Flux Capacitor -

Alltings början och slut

Jag har en första mening. Jag har en första mening. Jag har en första mening.

Vi vill inte se, men vi vet. I denna tröga, dämpade tystnad bor ansikten. Dess konturer tänds plötsligt likt gaslågor i tomhetens gråblå katedral, för att i nästkommande sekund flimra till och försvinna helt. De är malar, snöflingor, svävandes i en föränderlig öken, i ett palats med osynliga väggar, och de iakttar oss, dig och mig, illvilligt, medlidande, då vi föds, faller och dör, likt detta universums himlakroppar. Inte ett enda kvarvarande tecken av ansiktens närvaro finns kvar att famlandes gripa tag i, då de tvärt upphör att vara i ett rum för att ta vid i ett annat, lika självklart, lika flyktigt.

Ansikten är ditt liv. De sörjer och de viskar hetsigt och desperat, det skulle kunna vara vädjanden, men du kan omöjligt veta, för du begriper inte ett ord. Från dess klanglösa melodi vill du värja dig till varje pris, då allt du hör är kvävt mummel, vattentryckets ihärdiga gnissel, ren huvudvärk. Bara vetskapen om ansiktens existans plågar dig till det yttersta, för du vill verkligen inte se vad de har att visa dig i detta avslutets stund. Ansiktens blickar bränns mot din hud, du tvingas till ett möte, dess känslokallhet försöker förgäves uttrycka varma uppmaningar gentemot dig. Plötsligt finns det ingen materia mellan er, inget vatten, ingenting, och det känns så innerligt, så intimt, rent köttsligt. Stumt försöker du nu uttrycka din bekännelse, be om förlåtelse. Du grimaserar och gestikulerar så gott det går medan golfbollsstora syrebubblor forsar ut från felande glipor mellan dina läppar, flyendes ut i den gråblå bakgrunden så fort de möjligtvis kan. Du vill själv tro att ansikten utrycker ånger, men du inbillar dig. Allt du får till svars är samma enerverat oförståeliga mumlande.

Mycket långsamt, så långsamt att det knappt märks, vrider du ditt huvud från sida till sida, ditt hår vajar glänsande på rörelsen som en anemon. Förtvivlad känner du hur du bit för bit ger upp för bottenlöshetens räkning, ett andetag åt gången, ett finger i taget. Då du nått en viss punkt släpper du helt. Du svävar stillsamt, ögonen vidöppna, och du kommer till insikt.

Ansikten talar ett språk du en gång själv kunde behärska flytande i dina drömmar. Detta underbaraste av språk, dessa drömmar, de förspilldes jämt med bortslösade dagar, det antal du förutbestämt fått till ditt förfogande, tillsammans med allting du i dessa dagar, i drömmarna, höll kärt, alla du någonsin älskat, i ömmaste förtrolighet, genom avståndets plåga, och allting förgäves. Ansiktens viskningar tilltar i styrka, men framställs i dina mäskliga öron endast mer obegripliga, och djupt olycklig inser du att ansikten inte kan hjälpa dig längre, att ditt öde slutligen är slaget i sten. Din vilja att vända tiden, att göra om, klippa sönder, har aldrig varit så stark, men i detta sista rum finns endast plats för efterklokhet och samvetskval. Du har förlorat ditt liv, och du har tillåtit dig själv att göra det. Med tårar i ögonen blottar du alla illusioner. Den heta, kristallklara kroppsvätskan från dina ögonvrår förorenar din kyliga, täta kokong. Ansikten böjer sina huvuden i ett ögonblick, i tystnad och sorg, du vill uppfatta det som en tacksägelse, ett viktigt meddelande, men ingenting händer egentligen. Ansikten möter dömande din blick för sista gången, och försvinner sedan för alltid undan mänsklig åsyn. Du sväljer din meningslöshet, och du sluter ögonen, inte tillfreds, men accepterande. Du är ensam. Det är såhär det måste bli. Vissa saker är människohjärtat inte menat att förstå.

