Flux Capacitor

En sådan där mjukt formad kulle som några välmenande föräldrar eller kommunen skottade ihop och sådde gräsmatta på för tio år sedan som barnen åkte pulka nedför och BMX nedför och rutschkana nedför och sprang uppför en gång i tiden men nu har de växt upp och ingen bryr sig egentligen särskilt mycket om den längre.
   Svinkalla, fuktiga löv från förra hösten borrar sig in i ryggen. Något grönt strå och lejongult tufs. Det luktar lera och lite sommar faktiskt, men det är så långt kvar. Det är för kallt för glass. Fingrarna trillar ju av.

Någon högg ned tjugometersbjörken för att rädda de fula små skitträden på andra sidan häcken. Perversa värderingar kallas det.  

Vart var du när de blå bergen växte sig så höga och allt kändes så hopplöst? Vart var du då sängen kändes för stor och jag behövde dragkedjor och toalettkakel mot hud, då jag behövde ge utlopp för mina inre plågor på någon annans hud? Jag ville förfalla, jag behövde dig egentligen aldrig. Jag andades ju, och andas gör jag fortfarande. Ändå är jag så arg på dig, att du gömmer dig. Eller är det jag som gömmer mig? Jag vet att du aldrig skulle kunna vara osynlig för mig. 
   Vem tog din tröja som jag klippte sönder? Jag hatade den. Sover den i någon annans byrålåda nu? I en papperskorg? Under din huvudkudde?   

Dessa fnasiga stavar fullsprängda med giftet din kropp kräver. I verkligheten står jag knappt ut men i svartvitt stinker det inget.
   Jag bryr mig inte. Faktiskt. Det är din tandläkares bekymmer. De hör ihop med dig. Dimslöjan som dinglar från din mungipa, pyser ned över amorbågen, gör mig helt kollrig, mitt forna pubertetsjag slår kullerbyttor någonstans, fortsätt, bara du inte dör innan mig. Får cancer eller så. 

"Röker du?" frågade jag och överraskades av min egen likgiltighet inför ämnet.
Jag fick inget svar. Såklart.  
"Såklart", muttrade jag.

Jag vred den ur hans grepp, slöt läpparna om den, drog in, sög hårt som på en joint. Skiten sved i ögonen. Du slet ut den och sprätte iväg stumpen åt helvete. Jag svalde alltihop; jag hostade inte, så som pappas lilla flicka är menad att göra då hon nervöst fumlar med sin första cigarett, men jag svor att aldrig göra om det. Unken, svampig bajssmak. Jag dömer aldrig något jag inte experimenterat med. Jag nöjer mig med att passivröka från din axel.

Du bär handskar med avklippta fingrar. Som pundare har.  

Och jag såg att du grät. Bara en smula. Men du grät. Och din käke låste sig. De små dropparna rann bakåt mot örat för det blåste för det var kväll ute. Jag slickade bort dem och flätade mina ben runt dig och var din tröja. Du har lite av havet i dig. Och havets skoningslöshet är min stora kärlek. Och jag tror du vet det.   

Du bad mig kyssa dig vart som helst. Jag blottade din handled och kysste det blå nätet som lyste igenom där under, din puls, ditt liv. Du kilade in en ny cigarett mellan tänderna, knyckte fram en gul låga, tände på, snäste ut ett violett moln. Du såg mig rätt in i ögonen. Jag sväljer fan tungan när du ser på mig sådär. Du räckte mig den pyrande cigaretten. Du bad mig att märka dig för livet.

"Gör det". 

Så jag fimpade askpelaren rakt ned där hand möter arm.
 
Mitt hjärta stannade när askan korvade upp skinnet in till det blanka, röda. Du fällde inga tårar. De finns inuti mig nu. Du pressade ihop läpparna, blundar. Jag kände din arm skaka i mitt knä. Du skrek inte. Du lät. Den sortens smärtostön som gör omgivningen illamående. Det som varslar om brutna ben. Du bet i din egen knytnäve.  

Skrovliga kanter, stekt organisk materia. En flådd tatuering, en mörkbrun punkt. Såret verkar koka men köttet är svartbränt. Inget blod sipprar ut. Jag drar efter andan. Ditt lidande genomborrar mig.

Then he starts cussing like a motherfucker.

Du brottade ned mig på rygg och höll mig. Hårt. Jättehårt. Jag höll dig tillbaka. Hårt. Jättehårt.

