Flux Capacitor

 
      

Jag är instängd i kontorets sjukhusdoftande gemak i sällskap med en trasig dokumentförstörare och den vackraste kappan i hela världen. Jag har ingen aning om vad jag ska kalla färgen den är i. Tokyonatt kanske.

Regnet silas genom molnen och smattrar mot fönstret, rinner nedför plåttaket och plaskar mot innergården. Himlen är grå, gatan är grå, min tjocka tröja är grå. Under balkongerna står en flicka i röd regnrock och steppskor. Innanför det stela galonet håller hon en tovig, gul katt med ett hopkleggat öga och krusade morrhår. Katten heter Maximillian and doesn't belong to her, they just took up by the river one day. Munspel och körsbärstomater. Listerinesmak och Bergamottdoft. Med en ögonblinkning är hon försvunnen. Klippeti-klappeti-sulorna klickar rytmiskt mot den spruckna asfalten. 

If you're travellin in the North Country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
For she once was a true love of mine

If you go where the snowflakes storm
Where the rivers freeze and summer ends
Please see she has a coat so warm
To keep her from the howlin winds

Please see for me if her hair hang long
If it rolls and flows all down her breast
Please see for me if her hairs' hangin long
For that's the way I remember her best
I'm-a wonderin if she remembers me at all

Det kändes som en fin idé att citera Dylan idag.

En spontan idé kom på tapeten under en grådaskig klockan-halv-fyra eftermiddag. Vi kanske skulle gå på en sån där skolfest ändå. Verkligen? Ja, varför inte? Temat var ju trots allt rock. Och katastrofklubben är ju ganska rockig. Tror jag i alla fall. 
   Några individer i sällskapet hade redan besökt en tillställning av liknande kaliber, jag aldrig. Klassdiskon i mellanstadiet där det bjöds på hallonbål och svettig tryckare räknas liksom inte dit. Där fruktade man näst intill för sitt liv om man vågade sig på abnormiteter så som dans. Flänga runt överallt, snurra tusen varv och sträcka armarna mot taket, den sortens dans. Så vansinnigt generande liksom, så fruktansvärt jävla show-off. Pinsam tönt eller äcklig fjortis, välj själv.       
   Den där festturnén från förra vintern fanns ju såklart på min meritlista i och för sig. Jag erkänner, trots att jag trippade in spiknykter, skälvande, vettskrämd, avskydde det datoriserade oljudet utan någon som helst känslostämning inblandad, så lät jag mig lösas upp i det där vibrerande bas-i-bröstet-dunkandet, blundade och flöt iväg. Mitt i natten, flera timmar senare, stapplade jag ut igen, skrattande och nykysst. En glädje som gick över fort, men likväl glädje.
   Vilda gestikulationer skedde. Nyfikenhet, övertalning, okejdå-men-jag-kommer-att-hata-musiken-och-det-vet-ni. Redan dagen efter var förslaget ett faktum.
   Vi köpte snordyra biljetter men begrundade att det skulle det kanske faktiskt vara värt. Jag kände dansabstinensen och upplevde flashbacks från festivalträngsel och bultande volym. Kanske skulle det bli roligt trots allt. 

Torsdag kväll, Rebeccas krypin. Jag tuperade håret utan resultat och misshandlade ett par billiga strumpbyxor till strimlor. Rebecka bjöd på mangote ur en fiskskål, snörde in sig i en tjusig svart, korsett och svamlade underhållande om kloner. Inte för att det hör hit egentligen, men medan vi lyssnade på det här så berättade hon att hon sparat en pytteliten, silvrig paljett formad som en stjärna hon hittat på golvet då jag sjöng på julkonserten förra året. Hon hade klistrat in den i en bok tillsammans med biobiljetter från forna dagar och sina lite egensinniga konstverk, de där hennes glasögon ser ut som cyklop och Olivers näsa är spetsig som en kon. Jag tyckte att det var himla fint. Jag tycker mycket om henne, det gör jag verkligen.  

Övriga gäster anlände. Vi åt potatisskruvar, drack smultronvin (sötsliskigt), diskuterade Marlon Brandos enorma, flottiga axlar och dansade till det här. Vi deklarerade nya vänner, fotograferade, pratade högt, klättrade i soffor. Anna petade mig i ögat. Älskvärt såklart. Då det började närma sig midnatt åkte vi ensamma på en buss in till centrum, snubblades utefter den tomma huvudgatan, ljusen svischandes förbi... Det var en sån där kväll bland kvällar, kall utandningsluft, frost på lyktornas glas, dimma i träden utanför teatern, smuliga lövspillror på trottoaren. Den där livligt stickande värmen, den där trygga mättnadskänslan som fyller magen då man har roligt tillsammans med de bästa vännerna i hela världen. 
  
Vi kom dit. Vi visade våra biljetter och ramlade in. Det gick 25 minuter. Sedan stack vi därifrån. 

Den fredagsflummiga salongsberusningen kondenserades ut i natten och skrattstämningen lade sig med en tvärnit. Vår lulliga, sprakande Londongata var plötsligt grå, möglig masonit där luften stacks av minusgrader. En syntetisk doft av krossat glas och vodkaslibb genomsyrade varenda späd, svart grensiluett där höstlöven nyligen fallit av. En brutal påminnelse. Vi flydde fältet, sprang så långt vi orkade.
På refugen vid den ödsliga parkeringen utstötte vi vår avsky för patrasket. Katastrofklubbens oslagbara medlemmars fantastiska helkväll var kvävd och förstörd. 

Där i det blekgula gatljuset sammanställde vi en analys tillsammans. Den finns att läsa, utvecklad av mig, här nedan:


Katastrofklubbens analys om varför skolfester suger och varför vi aldrig sätter våra converseklädda (alla i sällskapet bär inte converse, men det passade bra in här) fötter där igen:

- Vi kommer in på tillställningen och hör sparodiska, highpitchade skrik. Iiiiiiiiih! Iiiiiiiiih! (Det låter som om någon håller på att slakta ett gödsvin.) Då vi sänker oss djupare ned i träsket upptäcker vi lite förvånat att dessa skrik utstöts av pojkar. Pojkar som stinker av dyra hårprodukter och svettas migränparfymerad antipersperant. Flickorna med plattat löshår och släbbigt vitrosa kasslerläppar skriker oavbrutet, men tar det hela ett steg längre då de lyckas ådstakomma frekvensen som sådana där störande hundvisselpipor ger ifrån sig, en ton som likt en laser långsamt skär upp skallbenet inifrån. Kan inte folk skrika som sig bör, för vem håller seriöst på sådär? Inte ens om vi placerade Oliver högst upp i fritt fall (han hatar det) och lät honom sitta där ett tag skulle vi få fram ett liknande, enerverande pip. Skrik som vikingar eller skirk inte alls.