Genom en blick som inte är mänsklig ser vi hur den vidsträckta havsbottnen breder ut sig inunder.

2013-03-19 @ 22:42:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (5) Trackbacks ()

"Hvarför kvinnfolk ej böra raka sig"

En skelögd hälsning går ut från mig till alla bakåtsträvande töntar där ute som verkligen biter nagelbanden blodiga i sitt patetiska strävande efter att osynliggöra helt uppenbara strukturer, som tycker att "fint", och hemska tanke, "sexigt", är valida anledningar för att sociala könsroller bör existera parallellt med det biologiska könet, endast i korrekthetens ramverk, naturligtvis, som inte ser det destruktiva i mallarna, till dem som inte vill köra allting i en mixer och liksom låta kreti och pleti plocka lite själva i godispåsen. Till dem som förnekar patriarkatet, till dem som råmar att "dö måste jö ha lite höh-moor" när jag inte uppskattar avhumaniseringen vi utstår tillsammans, dag ut och dag in, från bombraider av reklambudskap, från omgivningens förväntningar och sköna, skämtande snubbar på luncher, på middagar, på häng.

Till dem som anser att kvinnokroppens värde främst ligger i betraktarens öga, till dem som verkligen vägrar förminska eller ens inse sitt eget privilegium. Till dem som är kvinnor själva men som "inte identifierar sig som feminister" (Gissar att det inte är särskilt populärt att börja gnata om saker som pappaledighet och kvotering när alla ändå har så trevligt, istället för att bara vara en sån där skönt, avslappnad tjej*). Till dem som tycker att käftar bör hållas och att det finns viktigare problem, både i Sverige (Sedan när är klassfrågan INTE en feministisk fråga? Jävla wannabe-Bob-Dylan-working-class-akustisk-gitarr-musche-människor, dra åt. Jag har dessutom på känn att patriarkatet inte skulle försvinna per automatik i och med neoliberalismens eventuella dekonstruktion), och för de stackars menlösa offren/bodskapen (?) till kvinnorna utomlands, hjälplöst passiva i klorna på "onda, bruna män", omyndiga, obildade, oförmögna att agera på egen hand (Det är väl inte lite själviskt och hycklande av dig att inte främst fokusera på dessa, återkomma till dessa och konstant ha detta perspektiv när du pratar genus? Vad har du egentligen att klaga över? Du bor ju ändå i Sverige, världens mest jämställda land, bortskämd med snälla, svenska män!)

För vår västliga hegemoni är ju så jävligt tillåtande och obesegrat perfekt.

Faktum är att jag inte känner mig ett dugg tacksam och belåten över att bo i världens mest jämställda land. Där vi är nu är ingen slags slutdestination eller utopia, utan snarare en mätsticka som påvisar hur resten av världen ser ut.

Dessa idioter som demoniserar min älskade feminism, transformerar den till en ideologi av hat, menar att den är ett krigsvapen då den egentligen är ett fredsverktyg, kallar den låtsasvetenskap och sedan spottar ut allt detta som allmänn sanning, till opinionen, som menar att man går emot själva naturlagarna genom att ifrågasätta orättvisor, till små barn, som tycker att "slå brännbollen som en tjej" är något slags legitimt utryck för hån. Lika möjligheter, lika människovärde, att tillåta, är det för mycket begärt? Att låta våldtäktskulturen glida in i någon slags icke-existens, att bli bemött med respekt istället för pannrynkor? Att få leka precis vad man vill med vem man vill, bara man inte gör någon ledsen. (Till exempel saker som att slå på den som ligger, reta andra i grupp, rösta på Sverigedummokraterna och starta krig.) Varför verkar denna dagismatematik så extremt oapplicerbar för vuxna människor? Herregud.

