Flux Capacitor

Jag har inget minne av att jag någonsin somnade igår natt, men somnade gjorde jag i alla fall. Jag drömde om ett märkligt tåg som verkade röra sig framåt genom själva luften. Jag tog ett djupt andetag, kastade mig ut och fattade tag i dörren där det susade förbi, jag hann med tåget och jag såg hur det förde mig långt, långt bort, över gräddigt rosa, böljande moln liksom i en detaljrikt illustrerad barnbok, en sockrig glasyrsmet i vilken det förolyckats en hel juvelaffär.

 

Jag känner mig desperat och efterhängsen, liksom avvisad. Försöker föreställa mig den där gryningen i min vildaste trädgård. Försöker föreställa mig hur du hyssjar mig som ett litet barn i vårt tavellösa sovrum i Göteborg, hur jag kryper ihop som en liten katt så tätt intill det bara går. När du säger till mig att jag är stark så tror jag dig, och ibland känns nära inte nära nog. Jag vill krypa in i dig, jag vill komma förbi dig, jag vill stå innanför din ande, höra dina tankar, känna dina känslor. Jag vill se rätt igenom röken och huden och själv iaktta min egen gestalt, ihopkurad i dina armar, i mina armar, så nära det bara går att ligga i den verkliga världen, i världen vi båda tvingas leva i men vill bort ifrån, där vi måste mörda varandra i slutet ifall det ska kunna gå att ligga närmare. 

 

Det blir nytt år om ungefär tolv timmar. Jag vill vara redo. Mitt fria sinne och dig är det allra vackraste. Du ska inte behöva bära tyngden utav rymden på dina axlar längre. 

 

 

 

Jag har bestämt mig för att nu sluta att manipulera andra människors känslor till mina egna intressens fördel. Det känns sinnessjukt och tungt att ens erkänna detta faktum för mig själv i denna stund av förtvivlan, att ett problem ens existerar och behöver likvideras, men jag vet att jag kommer se tillbaka på denna stund, i samma karmstol vid fönstret, med torkade tårar som rännilar av lim längs med mina kinder, som en stund av försoning och en ny början.

 

Jag blundar och ser en stillsam sommargryning synliggöra sig innanför mina ögonlocks skuggor. Det fuktiga, midjehöga gräset sjuder av liv, av små insekter och fågelbon, sorkar och sländor. En gammal och vis skog, tyst och dov, knarrar och suckar där den snabbt stigande solen lyser upp mörkret likt en lödpenna, lämnandes bländande märken i stammarnas sot. En poetisk, fullständigt naturlik frid råder där. Jag skulle kunna springa naken genom min trädgård utan murar. Denna nakenhet skulle inte vara en erotisk poserig för en konstnär hycklandes om frihet, ens för en partner eller en blick, utan endast något fullständigt mänskligt, där osmickrande, fysiskt kroppsspråk skulle förfula min form och skapa hudveck där det finns hudveck. Där skulle finnas muskler som orkar lyfta allting jag glömt att jag bar på, där skulle mina bröst ligga provocerade oformliga. Där skulle finnas nyckelpigor och blomster i mitt hår. Så skulle jag springa naken genom min trädgård utan murar.

 

Men jag kan inte vila för alltid. Förr eller senare puttas jag ut på den scen där jag inte kan se den vrålande, rafflande publiken. Att identifiera dessa personer så fyllda med hat omöjliggörs för mig. Jag är fortfarande naken, och jag har samma kropp, men här blir min otvungenhet till något odefinerbart. Det måste därför torkas bort, likt en smutsfläck eller ett brott. Jag puttas ut på en scen, och någon i den osynliga massan bortom strålkastarnas snövita räckhåll busvisslar och det känns som det grövsta av övergrepp. Mina ögon är blanka som glaskulor och jag försöker att inte visa min förskräckelse. Min kropp förlorar all sin mänsklighet i den pose jag antar. Ett krökt fotvalv, en svankande stjärt, en behaglig profil. I denna kropp finns inget skelett, ingen styrka eller själ, min hud är pudrad med svandun och liksom sträckt och monterad på en stomme av plast. Mitt hjärta blöder men mitt leende är som fastfruset. Älska mig, tänker jag, på operationsbordet, älska mig, och aldrig förr har jag känt mig så oförtjänt att bli älskad. 

 

Jag anstränger mig så otroligt mycket att skjuta alla och allting som håller mig kär så långt bort som möjligt, och kvävs i mörkret av denna situation jag själv satt mig i. Jag vet att jag är stark. Jag var stark på balkongen med ödlorna, cigaretten, jag var stark när allting talade emot mig och jag var stark för kärleken. Det får inte vara slut nu. Ingenting tar slut idag. Styrkan återvänder. Du måste fortsätta, skanderar en som en dramatisk tuba. Du måste fortsätta. Vissna inte såhär, i din olycka. Slåss mot dem, som förut. Slåss med din mördare vid din sida.  