- Dräggen och äggen rör sig där i mittenklumpen. Speniga stycken med latex och sunsilkkinder juckar som förbytta mot allting som rör sig. Har de spasmer i underlivet? Det är lite otäckt. 
   Treornas manliga släkte sitter i den grällt rosaflammande baren och leker att de festar på Stureplan. Tighta, vita skjortor och kletigt vax i håret. Sirapslen kåtbocksblick och tillfredställt fylleflin. Minst lika otäckt. 
   Släbbigt pack raglar omkring över plastlaminatet i porrklackar de inte kan gå i eller sitter av sina kompisar övergivna på någon turkos plastkub (en slags fashionabel sittmöbel, obekväm som fan) och stirrar illamående rätt ut i luften.

- Jag dör, pressad mot gipsväggen i kön. Någon stapplar ut ur det enda toalettbåset, persikofärgad gegga hängandes i en sträng ur mungipan på henne.  Jag kväljer och tränger mig in. Min tur äntligen. Ska precis knäppa upp då ett okänt kryp med blonda slingor och fishnets slår upp dörren, trycker in sig och låser. Men ett gnällande svammel om att hon klippte min biljett så nu får jag fan flytta mig drar hon upp klänning och ned trosorna, upp med locket och sätter sig och kissar. Framför mig. Svagt chockskadad stirrar jag ohämnat på främlingen. Vad fan ska jag göra då? Hjärnan blir blank. Blonda slingor rullar med ögonen och spottar ut osammanhängande meningar, avbryter sig själv med en rap, rycker till sig tre rutor toalettpapper men glömmer att torka sig. Sluddrar ut något om att det var snällt att låta henne gå före, knuffar sig sedan förbi mig igen, ut, med dörren lämnad på vid gavel. 
    Jag får själv spola blandningen av upplöst papper, urin och rosagul glasyrliknande kräka som guppar omkring där nere i porslinsskålen. Alla känslor av välbefinnande lämnar kroppen. Jag har aldrig känt mig så klar i hjärnan, aldrig så malplacerad. Aldrig har kväljningarna varit så nära. Jag själv och allt omkring osar stark ammoniak och surt maginnehåll. Fy fan. Drar ned strumpbyxorna, stålsätter mig och håller andan.         
    Påväg ut råkar jag slå ett öga in på herrarnas. Drömprinsarna har inte ens behagat sig att stänga dörren. Mellan lökiga ansikten och taxbyxor ser jag två rosafläckiga, nakna stjärtar och två gula strålar i kors. Hjälp mig dö.

- I mina vildaste förhoppningar hade jag från stund till stund fantiserat om att de på festen kanske för den här gången skulle överge sitt älskade boom-shaka-boom-shaka och spela musik som passade till temat. Icke då. Jag skulle inte ha väntat mig någonting. Pumpande remixer på låtar av typen "Bailando" (orginalen bidrar i alla fall med en nostalgisk dos av trashig charm), Lady Hagga (I wanna take a ride on your discostick) och ibland bara ett enda beat som får fönsterrutorna att skallra, ganska störande efter ett tag, DJ'n som vevar med armarna uppe på podiet och känner sig jävligt hipp. Glöm inte Micheal Jackson! Of course. Han är ju kung nu när han gått och dött och allt. Patrasket som hittills känt till honom som missfostret med näsan begråter nu hans öde och har över sommaren plötsligt varit trogna fans av hans musik i hela sitt liv.   

- Det gick inte att dansa. Överhuvudtaget. Kanske brottas. En väldigt osexig variant.

- All billig valmoparfym kväver oss. Fotbollspetter stöter på småtjejer ute på den iskalla balkongen så vi vänder på tvären. Vi överlever ändå. Vi kan hålla andan.  

- Katastrofklubben hade bestämt sig för att köra på rocktemat fullt ut denna kväll. Själv bestämde jag mig för att föreställa grunge. Jag sprayade håret till tovigt trollrufs, bar lång farfarströja i finaste mörkblå färg, flannelskjorta med pins, conversen som ska älskas i bitar. Vi var nitar, vi var attityd, vi var back in black. Karin körde på skinnjackan, Antonia på kattiga mandelögon. Personligen tycker jag att Anna borde bli rocker på heltid, eftersom jag aldrig sett något så snyggt. Vi var extremt nyfikna på hur majoriteten hade tolkat kvällens dresscode, för vi måste erkänna att vi haft våra aningar. Vi fick våra i förväg fördomsfulla farhågor besvarade. Svarta, vakuumtighta rumplinnen och svinsmala nitskärp uppklämda under tuttarna (de tror att midjan sitter där tror jag). Ett litet hål i ett par leggings. En slätkammad, snuskgul hästsvans. Jepp. Och de glodde på oss, stirrade, rynkade pannan i ett konstlat medlidande. Ehhhhhh... Vaere fö feeel på oss liksomä? Hahahahahaha. Borde bara hoppa ut genom fönstret. Vi är fan psykfall. 

- En kalvigt snorpackad tjej puttar in mig i en stolpe med bakhuvudet före. Aj. Ögonen står rakt in i huvudet på henne och munnen är förvriden i "jag håller in en spya bakom gommen och den kommer upp och ut nu när som helst". Jag hinner knappt ta ett steg därifrån förrän en svettig långskånk trillar rätt in i mig framlänges och spiller sin iskalla sprit över hela mitt lår. Han sluddrar fram ett fhhhöörlåht, tafsar lite och försvinner.