Glad internationell kvinnodag! Precis som på suffragetternas tid finns det ingen gudabenådad kraft som magiskt kommer att rätta till alla orättvisor som patriarkatet cemeterat och konstant reparerar för evig hållbarhet. Kvinnlig rösträtt hände liksom bara inte för att någon skäggprydd politiker vaknade en morgon och kände sig extra snäll. Om ingen är dryg och arg så förändras ingenting, någonsin. Jag skickar min kärlek till de underbara männsikor som tror på godhet, solidaritet och allas lika värde. Och eftersom jag själv är en så felfri och mogen debattör, så hoppas jag att de andra får bajs på sig.

*En skön, avslappnad tjej är en varelse som är en perfekt, blöt ejakulationsdröm och den kvinnliga dubbelmoralmyten förkroppsligad. Kommer såklart i lite olika former, liksom potatis (jävligt sexig potatis), så detta är förstås en överdriven generalisering.

En skön avslappnad tjej ser alltid fixad ut, men på ett natuuurligt sätt. Självklart håller hon high maintenance kroppsvårdsmässigt, men detta får liksom aldrig ta tid eller märkas. Bland annat så har hon på ett exemplariskt sätt lyckats kombinera obefintlig kroppslig hårväxt, förutom på huvudet såklart, som underhålls i något slags tidsvakuum. En skön, avslappnad tjej har en vältränad fast inte synligt muskulös, kurivg men samtidigt petit, lång men samtidigt kort kropp. Pluspoäng för röv vars textur liknar plast istället för mänsklig hud, helst i samma storlek som två apelsiner, fast ändå liksom kuuurvig, men bara på de rätta ställena, självklart. Tuttar är viktigt. De bör vara stora, men inte för stora, liksom natuuuurliga, fast i rätt form såklart, och med bröstvårtor som speglar den sköna, avslappnade tjejens bubbliga, nyfikna personlighet. Det är klart att hon sportar, är aktiv, men eftersom hon är en så skön, avslappnad tjej så får inte heller detta märkas allt för mycket. Pluspoäng för (icke-manliga) träningsformer som jogging i parker med gullig hund och flexy-flexy i yogapants på valfritt gym (för din beskådan). Lagsporter eller svettiga, läskiga saker som boxning och judo låter lite för rödflammigt intensivt för en skön, avslappnad tjej. Även simning är ett minus. Trots att den sköna, avslappnade tjejen helst inte utövar dessa själv, uppskattar hon även "riktig sport", alltså den som du gillar, som till exempel engelsk ligafotboll, (herrarnas) längdskidor och när de stora ska spela hockey mot varandra. För hon är ju så speciell och pojkflickig, fastän superkvinnlig. Så jordnära och cool, men aldrig bakis eller bajsnödig. Så skön och avslappnad.

Den sköna avslappnade tjejen innehar medfödda, kvinnliga egenskaper, så som att vara (natuuuligt) sexig, att lyssna på dig och ta hand om dig. Hon bör bara vara intresserad av dig men måste samtidigt ha andra intressen, annars känner du dig kvävd. Men det måste också vara rätt intressen, annars känner du dig svartsjuk. Den sköna, avslappnade tjejen tycker att alla ska ha lika rättigheter och lika lön och är stolt över att vara kvinna, men "identifierar sig inte som feminist", för hon hatar ju inte män. Du är ju man, och hon älskar ju dig! (Jag menar, var logisk!) Hon förstår sig inte riktigt på hur man kan vara så himla arg över något så marginellt oviktigt - alla vet ju att de som kallar sig för feminister bara söker fel och konflikt i saker som faktiskt inte behöver vara så himla komplicerade egentligen. Vad är deras problem, jämställdhetsskämt åsido, återvänd till verkligheten, det är ju liksom bara till att visa framfötterna lite mer och så löser sig allt! Hur det är möjligt att vara så passionerad, så engagerad, i något som inte du först, lite subtlit, genom gillande nickningar och det godkännande småskrockandet grabbar emellan, har gett klartecken för, är något den sköna, avslappnade tjejen aldrig kommer att förstå sig på. Egentligen är det ganska mycket hon själv inte sägs förstå. Pluspoäng för beundrande rådjursögon då du gör en felfritt repeterad djupanalys av ett förutsägbart, supermanligt litterärt verk som Kerouacs "On the Road".