Från och med då visste hon with absolute certainty att hon aldrig skulle dra utan att säga hejdå.  

Det finns liksom inget mig utan dig.

Vi ska förstöra allt. Vi ska riva stan. Vi ska slåss. Jag ville aldrig bli hon som ler vackert och kvittrar fram ett tack på födelsedagen åt skit hon aldrig önskade sig. Vara tacksam för tacksamhetens skull och aldrig klara något på egen hand. Vi ska vråla bort varenda vettig hjärncell.

Din bikerjacka är grovt misshandlad. Du har petat dit nitar, sytt dit kedjor, nålat fast pins och klistrat dit tygmärken. Med spretiga bokstäver står orden "you throw parties we throw knives" i vit fingerfärg tvärs över ryggtavlan.

Du svalde mig hel och bad mig bära den och dansa för dig. Den och nylonet. 

Och jag skrek efter mer och mer.

Jag tänker inte fastställa mitt öde. Jag vill bara älska. Och hoppa upp och ned till funkpunken tills jag ramlar.

Dansa på borden. Sprätta sand. Äta glass direkt ur lådan med femton skedar. Grilla blodig biff. Skejtpunk. Surfsommar. Allsångsdagar. Lavenderdagar.

Asfalten upphörde för flera dagar sedan. Gruset rasslar i handskfacket. Underredet skramlar. Packningen hoppar runt på plåten som tickar i gasset. Vindrutetorkarna sopar fram en randig, brun halvmåne i fönsterglaset. Den snöar snart igen.

En frän doft av skogsbrand kravlar sig in genom ac-gallret. Röken är tjock och allt pustar sönder i samma färg. Trasorna som hänger på kroppen är pressade, blekta, tegelröda. Läpparna är leriga. Ögonvitorna strålar i kontrast.
   Jag rev av ärmarna på skjortan redan vid Port Hedland. Solglasögonen glider oavbrutet nedför näsryggen. Hatten i plastaktig krokodil, nedtryckt över öronen, köpte jag i ett skjul på Cogee för några struntmynt. Ett numera gråaktigt broderi föreställande en känguru samt den korta frasen ”Oz” är fastsytt i pannan. Hatten är massproducerat löjlig och enligt vildmarkens schablon men funkar bra. Och vem ska egentligen se?

Jag trummar på ratten, slickar mig i mungiporna och sjunger till radion. Liknande låtar spelas hela tiden, något halvgammalt som det gjorts alldeles för många covers på. Radioprataren ylar mellan musikstyckena. Han ska tala engelska men jag fattar egentligen inte ett ord av vad han säger. Reklampauserna hackas prydligt upp i fräsande mottagningsstörningar.

Jag vet inget om exakta klockslag. Exakta dagar. Datum. Jag har glömt hur ett moln ser ut.

Landskapet är obeskrivligt monotont. Dallrande. Tufsigt och platt, uppsprucket. En böljande bergsrygg skjuter upp ur slätten i väst. Dess skrovliga pass skälver mot solen.     

I passagerarsätet rävsover Quiggers med tinningen mot rutan, munnen öppen och händerna slappt hängandes över en enorm karta som svallar ned över växelspaken. Han bär något slags linne i oidentifierbar kulör och samma blåa badshorts som när vi lämnade de sydliga förorterna. Att han skulle hänga på så långt. Hans öron luktar fortfarande sjögräs. 

Vi sitter tysta i långa perioder. I långa perioder finns det liksom inte något särskilt att påpeka. Men det är okej. Man märker det på densiteten i luften mitt emellan, då man inte längre behöver vara rädd för sånt.      
   I långa perioder sjunger vi till radion. Radion är vår medbrottsling och förtrogne. Vi tjuter ohämmat och blir sedan förbannade när en munvig främling från någon håla norröver ringer och önskar samma låt igen. Skräp dagarna i ända, grymtar vi bittert, men snart sjunger vi lika glatt igen.
   I långa perioder pratar vi. Extemsporter, religion och marint liv är återkommande ämnen. Ibland ytligt lära-känna-snack, ibland livsfilosofi på omvägar. Vi verkar ha lösning på vartenda världsproblem. Orden är medryckande men makes knappast någon sense. Och så trivs jag.  