- En sparrisdallrig pojke tre huvuden längre än Anna (Illegal längd!) har skjortan uppknäppt ned till skärpet och ett flottigt, rosa läppstiftmärke på bröstet (vilket är helt hårlöst. Renvaxad eller outvecklad, välj återigen själv.) Han tycker att han beter sig hur attraherande som helst och trycker hela paketet i ryggen på henne, allt medan hans ögon vänder sig inåt. Mycket obehagligt, informerade Anna senare. Jag hoppas att Rebecca stampade lite på honom med sina metalkängor, förhoppningsvis, för jag såg inte så bra.
    Ett svettigt vider med blonderad piggsvinsfrisyr och läskiga solbrillor med spegelglas lägger händerna på mina höfter, börjar pressa skrevet mot min bakdel och röra runt lite. Som en kåt babian ungefär, någon slags lägre stående primat. Han luktar axes mest kväljningsframkallande doft gånger en miljon. Jag tränger mig bort därifrån och kräks lite inombords. Babianen verkar inte fatta vinken utan följer efter. Jag grimaserar och tar skydd bakom Anna. Hon är jättemycket längre än jag så jag syns inte ifall jag drar in armarna och hukar mig lite. Babianen tappar bort mig och går vidare till nästa medlem av sällskapet. Samma procedur upprepas tills babianen tryckt lite på alla och tillslut ger upp. 
   Vi får inte glömma bort den där tredje killen som verkar gå i sömnen alternativt försöker sig på en stelbent samba, han ser bara för vansinnigt löjlig ut. Vi skrattar rått och vänder honom ryggen.  

- Våra blyga små ettor som knappt säger flasklock annars har fått lite sprit i sig ikväll. De gör gymnastiska övningar runt en strippstång, inklusive knäböj som på Frisikis och Svettis, och ser lagom bajsnödiga ut. Vi skäms å deras vägnar. Vi upptäcker pojkarna som ålar sig mot dem och inser förskräckt att vi hamnat på en parningsritual för barn. En patetisk smörja av alkoläsk och persikosmetiga, tomma blickar. Vad gör vi här egentligen?

- Vi tar en andningspaus på några turkosa plastkuber när hela helvetet börjar lida mot sitt slut. Läget krisar. Ingen i katastrofklubben vill stanna kvar. När allting verkar te sig som värst kommer Blonda Slingor tillbaka (minns ni vidret från toaletten?) med en rosa digitalkamera (förmodligen är hon medlem i nån slags komitée). Hon vinglar fram mot oss, kräkfull och ostadig, trycker upp den lilla apparaten i våra ansikten och piper med samma gälla manér som en koliksmittad knähund. Vi stirrar åt alla håll förutom in i linsen. Ingen får veta att vi någonsin satt vår fot här inne. Då ingen piper tillbaka putar Blonda slingor stöddigt med urringningen och skrikgnäller gällt; Amen le då era jävla emon! Jag bara gapar. Hon fotograferar ingenting och sticker.
   Jag får inte fram ett endaste ljud, en endaste gest, ett långfinger, en knytnäve, ett HELVETE HELLER, inte ett skit. Alla ser på varandra och vet att alla tänker precis samma sak. Nu fan drar vi.

Mycket hinner hända på 25 minuter.

Nästa morgon bakade vi cupcakes och lade med en bränd kant till Allan. Löven i trädkronorna var gulare och kvällen mer rosig än någonsin. Katastrofklubben forever. Peace.    

Eftersom min mentala fascination, hemliga förälskelse och kroppsliga besatthet vid fursten av fotarbetets finess nått oanade höjder nu (det kommer i perioder) när diverse Metro-Goldwyn-Meyer-musikaler (Jag antar att ni spyr om jag säger ordet technicolour igen på ett tag) äntligen anlänt i bruna, små paket hem till mig (och jag äntligen har tid att titta på poils' and uystes', steppande mjölbud och abstrakt, 17-minuter lång balett), kan ni nästan förstå att jag stannade tvärt då bilden ovan satt i skolans korridor, som affisch för någonting av mindre vikt, helt enorm, svart-vit och oklanderlig. 

Klockan är alldeles för långt skriden för normalt folk att befinna sig i skolbyggnad. Därför går vi nu. Sällskap har diskuterat Freud, Halloweentillställningar och det sadistiska, ankommande matteprovet. Samtliga är ganska trötta på allting, lättunderhållna och svinhungriga. Oliver längtar efter sina cymbaler. Jag plågas ett gravt apelsinjuiceberoende som måste stillas omgående. Rebecca har förmodligen kaffeabstinens. Påväg ut ur skolan gestaltade sig denna korta dialog.    

(Iz får syn på affisch, stannar som en bräda framför de andra, sätter händer för munnen och piper. Sällskap ser förvirrat ut.)

Iz (Stjärnögd och fånigt salig): Titta titta titta! Titta titta titta! Gene Kelly! Gene Kelly! Min stora kärlek! Titta titta titta! Hihihihihi! Titta titta!

(Sällskap rynkar pannan och inspekterar affisch på närmare avstånd. Några slightly akward minutes passerar.)

Rebecca (På typiskt Rebecca-tala-ur-hakan-vis): Hhhrmf. Han var het.

Oliver (ett lirkande konstaterande): Det var för jävligt vilket ärr han har...

(Sällskap går ut ur skolbyggnad för att inhandla varm choklad och chilinötter, besöka reseboksavdelningen på biblioteket för att sedan stressa till diverse former av kollektivtrafik. Sällskap vet inte alltid om det, men de passar helt perfekt för varandra. Varför är de inte tillsammans jämt?) 

Dialog över.

Jag älskar en särskild plats. En plats bestående av trånga och mörka korridorer, murrigt ljus, en liten toalett där lysrören blinkar och där det alltid är helt slut på pappershanddukar. Där allt går i bruna nyanser som hörde hemma under vräkighetens heydays, en nopprig soffa i manchester, en anslagstavla i orange krossad sammet. Där luktar det svettig trikå och gammal husvagn, fuktskadad panel och möglig plast, instängt, unket.

