon-soir så som man gör, fick skinnjackan påträdd över axlarna så som en fin dam får assistans med sin glätta aftonkappa, merci, merci beaucoup, au revoir, monsieur, madame, et une bon soirée. 
   Regnet strilade ned över tegelpannornas kanter, plaskade ned i gatan ur oljesvarta träd. Hon kan kvarteret utan och innan. Raka vägen nedför, Rue Gabrielle, Berthe, de Trois Frères, Abesses, Lepic, trappor, trappor, trappor. Hemligheten ligger egentligen bara i att söka backen som sluttar brantast. Fiskhandlaren har stängt, mannen i tidningspappershatten sover mot järnräcket, les 2 Moulins är fullsatt. Det är mörkt, det är guld. Klockan är kvart i midnatt. 

Place Blanche. Du svulstiga pärla. 

Jag hoppades att du var ute och söp in olovlig nattluft, tog en rökpaus, stod inne i skuggorna för att hugga tag i min arm och dra in mig i dig och viska vart har du varit mitt lilla rådjur, men sånt händer inte. Sånt händer inte.  

Hon går förbi kön. Högljudda protester. Andas in. Röda mattan. Rakt på.

Tyvärr kom hon inte längre än några meter. Det stod en vaktgorilla ivägen.

"Bon soir, mademoiselle! Vous avez un réservation?"

Det prydligt ondulerade håret, av vädret transformerat till droppande halmkorvar, piskar runt ansiktet då hon skakar på huvudet. Hon rotar fram sin bräckliga pappersfotboll ur jackfickan och trycker den in vaktens enorma näve.    

"Parlez-vous anglais, monsieur?" 
"Un peu, mademoiselle."   
"Bon, could you, please..."
"Attendez, sil vous plaît, mademoiselle!" 

En ny köttig varelse uppenbarar sig. Han håller dvärgbrevet mellan tummen och pekfingret.

"Do you have a reservation, mademoiselle?
"No, monsieur, it's nothing like that, I don't, but there's… I… Could you be so kind and please, please give this letter to a Vince inside! His name is Vince! He is a waiter! It's very important that you give this to him! Sil vous plaît, monsieur, c'est trés important!

Desperation. Rädsla. Gorillorna smattrar i grupp. Köttfejset tar ton.

"You want me to...  Thäs Vänzzz-ö, he is a boy who wörk inside le Moulin, yes?
"Yes, he works here, he is a waiter. Can you, please, give the letter to him? Just, please!

Sanningens minut.

"Sure, sure, I can do that, mademoiselle. Do yeu... Have you a description of..." Köttfejset gör yviga gester med händerna runt de egna ögonen och kinderna, "Haircolour, he is a white or black man...?"

Sånt här händer inte heller.

"I will give it to him, mademoiselle, don't you worri-ö, I will make sure that he gets it."

Hon är perplex. Hon flinar grisaktigt och kvittar tusen tack på alla språk hon känner till. Hon skuttar iväg in i myllret och vet inte vad hon har gett sig in på. Men hon vet att det är så här det känns.
   Kvarnen snurrar makligt och lyser signalröd i kontrast och regnet öser ned. Det doftar sommar.   

Jag satt vaken i fönstret i min filt och vred mig, för hela magen vred sig inuti, och trots att jag nöp mig själv i knävecket och armen lyckades jag inte hålla mig vaken. Jag somnade som en boll. Klockan tre. Jag vill inte åka.  

Det existerar en värld utanför denna. En värld där vi trängs på sent-på-natten-öppna brasserier till salsa och rockmusik, pratar med händerna, grälar bland folk, dricker vin till lunch, hånglar runt hörnet. Där alla röker och faktiskt skiter i det medan vi ändå är unga och fria. Vivre et laisser vivre. Där folk säger att hon är vacker och hon faktiskt tror dem.

Oavsett hur hon vred och vände på jordklotet, hamnade hon i slutändan alltid i samma utgångsläge, i sällskap med en penna, ett papper och Paris. Den här staden byggdes för hennes skull. Hon förstår den och är mätt hos den. Och hon flyger om två timmar, hem till Ica-affärer och centrum utan träd som stänger klockan sju. Radhuslängor där man äter makaroner och falukorv varje dag. Hon känner sig bortsliten och avklippt.

Höll köttfejset sitt löfte? Hamnade brevet hos rätt Vince? Och i så fall, vad gjorde han med det? Slängde han det? Lade han det i bröstfickan för att läsa det vid ett senare tillfälle? Glömde han det i bröstfickan, löstes ömhetsbetygelserna upp i tvättvatten och sköljmedel? Och i så fall, äppeldoft eller rosdoft? Läste han det direkt? Fick han obehagliga vibbar? Blev han irriterad? Skrämd från vettet? Kåt? Glad? Visade han det för någon eller behöll han det inom sig? Ligger det mosat i en skrivbordslåda eller prydligt uppställt på ett nattduksbord? Ryckte han på axlarna och bestämde sig för att en okänd flickas eldiga berusning var rien de rien, eller rusade han, följande morgon, ned i métro Pigalle precis då mitt tåg dunkade ut från stationen, tyngt av resväskor och förtvivlan? 