Jag fascineras av hans vokaler. Av alla hans uttryck. Ett av de mest speciella inkluderar en feg krokodil, ett sönderbränt arsel, premiärministern, ett salladsblad samt åtskilliga svordomar i samma mening. Jag har aldrig hört något så fantastiskt.
   "Nah, shei'll bei råit", säger han och svimmar som en sten i sovsäcken. Han gillar att referera till havet och fisk och så då han pratar om kärlek.  Jag vänder ryggen mot för att han inte ska se hur jag kämpar med att hålla inne skrattfrustningarna, då han plötsligt brister ut i sin bisarra poesi. Krigsstrategin vänds emot mig då jag själv sätter igång och diktar; han avfyrar det ena två-tomater-skämtet efter det andra för att gardera sig själv mot mina hemska liknelser.    

”Du har tusen ansikten”, säger han. ”Du är ju otäck”.                                                                     
”Jävla hippie”,” muttrar jag och slår på strålkastarna.

Han har fortfarande inte talat om vad han heter. Quiggers har blivit Quigs. Jag börjar bli för febrig för att tänka och för lat för att uttala ord längre än två stavelser.    

Vägen är utsträckt, linjalrak och egentligen bara två rostgula hjulspår i marken. Håller vi den här farten kommer vi förhoppningsvis att nå Freeway 87 om två dagar. En välkomnande lättnad, vi har börjat ransonera vattnet. Vi kanske till och med får se ett träd. Men klumpen växer mer och mer för varje dag.    

En konstig känsla kväver mig, ibland ofta, och ibland inte alls. Att jag vill bära hans barn samtidigt som jag aldrig vill se honom igen då vi tillslut når kusten. Inte ens världens största ö är stor nog. Han pratar om strimmiga dyningar vid Point Catastrophe. Samtidigt vet jag att mina pengar inte räcker längre än tillbaka. Jag hatar verkligen farväl.

Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan

Jag svär på min baskersamling att om det där helvetiska vulkanskitmolnet hindrar mina närastående resplaner så kommer jag att utkräva hämnd på den här skruttplaneten! Jag stänger in mig i en konservburk och kommer aldrig ut igen! Jag tänder eld på någonting jätteviktigt! Jag hoppar på någonting skört! Jag ... dör!

Det skulle ju bli du och jag, sedeslöshet, du och jag, Marlon Brando. Fürstenberg, l'Archevêche. Du och jag svepningar över Galetten. Bir Hakeim, Louis Lépine. Du och jag, älskling. 

Sprängs, äckelklump, sprängs! 

Ett år; längtan och kolsyra. Och nu försvinner du till Alderaan på en tornardo.

Merci beaucoup, fucking volcan du crap, merci beaucoup!      

 

De var barfota. Trådiga flanellskjortor kolorerade veckvis, färgglada asiatsjalar som höftskynken, tovigt hår, pärlor. Händer fläckade med mörk, intorkad motorolja. Tennisskorna är inte vita mer. Regnbågsbussen dundrar iväg genom den syrliga, bronsgula röken.

Awesome hangout. Skedkrig. Fotbollstomater. Solslafsig glass. Yla åt månen. Skaffa en get. Spela musik. Kör. We'll walk hand in hand, we are not afraid, someday, today.

Jag hade för små prasselbyxor och en enorm rosa axelremsväska med blomapplikationer. Du hade för stor tröja med klichéklistriga eldsflammor och rasslande fickor fulla med allt annat utom busskortet. Vi satt under klockan, bakom trasiga persienner. Vi läste en bok. Boken lades åt sidan, för den var mest störd. Du var roligare. 

Du argumenterade på ditt lite snedvridna sätt. Jag var arg på dig en dag. Jag hyperventilerade, du tröstade mig utan att egentligen veta om det. Du sa aldrig att jag var dum i huvudet, som de andra gjorde.

Fem år firar vi. Du är den ende av hankön som aldrig, aldrig, nevah evah blivit offer för mitt spydiga hat. Du är lat. Du är flegmatisk. Du är bäst. Du är min vän. Nu är du man också. Och ändå ser du likadan ut som du gjorde igår. 

Gratulationer på bemärkelsedagen Oliver! 

Må du och dina trummor alltid finnas och bullra i mitt liv. Jag behöver oredan.

Jag vet inte vad. Jag lyssnade på London Symphonics. Det låter som i slutet när allt blir bra igen. Jag fick en sjudande längtan, ett slitande begär.

Att leva.

Jag älskar.