Kläderna smetar slickade mot kroppen, håret halkar ur knuten och klistrar mot pannan, fotsulorna känns flådda och tårna går av. Lårmusklerna böjs på mitten och slits isär, knäskålarna trycker till mot någon nerv som aldrig gjort sig uppmärksammad förrän precis nu, och synfältet blir fläckigt i vitt för ett ögonblick. Jag har ont på ställen jag aldrig haft ont på förut. Jag spänner ett knä i taget för att placera smärtan, fascineras av okänd träningsvärk. Jag lär mig massor av steg som jag inte kommer ihåg namnet på, men som musklerna minns som rena impulser. Tänka efter hinner jag inte göra förrän jag redan gjort dem. Bröstkorgen stramar, tinningarna pulserar, läpparna knastrar. Jag välkomnar varje fläkt av regnig blåst från det halvstängda fönstret och drar in djupa andetag, den råkalla luften slingrar sig ned i strupen och svalkar det kokande blodet. Känner mig lite förvirrad. Ibland förödmjukad men försöker att ignorera det.

Jag gör det ändå. Alltihopa.

Jag gör piruetter, jag vänder åt vänster, putar åt höger, jag skuttar fram och jag gör nästan för snabba pas de bourrées. Jag sträcker på tårna, på fingrarna, på hakan. Ser fruktansvärt benallvarligt sammanbiten ut då tårarna nästan väller över av (underligt skön) bedövande stretchsmärta, då innanlåren ska ut och överkroppen ska framåt, då det strålar som allra starkast genom ryggmärgen och förnuftet skriker åt mig att låta bli. Spagaten kommer lite i taget och det är det som är det värsta av allt. Samtidigt som jag dråsar till golvet av utmattning kan jag knappt förmå mig att förstå hur min kropp klarar av så vansinnigt mycket pina och ändå bara verkar bli starkare och starkare. 

För hur fruktansvärt och skrämmande det än kan te sig, bryr jag mig inte ett skit. Inte ett endaste litet dugg.

Jag ler som en solstråle, skrattar som den lyckligaste flickan i världen, gör skutt efter skutt och fäster inget avseende vid att jag är så trött att jag lika gärna skulle kunna falla död ned. Jag har aldrig gjort någonting roligare än det här, aldrig någonsin, ingenting slår den extratunga väskan som skär in i axeln hela eftermiddagen, kläderna som mer liknar klibbiga disktrasor då mörkrets inbrott tar vid, den nedslitna salen med stora speglar och klarlackade barrar så olik le foyer de la danse man kan komma. 
   Ansiktet blir rosigt och fuktigt, blankt som vax i pannan och över kinderna. Jag mimar till musiken (Moulin Rouge ju, det är för bra för att vara sant!) som dundrar ut ur det lilla stereoskåpet i hörnet, så högt att man hör ut på gatan. Lärarinnan ropar "Jättefint, Iz!" och jag känner mig så euforisk att jag är tvungen att stanna en sekund, knipa ihop ögonen och göra någon slags hoptryckt, fnissig grimas. När jag tar sats och hoppar känns det som om jag lyfter från backen och fortsätter flyga, ända tills jag landar igen såklart.

Jag kan dansa, jag kan dansa! Hörde ni, jag kan dansa!

Ni vet hur alla alltid snyftar som svampar och tackar övre makter för mammas och pappas stöd? Det är väl trevligt och så, men mina två kommer då aldrig att nämnas i några smäktande tacktal. Inte inom den närmaste tiden i alla fall. Deras inställning till livet (till mitt liv) kanske ändras någon gång då jag når medelåldern. Då kommer de klaga på allting jag borde ha gjort istället för på saker jag inte ens borde försöka ta mig an eftersom det är kört innan jag ens provat. 

De där två trodde aldrig att jag skulle lära mig att dansa. De sa det näst intill rakt ut. Det las huvuden på sned och yttrades många "men lilla gumman", det vill säga "kära efterblivna, stackars varelse, försök tänka som vi nu". De skulle vara så förstående med alldeles för slippriga silkesvantar och jävla subtilt påpekande, med all kraft försöka banka i mig att det här med dans nog inte var min grej. Alls. Fastän jag ville så hemskt att jag bara kunde skrika rakt ut. Att jag kanske passar bättre för mer stillasittande aktiviteter. Fastän jag inte kunde tänka mig något roligare än att skutta runt runt i timtal. De är numera något av experter på att pickedöda drömmar jag har.
   Författarfantasierna är dock halvt som halvt accepterade, trots att en trygg och svindyr journalistutbildning (eller något annat som väger tungt och som jag inte är ett skvatt intresserad av) är det som ständigt serveras på tallriken så fort min framtid kommer på tal. De där två är inte så förtjusta i idéerna om franskt bohemliv och ströjobb. De vill ha högavlönat men själsberövat arbete och björkbord från IKEA. Vi delar helt enkelt inte samma perspektiv på tillvaron, tror jag.  

Jag har alltid velat dansa, och det är ingenting jag bara spottar ut för att det låter bra. Ända sedan jag var väldigt, väldigt liten och någon gav mig den begagnade boken med nött rygg, betitlad; Balett, en introduktion till dansens värld av Cathereine Dell, förmodligen ett gratisexemplar som gavs bort på biblioteket, har jag velat snurra och frysa i pose och le. Jag kunde inte läsa då men bilderna i boken var underbara.
   På första uppslaget står säkert tretton dussin ballerinor på ett långt led i en parkettgolvsal, där varderas högerhand ligger runt midjan på dansösen framför och varderas vänsterhand sträcks upp mot taket. Vänsterfötterna är vridna utåt och högerfötterna pekar ned i golvet. Alla ser ut som prinsessor i krispiga tutuer, sidenskor och gnistrande hårsmycken, varannan klädd i svart, varannan klädd i vitt. Flickornas markerade drag tonas ut i det svaga sepialjuset från kristallkronorna, miljontals gyllengula prismor hopsatta till böljande juvelkonstverk, alla av samma underbart pompösa modell som man brukar finna i operabyggnadernas dramatiska gemak.
   Jag vill kliva in i den bilden och bo där. Vara dansösen längst fram i ledet med glittriga kattögon och båda händerna mot taket. Jag har en permanent, obrytbar förälskelse till de där kristallkronorna, till stora öppna rum med slitna, ljusa väggar, doften av harts, ansträngande slit, ett gravallvarligt stenansikte som vrålar: Snabbare, Ivanovna, snabbare!. Snöoväder från en stålgrå himmel utanför fönstren, men ångande värme innanför där stråkarna bara fortsätter spela. Sura benvärmare, rårivna skavsår, en sjudande yra av upprymdhet och exaltering. Disiga fönster, den omisskänliga slaskfrostiga januaridoften. Attityd, vänd, vink, position!     