Samtidigt som den sköna, avslappnade tjejen bedårar dig med all sin charm nedvärderar samma tjej det egna jaget, umgås helst med grabbar (hon gillar inte stämningen bland tjejkompisar, det blir så mycket drama och tjejer är så taskiga mot varamdra jämt!) och gillar allting som du gillar, fast med en sexig twist! Faktum är att hon tycker att dina intressen är mycket bättre än hennes egna, och ägnar sig mer än gärna åt att till exempel spela TV-spel i underkläder, imponera på dig genom att vara påläst inom områden som "vanliga tjejer aldrig skulle intressera sig för", närvara på halloweenfest som sexig (injicera substantiv, typ potatis) eftersom just det känns så jävla kvinnligt (hon rentav hyllar ju det kvinnliga!), samt skratta åt grova skämt riktade mot sin egen person, för man ska ju kunna ta vänskapliga smällar och driva lite med sig själv, sådär skööönt. Den sköna avslappnade tjejen är lite mystisk, men inte knäpp, sådär skööönt kaxig, men ingen bitch, hon är modern och har "skinn på näsan", men är samtidigt en vän mö beslöjad av forna tiders glans, är inte överdrivet känslosam, men absolut inte maskulin, skämtsam med "glimten i ögat", men självklart inte lika rolig som dig. Den sköna avslappnade tjejen bär matchande trosor och bh, inga porriga, läskiga raffset utan i snäll bommull, med lagomkåt blick, natuuuurligt knullrufsig i håret. Du gillar henne i sweatpants, i pyjamas, natuuurlig, fast på ett sexigt sätt såklart, absolut inte ofräsch (liksom, oduschad, ofixad, ätandes). Den sköna, avslappnade tjejen är relativt okunnig om sexualakten och vill läras upp av dig, tillfredsställa och behaga dig, men är samtidigt, om du trycker på rätt knappar såklart, en hungrig djungelkatt alltid redo att hugga in på din kuk. Avsugningar är jätteviktigt. Den sköna, avslappnade tjejen älskar att ge avsugningar, och förväntar sig självklart ingenting tillbaks, i någon form. Den sköna, avslappnade tjejen är barnsligt oskuldsfull, men också sinneskittlande, sådär härligt kinky, hånglar gärna med sina tjejkompisar för ditt nöje, men tänder självklart inte på någonting alltför sjukt och freaky, det vill säga sådant som du anser onormalt. Den sköna, avslappnade tjejen vill prova allt som du föreslår, men ger dig lekfulla örfilar och fnittrar ifall du pratar snusk, och det är ju så sjukt spännande, allting känns ju så skööönt förbjudet, när du inte riktigt vet vad hon vill. Hon är ju så tuff på utsidan, men rodnar klädsamt när ingen ser. Det enda hon behövde var du som räddade henne. Den perfekta jävla kvinnan. Som när hon säger nej egentligen menar ja.

2013-03-09 @ 12:07:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (3) Trackbacks ()

"Tankens strider äro ock verklighetens"

"Hyssj, hyssj, hyssj... Du är en ängel, baby, och du är så vacker när du svävar över taken".

Plötsligt storgråter jag i hissen och vet inte varför; så svårt att andas, så svårt att vakna. Ser henne där i den smolkiga helfigurspegeln, den lilla fågeln, lyckligt leendes, men nära inpå, där svettprälorna rinner nedför hennes käkben, där förstörs det hårdlackerade, guldskimrande plastfejset, där blir det till mänskligt siden, tungt broderat i sorg. Sveper fyra espresso med barnsligt mycket socker. Voìla, Mlle, här är huvudvärken ni beställde till lunch.