Jag ställde mig framför spegeln med en kökssax. Nu är det kort. En liten, svart spindel har trasslat in sig i det.

Jag tog min cykel och så cyklade jag.

Långt bort. 

Jag ställde mig på krönet av en tufsig kulle, sträckte ut armarna och kände lufthänder ta tag i mina. Låtsades att jag flög iväg. Uppåt. Söderut. Tusen mil. Ihåliga vindar visslar mellan nakna små spröt. En gnyende blåval. Solen svider i ögonen. Håret torkar. Wellpappbollen i munnen är borta nu. Jag kan äntligen andas igen.

Renande blåsväder. Allt som behövdes var en penna och ett papper och lite järnväg och solsken.

Det finns några få musikstycken som får en att känna sig så förälskad att man sväljer sin egen maggrop och kvävs. Filtrera med illamående. De behöver inte ens handla om moonlight, kiss, baby, forever you and me. Ingenting spelar någon roll.
   Endogent morfin som intensifieras och destilleras till klarhet, då man skrattar och gråter och hickar samtidigt och skriver mycket snabbare än man gör annars. Man tänker på regnmoln och på att springa på perronger. Och sedan efteråt känner man bara en tomhet, avgrundsdjup. Plötsligt.

Jag har några sådana.

Jag säger att de är bättre. De är hjärtakrobatik on the drop of a hat. En prismaglimrande såpbubbla som försvinner då den når äppelträdet.  
   För det känns precis som kärlek i kroppen, fair dinkum, om för så bara för fem minuter, när man hör dem, och sedan säger det ingenting, som allra hastigast. Och det tragiska är, att när stråkarnas raketramp tonar ut och pukornas mullrande efterskalv tystnar, tynar djungeln bort lika fort som den växte fram. Det fanns egentligen aldrig någonting där från början förutom jag och min vän vinyl.

Jag såg två svanar simma hand i hand idag. Det kan vara något av det vackraste jag bevittnat. De simmar runt, runt om varandra i sin brungrå, översvämmade bäck mitt i leråkern och slasket, runt, runt i hjärtmönster och med krökta, släta halsar. Allt utom de två symboliserar en förgången sommars flagnade, knotiga flärd, de är något nytt, ett löfte. De flaxar med sina enorma vingar. De är så vita att florsockret i burken skäms för sina leriga skor.

Det finns alltså monogama djur. Man brukar ju skylla på djuren. Att djuren är naturliga. Djuriskt sex och inga känslor. Känslor som är så kletigt och pinsamt privat.

Koalahannarna våldtar koalahonorna och för att slippa släpper honorna hellre taget om trädstammen och mosas i backen nedanför.

Bergsgorillorna lever under silverryggens råmande beskydd. För säkerhetsskull. Fatta.

Svarta änkan biter huvudet av hannen efter parning, så fock you. Kom inte hit med din jävla föreläsning. Det finns homosexuella lejon. Det finns självlysande fjärilar. 

Tornsvalor kan inte landa. Deras vingar är för långa. Slår de i marken ligger de kvar i gräset tills hösten kommer och de svälter ihjäl, om inte katten drar iväg med dem och lemlästar dem på något köksgolv. Sätter de ned en endaste liten pytteklo är det kört. Och om någon störtar följer en annan efter. De dör tillsammans. Det är snorsorgligt. Naturen är inte naturlig. Naturen have mercy. 

Funderingar om allt och inget.

Varför var Steve Irwin tvungen att dö? Kunde inte någon värdelös abortmotståndare blivit spetsad rätt i hjärtat av en stingrocka istället?

Dataåldern. Det är så hemskt. Jag blir så arg och ledsen av den där korkade telenorreklamen. Technologic... beeeh beeeh...

Personligen har jag alltid avskytt ringar. Speciellt graverade guldringar som krymper och aldrig släpper taget. De är ivägen när jag skriver.  

Det som skrämmer mig mest är hur tomma orden låter ibland. Hur vet jag vad jag egentligen vill? Vad vet man över huvudtaget när man tvivlar på vad som kommer att göra en lycklig? Hur mycket kostar en enkel till Australien?

Sand i hårbotten. Knastrig ryggsäckskudde. Resebiblioteket skaver i nacken. Fötterna spricker upp och små violetta eremitkräftor kryper in. Blåstångsruskor kravlar sig upp utmed vaderna. Vågor slår in. Dånande florit, spottade skum. Infernot släcks. Dessa solnedgångar.  