Min lillasyster fick börja där och då med sina demi-pliés och battements tendus, men jag hade väntat alldeles för länge och var redan för gammal, sa dem på dansstudion. Jag var väl tio år då. Vart annars får man höra att man är för gammal vid tio års ålder, om inte på en plats där småflickor frivilligt förslavar sig själva under konsten för att kanske, kanske någon gång i framtiden kunna stå på stora scener i under fresktäckta, välvda tak, klädda i flytande tyg och håret smyckat med svanfjädrar, snurra på tåspetsen varv efter varv efter varv medan alla utbrister i fascinerande oooooh's och aaaaaaah's. Lillasyster fick rosa trikåer, en frasig kjol och mjuka små, små slippers i skär mocka. Jag fick ett par med, ett par svarta i satäng, som jag inte kunde använda till något förutom att låtsas. Precis som vanligt.    
   Syster slutade med dansen efter ett år därför att hon var tvungen att gå upp tidigt på lördagar. Jag tyckte att hon var vrickad. Jag hade fortsatt om så till världens ände, för att endast bli belönad med ömma leder och missbildade fötter i förtid. Jag hade gjort allt för att vara en av dem som repeterar i de ekande tomma salongerna om dagarna, de som får umgås i Paris, St:Petersburg och Wien på lediga söndagar, de som får se Metropolitan opera och La Scala och har smeknamn för korridorerna och sofforna precis som i skolan, de som får blommogram på toalettborden, de som tränar i åratal för att brinna lika starkt som smältande magnesium, för att sedan slockna lika fort som ett tomtebloss och pensioneras vid trettiofem.  
   Jag i en ballerinadräkt har på sätt och vis alltid varit mina drömmarnas dröm, det eller superhjälte, vilka jag båda varit tvungna att överge, den senaste på grund av upptäckten av att jag förmodligen inte har avlägsen släkt från planeten Krypton trots allt, den första av att jag faktiskt ville men inte fick och istället blev en oböjlig liten muskelknutte och okrönt drottning över alpinerna.

Min nutida dröm är att bli båtkapten, parisienne, författare, flerspråkig, den bästa av vänner och en äventyrens kvinna som sporadiskt hankar sig världen runt. Men jag vill också styra flygplan över skogsbeklädda dalar. Glöm inte bort att jag även vill fösa boskap över prärien i passade hatt. Någonstans däremellan kom också alla de där technicolour-musikalerna in.
   Jag vill lägga håret och bära pärlbroderade lammullskoftor inhandlade på Macy's någon gång under världskriget. Jag vill socialisera mig med Frankies storslagna röst, Judys luminous utstrålning, Freds hurtiga jag-är-för-gammal-för-dig-vänskap, Ritas röda hår, Kays bazzzzzääääss, Leslies plingande tår, Audreys charms and perfection. Cyd, Lucille, Debbie, Donald. Utföra diverse barnförbjudna aktiviteter med mörkhåriga män i loafers och luggslitna t-shirts. Ni vet vilka jag menar. 
   Plötsligt en dag ville jag steppa och springa runt och fjanta mig och skratta ut en massa lovely corniness mest hela tiden.

Och nu gör jag det. Jag har väntat i hur jävla många år som helst, men nu äntligen. Jag dansar den sortens dans som brukar utföras till bläckblåssolon. Började vid terminens start och kan inte tänka på annat sedan dess.  

Jag går till en plats jag alltid varit livrädd för, jag socialiserar med de där seniga styckena som kan klia sig i nacken med stortån, jag repeterar samma steg femton gånger i följd, svettas ihjäl. 

Det känns som om jag har överbevisat alla på något sätt. De sa att jag inte kunde. De lät mig gråta av ångest. Lät mig drömma. Ett slag i ansiktet är vad de har fått. Den överböjliga lärarinnan säger att ingen någonsin lärt sig lika fort.
   Jag känner mig graciös som en snöflinga när jag skuttar nedför trappan och ut på gatan, fortsätter att göra pas de bourrées längs trottoaren påväg därifrån. Är det såhär som lycka känns? En eftermiddags dansade räcker liksom inte. Det känns som om jag skulle kunna dansa istället för att sova och äta. Min värld av illusioner existerar för att jag vill det. Det kan lika gärna vara jag som hänger i trapets iklädd swarovski-gnistrande cirkusdräkt med svarta strutsplymer och liten hatt, hon med distinkta lår och vadmuskler som pumpar och buktar under skinnet, hon som får rosor och kärleksförklarande brev kastade till fötterna under dånande applåder.

Jag stannar kvar i något ögonblick efter alla sagt tack och adjö. Strumpor tas av och håret släpps ut. Gör någon liten kombination framför spegelväggen bara för att jag vet hur man gör.
   Sval, brusig stråkmusik. En iskall vindpust full av krispig rimfrost tar tag i gardinen. Gene Kelly står i dörröppningen till den halvt nedsläckta salen, lutar axeln mot karmen med händerna i fickorna, i upprullade filtbyxor och trång undertröja. Det gör han ofta nuförtiden. Citringlänsande ögon, pupillerna som smälter ihop med irisen, ett djupt, halvmåneformat ärr i kinden. Nasal baryton, sång, ciggaretter och en finstämd östkustdialekt. Kikar upp under ögonbrynen, en svagt krökt mungipa; "You're the greatest of them all, kid..." 
"I know...!" Med ett missklädsamt grin virvlar jag iväg över golvet, alla Odiles trettiotvå fouettèer.

Gene skakar på huvudet. Lamporna släcks. Long ago and Far away. Vi ska inte vara isär mer.  

15000 watt konstgjort stjärnljus. Körsbärsröda skuggor, vit andedräkt. En övergiven balsal med krossade tiometersfönster. Odygdig ironi. Ett alldeles för enkelt svar.     
  
Matt och kraftlös, fast i någon slags tangoliknande Pas de deux-omfamning, lika beslöjande som Cyd Charisses smaragdgröna flapperklänning, med svett glänsandes över nyckelbenen, rinnandes utefter halsen, tystnar det osynliga storbandet. En kompakt mur av tung andhämtning. Jag dör som en fläck på golvet.