Hon är så kär att det är helt stört vad kär hon är.

Pojken hette Vince. Flickan hette Iz.

Och det här är inte fiktion.

Detta är inte uppdiktat. 

Det här är en alldeles, alldeles sann historia.

 

Säg ingenting. Nu flyger jag iväg. Inofficiellt officiellt är jag smittad med feber och snor, utslag och pest. Kräks upp middagen efter midnatt och trycker i mig mer socker efteråt, mår vetedeg och dreglar i huvudkudden. Men det är bara vad de tror! För egentligen är jag en riktig dubbelspelande liten ligist som rymmer ifrån allt viktigt i några dagar, uppslukas av jorden bara för en helg och uppstår på nytt i ett världsvant alter-ego på annan, kontinental mark, bara för att dricka kir på La paix, hänga i bokantikvariat runt Louis-Lépine och dance my ass of på Caveau de la Huchette. Förhoppningsvis punkt tre. Var det katastrofklubben som agerade resesällskap och inte mor lilla, vet jag lika säkert som att havet är djupt att vi skulle dance our asses of på Caveau de la Huchette. Utom Oliver såklart. Men han är ju å andra sidan våldtäktsman. Uh! Pun intended.   

Cat bar ett par skor jag aldrig sett förut. Jag måste säga att jag hade svårt att slita ögonen från de nya små konstverken. Hon måste ha köpt dem den där dagen då hon viftat bort alla frågor med att det enda hon gjort tout le jour merde var att ligga halvsovande, halvvaken, halvnaken och halvdöd på sin säng med fördragna jalusier och stängd dörr, nedstämd av ångest, bakis på cognac. De var nätta, enkla och hade inga klackar, en riktig raritet, burgundyröd sammet och små bollfransar runt öppningen. Rackarunge. Jag visste väl att hon ljög. 
   Cats klänning återgav ett helt spektrum av regnbågsfärger, utkastade i lager som på en Pollocktavla, så intensiva att det rörde till i huvudet av att fokusera ögonen på henne. Hon bar säkerhetsnålar genom öronen, papiljotter i håret och en stor gnistrande dödskalle på fingret. Hon flängde runt överallt i den tomma lägenheten och letade efter ingenting, ett halvfullt juiceglas i handen, hennes ordinära klockan-fyra humör, kedjerökte, verkade uppåt.

Alla fönster var vidöppna. Regndoften, den gröna doften, susade in genom lakanen som blåste upp mot taket och fylldes likt grå segel.  
   För ett ögonblick stannade Cat upp och svepte glasets mosiga innehåll i ett drag. Hennes panna låg i djupa rynkor. Hon såg in i mig, och verkade inte riktigt veta vad hon egentligen tog på.   

"Jag är så jävla jävla trött på att gråta hela tiden och alltid landa hårt på golvet och upptäcka att det aldrig känns bättre efteråt som när man var liten, tappade glassar i gruset eller dödade en spindel eller en mask eller vad vet jag egentligen. Jag hittar aldrig någon bakdörr. Trevliga saker folk säger, fågelungar, den här stan, alltihop föresten, allt lämnar mig så kall och tom. Jag är fed up with it. Så nu tänker jag börja ett nytt liv."  

Hon sprätte iväg cigaretten över balkongräcket ned i gud vet vad och jag hoppas nästan att det var i någons flint bara för effekten i det ögonblicket.

"Jag kan inte gömma mig längre", sade hon, lömsk blick. Hennes röst fladdrade av sorg. Eller var det cynisk ironi? Jag verkade aldrig ha en minsta aning vad som fanns där innanför all sidenduchesse och den tunna bröstkorgen innanför det. Det var alltid just den funderingen som höll mig vaken om nätterna.
    Skinnjackan låg i ett strävt knöckel på golvet. Jag sträckte ut handen, men Cat hann före. Hon höll upp händerna mot mina axlar, som i skolpolisens vis att säga stopp låt barnen gå över, som i en gest att försvara sig, som Scarlett mot Rhett.
   "Stå still!" skrek hon. Jag frös. Hennes runda ögon blänkte i skuggorna. "Jag vill spara dig”, sade hon. "Du har solskenet precis i ryggen. Jag kan inte se ditt ansikte men jag kan se alla små hår som rymmer i små virvlar i håret på dig. Du ser ut som ett spöke. Du är så vacker".

Hon gav mig sina akvamariner och jag sänkte blicken. Från skivtallriken i hörnet snurrade Mony Mony på repeat. Kyss mig, tänkte jag. Hela kroppen bultar, bultar, bultar. Varför säger du sådana bedårande saker till mig? Du slår in mig i presentpapper. Varför beter du dig som en bok? Varför är du så underbar?

Hon kysste mig inte. Såklart, ärtskalle. Hon grep tag i min skinnjacka och svepte den över axlarna på sig. Den gick nedanför skinkorna på henne, och ur ärmarna stack bara fingertopparna ut, alla små tottar och lilla tummeliten.  