 Lycka är att uträtta stordåd för andra. Lycka är att få sin kärlek besvarad med samma häftiga uttryck. 

 

   Jag ser ut genom fönstret, ut i en trädgård fylld med bländande vita, ömsom gröna statyer. De vrider sina kroppar i obekväma poser, döljer sina ögon, sliter sitt hår, jämrar sig i absolut tystnad. Fönstret består av små kvadrater, uppdelade åttta om åtta fördelade på två större skivor glas, något buckliga med små defekter, infattade strimmor och bubblor. Min andedräkt formar ett stelnat moln. Jag ritar en barnslig stjärna i kondensen och blåser ut lite mer luft för att få den sneda teckningen att framträda tydligare.

   Mina kläder är mycket vackra. De är jordliga antiker. Jag är övertygade att de egentligen luktar som någon annan, någon som skulle anse sig höra hemma i spegelvärlden, på ett fält av aska eller i ett monstruöst regnväder där himlen är svart och där Heathcliffs namn ekar över kyrkogårdar. Jag bär ofta vitt. En vitklädd syndare mitt ibland alla dessa svartklädda självbetjänande änglar. Att denna gamla värld kan existera paralellt med er nya värld, er skräniga musik och ert besynnerliga sätt att umgås. 

 

Jag längtar i denna tystnad. Inte efter spänning, för den vill jag inte ha idag. Efter beröring, men jag kan inte föreställa mig vilken. jag drömmer om snusk, jag läser om pisk, men kryper i synen av en människa ihop som skadat storvilt ute i dimman. Likt lady Chattterley klamrar jag mig fast för att fly för att sedan återvända. Jag längtar efter dig och jag vandrar genom detta stora, tysta hus. Jag vill älska med dig på vidsträckta golv täckta med multnade löv, i en pöl av ljus, som en del av naturen och kanske även döden, med dina tårar i min mun, och min kropp sammanflädad med en oändlig helhet. 

 

 

 

 

 Omgiven av saker sitter jag i karmstolen vid fönstret. Omgiven av så otroligt vackra, onödiga saker. Saker blev mitt kall och saker kan inte hjälpa mig nu. Saker kostar pengar, men era pengar kommer aldrig kunna trösta mig.

 

De griniga, djurliknande utropen påeldade av alkohol i tusenkronorsklassen dånar från nedervåningen mellan vuxna, så outhärdligt trötta på sin tillvaro att de bestämmer sig för göra besvikelsen änu större genom att lägga skulden på varandra. Vuxna som likt barn söker bekräftelse, och barn som med hela sin outtömliga kärleks kraft försöker ge vuxna just det, trots att andra förtjänar denna oskyldiga tacksamhet så oerhört mycket mer. Vuxna som har ett sådant enormt, inneboende hat att det smittar av sig på barnen. Vuxna som anser sig annorlunda, men som är mer vardagliga är vardagen och vanligare än det mest ordinära. Som baktalar andra. Som ser på TV. 

 

Mitt språk har försvunnit med min tvinande livskraft. Min skrift minskar i kvalitet i takt med att alla andras ökar. Superlativen känns hycklande. Den sista stjärnan lyser så sketet svagt. Ironin är fullkomlig. Prinsessan är egentligen en satansdyrkare. Hon är pervers och hon låter män leka med knivar mot hennes hud. Hon köper knark, roas av klösande våld, kvicka paletter, hedningsdravel, hon sitter blå och naken på överkastet med fönstret vidöppet, där snöblandat regn och bromsljuden från E6ans lastbilsorm störtar in med obarmhärtig kraft. Hon dödskramas på en tågperrong med en C vars oskuld, eld, händer och hår gör honom sexigare än någonsin. Hon knullar med döden. Hon är helt jävla galen. Under en överdrivet prydlig frisyr sitter en fuktig boll till person i mitten av en turbin som vinande vasst snurrar varv efter varv. Väggarna pressas närmare och hon gråter med smärtsam skam i kroppen, längst bak i en tom, skuggvindlande kyrka, där hon pressar sin väns hand, saknar en annan vän och hatar en annan så kallad vän. Hon tröstar sig med att ingen någonsin kommer veta vem hon är, men skäms samtidigt för att hon är morbid och fel. Hon skäms för att ingen kommer publicera hennes dagböcker den natten då hon hittas död. Gråten kom från en flicka, och sorgen fanns i hennes naturliga femininitet åt helvete. Det hon skrev var inte djupt. Det hon skrev var inte ärligt. Det hon skrev var inte konst.

 

Mitt liv i Göteborg är ett liv som är bra nog. Och det är där jag vill vara just nu. Inte tjugoett fast femton bakom en låst dörr i en karmstol vid fönstret omgiven av saker som inte kan hjälpa mig. Eller hjälpa någon. 

 

Vi var barn som ingen ondska kunde nå.