"C'mon, I'll teach you a step..." Skrattrynkor. Feber. Jag nickar.
 
På fem minuter lär han mig the Aeroplane. Sedan går han långsamt igenom duetten i Place de la Concordes fontäner. En mindre censurerad version. Händer runt midjan, spända biceps och hävande bröstkorgar, fingrar i nacken, spelade fotarbete. Tänder mot axlar och naglar mot skulderblad. 
   En hel symfoniorkester komplett med pukor och harpa och tromboner och femhundra violiner. Ett åtsittande petrolblått klänningsliv och mystisk kondensdimma. Världen blir en karusell. Allt snurrar men är samtidigt fullständigt klart. Efter en snabb kyss i pannan är han borta igen, på en darrande bris som drar genom rummet och ut i kylan. Kvar finns endast jag. Hjärnan är dåsig. Musklerna bultar. 

Jag älskar att dansa. Så himla mycket. Och älska är egentligen ett alldeles för vekt ord i det här sammanhanget. Det är kemiskt. Eller magiskt.   

Planeringen inför Paris fortskrider. Förmodligen kommer vi att bo mitt i horkvarteret!

Långt inne är jag underligt lockad av de regnvåta gatstenarna i Pigalle, metalliskt skimrande i de grälla skyltarnas obscena frestelser. Om jag kunde tänka rationellt, som en normalt fungerande person vill säga, istället för genom en tredje persons ögon, genom stickande bläck mot ett frasigt papper, en romantiserande kameralins som hittar technicolour i allt från snöslask till métrogrus, skulle jag förmodligen ha en annan åsikt. Dessutom misstänker jag att jag är smått pervers.   

Hur mycket det än skulle fascinera mig att bo på ett skitigt lopphotell där fönsterrutorna flimrar med neon och kanaler av regnvatten, vet jag inte riktigt om jag känner för att ligga vaken småtimmarna igenom lyssnandes på sänggavlar bankandes mot väggen tvärsöver. Malätna fönsterluckor som hänger löst, sammetslampetter, vinröda, flagnade tapeter och utsikt mot en porrbiograf där det väl annonseras vad som visas inuti på stora, avslöjande affischer. 
   För jag vill inte bli rånad medan jag handlar frukost. Jag vill inte stöta ihop med håriga små män påväg att skaffa en flicka som klär av sig för en tia. Jag vill inte bli tillfrågad om jag vill hyra rummet för natten eller för en timme, för att sedan undra vad som egentligen pågått i sängen jag ligger i. Jag vill inte veta och inte se.  

Men tänk dig, snart är jag där. T minus seven months and counting, Houston.  

Natten i Paris är det vackraste av allt. Himlen är kolsvart och allting under den lyser som mässing och guld, varenda fönster, varenda port, varenda bro. Floden Seine är en oljeblank, gasljusfläckad yta där allt gyllene speglas i skälvande mönster och vibrerande melodier.
   I les bateaux mouches står sällskapen av bästa vänner, de jag ler åt då ingen ser. Gestikulerar vilt, pratar som om ingen hörde dem, leker Titanic. De vinkar när pråmen passerar med sitt väsande muller, och man vinkar tillbaka, de skrattar och ropar, man skrattar och man vet inte åt vad egentligen. Allt är så underligt underbart att man undrar om det inte är så att man befinner sig i en lullig dagdröm, om man tappat balansen och trillat rakt in i den perfekta filmkulissen, bara önskar att man hade ett soundtrack. Och då tar en liten man med utstående, rödmosig näsa i levande livet fram en fällstol och ett dragspel ur ett slitet hårdplastfordral och börjar spela tretakt på Quai de l'Archevêche.

Och helt plötsligt dansar folk vals mitt framför ögonen på dig. Mitt i natten. I Paris.

Att beskriva Paris med rättvisa är som att beskriva känslan att vara kär. Det går inte. Hur man än vrider och vänder på apparaturen så kommer allting ändå ut som den jönsigaste av klichéer, den bjäfsigaste ballad. Och jag vill inte förstöra något.

Att ta skydd under ett lummigt träd med späda grenar, stående på dräneringsbrunnen där folk fimpar sina cigaretter, insvept i en alldeles för stor jacka, vänta ut en plötslig regnskur, åskväderdoftande och vårkall, det är Paris.

Ett sällskap flickor och pojkar utklädda i kompletta Louis XVI-utsyrslar, inklusive sidenknäbyxor, krinoliner och peruker, men med converse istället för sidentofflor på fötterna för att inte blöta ned sig, hållandes upp kjolarna över knäna för att inte släpa dem i smutsen, rusandes och klätterknuffandes på varandra, skrattstress mot métrostationen Cité, försenade till en maskeradbal på Galetten, det är Paris.

De pyttesmå borden som bara rymmer glasen, de flätade stolarna i plast, de mörkgröna markiserna vid la Paix, tobaksdimman som får mina ögon att rinna som hos en allergisk, dystra flickor med sönderfallande böcker, små män med runda gåslevermagar och undersköna tranvestiter, det är Paris. 

Uråldriga inrättningar i handmålat trä vägg i vägg med futuristiska glaslådor, högtalare som ömsom skrålar ut anti-kaxig fransk rap, ömsom hymne l'amour och la bohéme, det är Paris.  

Hotel Crillon i kopparsken, de stängda parkernas råkalla, skrämmande mörker, det är Paris.

Boulevarderna där trafiken tjuter förbi, svala klockan-två-vindar som sveper igenom de fuktiga kastanjerna, det är Paris.  

Det sista métrotåget tillbaka till Passy, det är Paris. 

Att sitta i ett öppet fönster, naken men insvpet i en nopprig yllefilt, blåfrusen om låren men rodnande het om kinderna, tuggandes på läppen, ögonen fuktiga, lyssnandes på det här, det är Paris.
   Se ut över allt gyllene som aldrig tar slut, vaken timme efter timme, timme efter timme, ända tills det där mörkret börjar blekna och allting blir aprikos, alldels ljus, frostig, aprikos.
Värma tevatten i kopparkastrull, dra på sig en galonrock utanpå kroppen och ett par bruna loafers om fötterna, bege sig ut i den kalla morgonluften som sticker i näsan, den enda tiden på dygnet som gatorna är tomma och bara till för de som lever bland begärets hägringar. Ta sig ned till floden, frysa ordentligt, längta efter hårdhänt kärlek och nybakt croissant, dofta på historia, höra mina hemligheter vissla mellan stålpelarna i viadukten.  