"Nu går vi och dränker oss, Johnny-boy!" ropade hon illmarigt utifrån trappuppgången och jag fattade inte riktigt vad hon menade. Men jag följde efter. Jag skulle alltid följa efter. Ut i metropolen. 

Det kan inte förklaras. Paris är ett myllrande konstverk av glas stål stenhus stengator stenkajer stenhimmel kastanjer catalpor tygdraperingar gargoyler stuckatur gröngrått vatten plåttak tegelskorstenar métrovagnar gångbroar gamla broar fula broar bilbroar akvedukter kvarterskrogar turistkrogar lyxkrogar konditorier bagerier brasserier markiser biografer parker utsikt smidesbalkonger baletten galetten soluppgång solnedgång spontanpicknick sjuttiotalstema efterfest d'after d'afters vaudeville strutsplymer sprit jazz böcker musettdragspel elektro individer stora näsor Concorden Eiffeltornet operan Chaillot.
   Det måste kännas. Det måste ses från en bakgata genom ett djupt andetag. Genom ett fönster mitt i natten då man lider av vilda resfjärilar. Från en obekväm korgstol på en trottoar mitt emot Olympia. Från utkiksplatsen på Pont de Bir-Hakeim precis tio i elva.   

I'M GOING TO PARIS, PUNKS, AND I'M NEVER COMIN BACK

Det fanns cheetos i en stor skål. Jag åt fem, sedan gick det inte mer. Jag hade rätt. Jag har för evig tid tröttnat på den där porösa ostigheten, det gula flottet som grisar sig in under nagelbanden och smetar i mungiporna. Aldrig mer. Inte ens en överdos listerine tar bort smaken. 
   Det var en bänk och det var böljande uppspruckna molnskärvor och det var en katt och det var en fot med svullen häl och tjockt bandage. Det var filtar också, och det var utomhus och det var daggfuktig, kall kväll. Det var vi. Det var världens bästa tisdag den där sista tisdagen i april.

Spökligt likgiltiga pannor utan rynkor, utmattade, hängande käkar och ögon som natten tagit hårt på. Donnie Darkos kanin. Joy Division. Svartvita beroenden. Hångla i en främmande säng. Mitt vackra odjur. Vi som aldrig vill bli vuxna. Hålla varandras händer och lyssna på rock och tända ljus och spå framtiden. De ljumma knottkvällarna som komma skall. Kasta allt ingenium åt sidan, veva med armarna, tappa orienteringen. Spotta, skrik, representera vedervärdigheter och frenesi; vitaliteten, vitaliteten! Ko-ko-ka-choo!

Det planlösa omkringirrandet som hör valborgskaoset till blev inställt; vi kunde inte flänga runt halva stan i år, väsnas i parkerna. Vänta på en buss som aldrig kommer i två timmar mot en mur under trafikljusen på en tom genomfartsled efter midnatt och frysa ihjäl sådär lite lagom så att knogarna långsamt tynar bort i vithet. Bli skjutsad av Oliver tvärs över öde skolgårdar, upp och ned för backar med slarvig, sprucken asfaltering och upp och nedför ojämna trottoarkanter och tappa skorna och frukta för mitt liv. Inga välmenande tjafs om vem som trots allt borde bära den varma tröjan. Ingen vill ju liksom vara Karlsson på taket och ta den största kolan på artighetens bekostnad.

Jävla högerfot. Var den tvungen att bara gå av sådär? 

Fuck fötter och fuck hälsenor och fuck bortslitna naglar och muskelblödningar och Wolverines bicepsådror, fuck fotpallar, fuck stödstrumpor i dubbelvikt beige tantresår. Jag tänker inte sitta still. Mes sœurs et mes frères, ce soir, nous vivrons! Drink up meh harties, yo-ho! 

Och det är så jag vill minnas detta;

Vi dansade till punk. Till och med sexigt. Det är en upprörande paradox. Det går ju liksom inte. 
   Vi lutade oss ut över altanräcket, ut i den dånande vinden, en storm av kall mint, allihop, vi ylade. Fyrverkerier i fjärran, gyllene djungelblommor, pang och ett utdraget tjuuuuuuut och en explosion och krutdoften.
   Jag somnade inne på toa med tandborsten hängandes ur käften. The morning after the night before; dåsa i köket och tänka att så här borde vi alltid ha det, tillsammans, bara sitta och lyssna på the Mario Kart love song och vara awesome-awesome. 

Nu kastar vi oss rätt ned i den djupaste brunnen, nedför det högsta hyreshuset, in i den brantaste vattenrutschkanan, rätt ned i något osynligt. Det kan bara gå vertikalt nu. Söderut. Åt helvete. Och det känns så bra.

Nu är det sommar. Nu så. Nu så. Nu så. Det doftar regn. Grönt. Storslagna romantiska eskapader. Denna sommaren skall bli episk. Jag ska leva på dessa dagar för resten av mitt liv.