Han kommer ned hit allt oftare. Han säger god natt och påminner mig om att inte simma i gryningen, bara simma mellan flaggorna, simma för att svalka mig, simma för att det är skönt idag; strömmarna är inte lika starka vid Flat Rock, han vet; han fångade själv några fina pipeliners imorse. Han väcker mig och ger mig kaffe. Jag hatar kaffe, men jag säger tack ändå. Han stämplar ut, byter om och ger mig halva pizzan och två öl. Jag hatar pizza och jag hatar öl, men jag säger tack ändå. Jag misstänker att han spionerar på mig. Men det är okej. Det känns bra.

Han säger att han heter Quiggers men jag vet att han ljuger, Quiggers är en täckmantel för ett namn han skäms för. Leslie. Ashley. Eller Bruce. Alla i det här landet heter Bruce. Alla har för många tänder, och de lyckas alla ådstakomma samma störda kombination av blont hår och bruna ögon. Kinderna, igenmurade med zinkpasta, lyser mot det guldröda ansiktet. Hans panna och händer korsas av den skrovlighet uppkommandes på dem som ständigt befinner sig i sol.  

En kväll gav han mig en filt och frågade. Jag lade mig ned i det pudermjuka, sockervita och svarade honom. ”Jag ville bara gå vilse. Springa åt helvete. Och här tar vägen slut.”

Tamma, Maroubra, Shark Bay. Elden knastrar. Det doftar varmt och vinsås och grillad ylletröja. Quiggers hår är strävt och luktar som sjögräs. Jag tror det är sjögräs.

Tillsammans viskade vi fram en plan. Bara vi fick ihop nog pengar till en hostande gammal ute, med ett stort flak att sova på, lasta fullt med surfbrädor, plastbackar och taggtråd. Det regnar aldrig över de dammande slätterna i Diamantina. 400 inlandsmil. Egentligen vill jag inget hellre än att supa med dig, Never Never.*

Ibland fattar jag knappt hur mycket jag bara skulle vilja leva som en luffare i ett varmt land. Inte äga någonting alls. Det är en förbjuden önskan. Man får inte tänka så. 

Jag knäpper på pianosträng efter pianosträng, sänker mig ned i ett badkar med rock och träder sedan sakta ut i nutid igen.

Vart var vi?

¨

Travis Bickle bär en urtvättad koreapaj, ständig tredagarsstubb och lider av kronisk sömnlöshet. Han spenderar nätterna med att driva runt på tunnelbanor och bussar, inser att ha lika gärna kan ta betalt för det och börjar köra taxi, överallt från Yonkers till Brooklyn, i tolvtimmarsskift, sju dagar i veckan. Genom den regnrandiga vindrutans utsmetade signalfärger urskiljer Travis Noo Yokes mest ogenomträngligt svarta skuggor och bakgator, natt efter natt. Han frustreras av våldet och äcklet han ser runt omkring sig; hororna, knarket, smutsen, rånarna, gängen, vinos, avskum, svin och skit. Bakom ratten i sin gula taxi blir han en förmörkad gestalt, en åskådare, en enmanspublik av en föreställning de flesta aldrig behöver se.     

Då man inte kan sova är man heller aldrig riktigt vaken. Vad är det som pågår inuti Travis dimmiga huvud? Söker vi efter ett svar som inte finns? Ya talkin'o me?   

Veckor blir månader, dagarna, kvällarna, småtimmarna flyter ihop med varandra. Allteftersom tiden går blir Travis alltmer förhärdad; helvetet han iakttar genom blodröda nätter utan slut påvekar honom inte längre. Han är en osynlig varelse. En likgiltig existens som glor på världen likt en brusig TV-skärm, genom halvslutna, rödsprängda ögon. Han finns inte. Han är oåterkalleligt isolerad. En anonym motsägelse. Bickles största dilemma är inte det sociala förfall som omringar honom utan det hjärtslitande faktumet att han inte längre känner till någonting annat.

Efter ett sista misslyckat försök att integrera sig själv i samhället bestämmer han sig för att krossa det. Han köper en .44 Magnum, ett långpipat svart monster. Han rakar av sig håret och gör sig redo för revolutionen. Nu ska Iris få ett bättre liv.

Äntligen.

Så. Bra. Film. Så. Bra. Film. Så. Bra. Film.