Känna att man lever på riktigt, bland massor av svordomar och vackra ömhetsrepliker. Aldrig vilja åka hem, aldrig slita sig loss, aldrig skiljas åt, aldrig aldrig aldrig. Aldrig vakna upp från det här igen utan bara fortsätta drömma.

Jag tror att jag är passionerat försälskad i ämnet pyskologi. Det är så underbart fascinerande, så obegripligt, att ta bakvägen in i sitt eget huvud och böka runt där i femtio minuter mellan Engelska B och Lunch varje onsdag, försöka beskriva tankegångarnas labyrinter, dessa underliga hjärnkorridorer, tusentals minnesportar. Alltid lika intressant också, oavsett vad som står på tal, vi får diskutera hela tiden, om snusk och omedveten hjärnaktivitet. Samt om massor av annat som inte makes minsta sense, precis som jag vill ha det. 
   I yttersta hemlighet har katastrofklubben utvecklat en egen St-Gérmain-filosofi. Vi kallar den Oliver-teorin (Eller La teori d'Olivier på Boulevardiska à français). Vi röker Galousies, bär svart basker och trummar lite dekorativt på bongos när tillfälle ges. Och knäpper med fingrarna gång på gång. Fast ingen kan se något av det förstås.
   Läraren är av den manliga varianten och äldre modellen, förövrigt väldigt kunnig och trevlig. Som bonus uttalar han Olivers namn som den sortens oliver man stoppar paprika i och serverar i dry martinis vilket ger upphov till en hel del osynliga skrattkramper.  
   Men fanimej dö litegrann. Jag vet inte om jag hyser riktigt lika stor respekt till honom längre.  Jag blev så irriterad häromdagen. Samtidigt förvirrad. Och jag tycker inte alls om att vara förvirrad, jag vill ha koll. (Trots att jag aldrig har det heller, men jag tycker om att inbilla mig att jag har koll.) 

Ack, denna vrede och förtvivlan! Så här stod det i vår lärobok i kapitlet rörande allas vår psykets Pervo-farfar, se gamle Freud.

"En kvinna som är omedvetet aggressiv mot män kan ge sin eventuellt framtida dotter problem med sin kvinnlighet".  

Omedvetet aggressiv? Ovetande aggressiv? Total förvirring. Jag tycker inte om förvirring, som ovan nämts. Jag var ytterst nyfiken på vilken sorts kvinnlighet det syftades på. Och vad det innebar att ha problem med den.  

Skulle den eventuellt framtida dottern få problem med bröstvävnaden, komma i målbrottet som en kalvig pojke, få mörka mustaschfjun? Skulle en penis växa ut?

Skulle den eventuellt framtida dottern präglas för lite av fenomenet jag brukar referera till som "tjejighet"? Det vill säga ihåliga personligheter som verkar ha vigt sitt liv åt en rosa läppglansvärld där alla tjuter "älskling" och där shoppingberoende är något ulli-gulligt som viftas bort med fnitter och plaskigt, anti-franska kindpussar?

Skulle den eventuellt framtida dottern vägra hushållsarbete, hennes hembakade kanelbullar sjunka ihop på plåten, hennes mun formas till ett o då någon höll fram strykbräda och strykjärn?

Skulle den eventuellt framtida dottern ha större chans/risk att bli lesbisk?

Eller den allra värsta sortens okvinnlighet; Skulle den eventuellt framtida dottern låta bli att finna sig i att hon redan representerades i ett fack med tydliga gränser för drömmar, beteende, känslor? Förstå sitt oberoende, sin egen intelligens? På egen hand inse att hon inte behövde kuva sig under mannen, att hon faktiskt är jämnställd honom?

Jag räckte ivrigt upp handen och ställde en enkel fråga:

Vad anser läroboken vara manligt och kvinnligt?

Psykologilärarens ögon stod ut som pingisbollar i huvudet. Han var stum i någon minut. Jag väntade. Han svarade. Fast jag fick inget svar. Istället för att hjälpa mig förstå leverarade han mig någon på plats improviserad salva av obegripliga ord, egentligen bara kulsprutesnabbt psykologispråk för samma, torra stereotyper vi matas med varje dag. Eftersom han var en vuxen gubbe med avancerat ordföråd var jag dumställd och övertygad. Tack då.

Jag avskyr när vanligt folk ska generalisera manligt och kvinnligt i två kassaskåp. Det är kvinnligt att vara svag, korkad, sätta lillfingret i munnen, glo som en oförstående tioåring och fråga hur den där fungerar. Det är kvinnligt att skrubba, plocka, fila, bleka, färga, smörja och polera men att samtidigt vara, harkel harkel, en bländande naturlig skönhet. Det är jätte-jätte-kvinnligt att diska efter maten och plocka upp skitiga kalsonger från golvet med ett himlastormande leende från öra till öra, som om man aldrig utfört något mer stimulerande arbete. Det är kvinnligt att alltid vara en hårsmån från chefsposten, medveten om att det endast krävs ett ytte-pytte-litet könsbyte för att ta sig dit. Det är kvinnligt att bejaka sin sexualitet, men att helst rodna som en nunna så fort något av de förbjudna orden tas upp i samtal. För bejakar man den alldeles för mycket så är man plötsligt ett luder. Uttalar man högt att man är feminist är detta synonymt med att man är en motbjudande, hårig flata med drakskinn.