Ringer ett anonymt samtal. En anonym telefonsvarare sätter mig i kö. Den anonyma kvinnan som tar vid lugnar mig och vill veta vad jag tänker på. Jag pratar i två timmar utan stopp. När jag lägger på har det blivit alldeles mörkt utanför på taken och eftersom jag inte har tänt några lampor innan så det är det även mörkt i vardagsrummet, endast blå skuggor av ett skrivbord och tavlor på väggarna syns då jag kisande stapplar fram mellan högarna av böcker och tidningar. Nu är det bestämt. Jag ska gå till psykologen igen efter en paus på snart två år och jag är skitnervös.

Jag ser mig somna i din famn medan du viskar hur jag flyger ut över staden, töntigt, eller hur, mellan befästningarna på Älvsborgsbron, så befriande, och bort över vattnet, över ljuspunkter till fartyg på en oljeglatt duk till hav, bort från västkustens kala klipphällar, bort från Sverige, och ingen där nere märker något, för där nere pågår allting som vanligt. Du ger mig allt du kan hitta, sliter inifrån, plockar ur luften, allt som brinner, och det känns så sorgligt men också skönt, och tillslut så somnar jag hos dig, där allt är vemodigt men vackert, där flickor tröstas, där allt ordnar sig i slutändan. Snälla kom närmre, längtande tonårstrummor, sommarkänslor, cigarettaska.

Jag ser hur vi i en regntung natt halkar framåt med vingliga steg, nedför en gata med laxrosa murverk, garageuppfarter i badrumskakel, ledsna motellpalmer och en air av California, hur du klättrar över ett villastaket, snor en stor vinröd vildorkidée till mig ur rabatten och övermodigt slänger ur dig ett "Grattis på födelsedagen, hjärtat". Hur vi balanserar längst ut på en kustklippa flera kilometer ovanför havsytan, spottande virvlar skummandes som i en kokande kastrull nedanför, hur det luktar salt och tång och piss och djuriskt och hur jag fattar din hand och får en plötslig tvångstanke att kasta mig ut men inte gör det och nästan tappar luften av spänning. Hur vi rullar oss i gräset, raglar och skrattar så vi kiknar åt nåt så ordinärt som dinglande papperlyktor i trädgrenarna ovanför, hur du luktar som en hel Woodstock '69 sommar, hur jag känner mig som en mes när jag inte vill supa mig full med de andra och att jag är yngst fastän du är yngre men mognare och inser att jag inte är en mes utan bara lite trött och behöver tänka.

Jag ser framför mig hur jag snurrar snurrar snurrar med hela huvudet fullt med blytungt rödvin lutat bakåt uppåt mot natthimlen på Bondi Beach som är helt folktom mitt i natten och där månskenet är så klart att vågorna liknar elektriskt silver och hur hela mitt ansikte och alla fuktiga småhår blir kolsvarta siluetter mot en lysande bakgrund. Jag snurrar snurrar snurrar, enorma vågor slås sönder, knivstålet blixtrar, åskan dundrar, sanden är hård och kall och blöt, jag ramlar, stukar nästan foten, jag tjuter att jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, med salivsträngar på hakan, kåtdimma i blicken. Fumlar med ditt skrärp, skavsåriga revben, friktion, och han omsluter mig som glödande kronblad. Saltvattnet torkar på mitt ansikte som en stel beläggning. Slutet är början. I rymden kan alla höra dig.

Det har slutat regna i Göteborg och jag känner mig mer klarsynt.