Utrycket manligt är precis lika skruvat. "He is so fucking gay dancing in that Sailor Suit" hade någon anonym kommenterat på youtube under ett klipp med min stora kärlek, Gene Kelly, trotsandes tyngdlagen och steppandes till Gershwins trumpeter. Jag ville ge idioten en knogmacka rätt igenom skärmen.
  På festival, då en finnig mopedfjant uttryckte sig väldigt vackert i mitt närmaste publikhav: "Håkan är ju fan bög jö..." Är det milt utryckt att säga att denne manliga varelse förstörde min dag då jag blev märkbart förbannad?
   Gene Kelly är (var) väldigt heterosexuell och dansade. Ibland bar han till och med tights och gjorde piruetter. Han var den bäste av de bästa och ingen kunde mäta sig med honom. Men eftersom han höll på med något stereotypt "kvinnligt" (se bögigt, svagt och omanligt) så tycker någon plötsligt att han är en hädelse mot naturen. Bara för att Håkan sjunger om känslor så är han en vidrig fjolla som måste hållas på avstånd.
   Gene Kelly hade mer muskler, charm och elegans än vad jag någonsin upptäckt i dessa manliga, å så åtråvärda män som ena stunden drar någon lam replik och i ögonblicket efter rapar en i ansiktet. Håkan är mer man för mig än vad jag någonsin uppfattat ölpimplande, snusande, svettiga tunnor som vrålar på frugan. Jag referar inte dessa attribut som manlighet, utan som grisighet.

Nästa kapitel handlade om drömmarnas betydelse för vårt undermedvetna. Psykoanalyktikern Jung menar att vi alla har en "feminin" och en "maskulin" sida som ger utlopp då vi sover. I läroboken står skrivet, och jag citerar:

"En blyg, mjuk kvinna kan i drömmen ha en kall, intensiv sida medan en på ytan självsäker, hård man kan ha en blid, försynt sida." 

Märk väl hur annorlunda meningen blir om man byter ut orden kvinna och man mot ordet person istället. Varför är det just kvinnan som är timid och mannen som är den aggressive? Finns det inte tillbakadragna män och kvinnor med självförtroende, eller är dessa alldeles för få att ta med i psykologilärans beräkningar och statistik? Diskussionsämnet stiger till ännu högre, mer bisarra höjder då läraren klämmer i med ett: "Era maskulina och feminina sidor visar sig i ert omedvetna under sömnen! Flickor, ibland kanske ni drömmer om att ni målar hus eller mekar med bilar, och ni pojkar, ni kanske drömmer att ni sitter och stickar på ett tåg eller liknande...!" 

Hö hö hö. 

Jag målar huset, inräknat staketet, terassräcket, knutar, gavlar, garagedörrar och fönsterkryss om somrarna hemma för att jag tycker att det är jättekul, vingla på stegen med pensel och färghink i hängselbyxor och keps, det känns som om jag får ut något av det. Som lugnande terapi för humöret ungefär. Och faktiskt, brösten sitter kvar, jag känner mig lika feminin för det, tack så jävligt mycket.
   Jag skrapar, slipar, fernissar, målar, reparerar, skurar och impregnerar vår båt varje vår, inkluderat rengöring av impellern och utbytande av tändstiften. Jag behöver inte drömma om det för att kompensera min otillräckliga kvinnliga fasad. Jag har handbollsarmar och cykelben och orkar lyfta en hammock om det krävs. Då jag sitter ned har jag hållning som en överkokt sparris. Då jag måste spottar jag i gräset och svär som en oborstad idiot. 

Manligt och Kvinnligt är alldeles för abstrakt. Våra kroppar ser olika ut och har olika funktioner, detta ska inte förnekas. Vi är ju trots allt två kön. Men nästan ingenting utanför detta konstaterande kan begränsas av just det, att vi är två kön. Istället för manligt och kvinnligt använder jag orden tjejigt och grabbigt. Manligt och kvinnligt är helt relativt, medan tjejigt och grabbigt får utgöra namn åt de stereotypa egenskaper och intressen som vardera kön förväntas att ha, de mallar vi trycks in i, men som inte alls behöver stämma överrens med verkligheten.

Jag känner mig helt klart som en kvinnlig varelse, att avsäga sig från detta vore att ljuga, men bortifrån mitt yttre kan jag inte placera någonting som står fast. Faktum är att jag känner mig både tjejig (mer flickaktig of course dearest, ni förstår säkert vad som syftas) och grabbig, ibland helt 50/50 sett från ett likgiltigt perspektiv och ibland med en sida som väger över den andra.    
Förutom faktumet att jag bär klänning, rosetter och små koftor varje dag är jag ganska grov i både beteendet och i käften (ser jag på något med daring, darling Audrey eller läser något av Jane Austen blir jag dock ytterst förfinad, om så bara för en dag), eller vad man nu ska säga. Om jag skulle hamna i en riktig technicolourfilm skulle jag förmodligen vara en sådan där asjobbig, missanpassad typ som alltid säger fel saker och gör bort sig i de mest banala av situationer. Jag skulle förmodligen bråka som en vettvilling med min leading man hela historien igenom men såklart bli accepterad i slutet ändå, lära alla ett och annat och bli kvidande kysst på Pont L'Arechvêche. Jag är lika mycket människa precis som vem som helst. Brännboll och vithajar, läppstift och storbandsjazz! Allting är okej!  

De flesta psykologiska teorierna skrevs av gamla gubbar av gamla tider, av vilka många är bra och många bara är bullshit. Det var kvarnhjulshattar, korsetter och suffragetter och historien det blev som den blev, till det bättre och till det sämre. Jag kan inte begära att min lärare ska trycka om vår bok, eftersom en berömd tes, om än för mig obegriplig, helt plötsligt inte kan ändras till oigenkänlighet. Jag kan inte skylla på min psykologilärare vad som står i en bok heller, han har inte skrivit den, inte ens medverkat som rådgivare. Men jag kan ifrågasätta varför min manlige psykologilärare stöder hundra år gamla (kvinno-)ideal när det här är det andra årtusendet. Vissa saker som utvecklades under sekelskiftet bör stanna precis där. 

The defense rests. För i helvete. 

Jag måste säga att jag förbarmar mig över mina framtida eventuella döttrar. Eftersom jag måste vara så vansinnigt omedvetet aggressiv mot män, kommer de stackars flickorna förmodligen bli förvridna, asexuella ödlor som ingen vill ha då de med största sannorlikhet inte ens kommer att kunna koka pasta utan att det blir fel, precis som mor sin. O ve, o ve, jag tycker synd om ungarna. Kanske kommer de kunna föra en vettig och intressant konversation med folk också.