Jag har vildtomater i en proggigt lerbrun funkisskål på soffbordet. Vildtomater smakar precis som kvisttomater och är inte vilda, utan odlade i växthus precis som alla andra tomater. Däremot kan de säljas till ett extra högt pris eftersom de kommer i olika form, färg och storlek, som mörkgrön och pumpaorange och rödlila. Vildtomater på soffbordet! Originellt, eller hur?! Heminredning! Shoppingtips! Den stora kärleken, den första kyssen, de finaste pojkarna! Vuxna människor, som fördummar sig själva, som lever för tomma ting och lär in att se på sig själva som barn. Som jag innerligt, innerligt avskyr dessa bubbelgumsrosa, kajalsvärtade nygoths som tror att pillerdöden är lördagsgodis, att destruktiviteten endast är skämt. Människor som verkar skaffa nya vänner i samma takt och ordning som de presenterar sig, som vill ses på Andra Lång medan jag bara vill gömma mig. Människor med koncentrationsförmåga, med simultanförmåga, koffeinberoende och koll. Är det bara jag som inbillar mig? Visst är det väl ändå jag som är egoisten? Jag slänger med mitt Lux Lisbon-hår i den magiska vårvintersolen, så flytande honungsgul att den nästan ser animerad ut, och ger dig ett påklistrat grin genom fönstret på spårvagn 6.

Växt upp? Vem, jag? Provocerande feministfitta och landsförrädare som man är. O my god. O my god.

F Scott Fitzgerald blev utsparkad från Princeton eftersom han skrev hellre än studerade. Å andra sidan var han ju också alkoholist, luspank och ansåg sig själv misslyckad största delen av tiden.

Vi röker i fönstret med trafikens brus nedanför. Övergångsstället vid spårvagnshållplatsen ekar i natten. Ka-klang! Ka-klang! Hjärtformade blåmärken pryder din hals, du visslar på min sång om att springa med vildhästar. Jag älskar när det bara är du och jag i köksfönstret, du, jag, kryddväxtdjungeln och askfatet.

En författare är någon som skrev idag. Imorse, igår och istället för. Inte någon som tycker att hen skulle passa bra som författare kanske, om hen bara kunde sätta av lite tid, prioritera rätt saker någon gång. Inte någon som läser böcker, handlar ting och underhåller perfektionen för att slippa det fysiska och psykiska obehag som skrivandet för med sig, alltid, varje gång hen sätter sig ned och blickar ut genom fönstret över skrivbordet och tänker att det inte kommer något mer nu, aldrig. Inte någon som gnisslar tänder av avundsjuka allt medans hen scrollar adlibris.se och upptäcker alla dessa idiotiska kändiskokböcker och denna enkelspåriga materialism riktad till chicks som verkar publiceras på löpande band och tycka att man själv är så jävla mycket bättre än så men ändå inte gör ett skit. Inte någon som poängdroppar att man minsann pluggar till byråkrat med egentligen (är en känslig, trasig, konstnärlig själ och) vill skriva på heltid, egentligen, egentligen, över en besk drink, över ett sönderklottrat, flottigt anteckningsblock. Inte någon som har skrivit ett .doc på cirka 100 sidor och sedan ett år tillbaka samlar på formuleringar i ett en marinblå, nästan svart moleskin för det är moleskins som alla ansträngt häftiga personer har eftersom Hemingway föredrog de tätt linjerade sidornas mjuka tjockhet. Hemingway med sitt enorma maskulinitetskomplex och kvinnorädsla, Hemingway som även idag säljer La Closerie de Lilas ryktbarhet i tusentals turistguideböcker, Hemingway som betedde sig likt en barnunge hela livet och tillslut sköt sig själv i skallen med ett hagelgevär.

Just nu vill jag att allt är som vanligt igen, och ändå inte. Åtminstone så som det skulle kunnat vara, lutandes ut ur ett fönster upp och ned med Galenpanna i Göteborg, tjutandes som en varg, helst på franska. Min mun blir helt konstig av alla halstabletter, och jag är så himla beslutsam igen. Tror jag dör här.

We could be heroes, just for one day.

2013-03-05 @ 19:20:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (3) Trackbacks ()