Extraktioner av ett verk
En film har lagts över hela denna verkligheten. Om dagen går det nästan att se denna märkligt tunna film, tunnare än silkespapper, glimrandes svagt i silver ovanför. Denna film är som en bioduk, universums periferi och fysikens under, den åtskiljer oss från dem, en distansering bildas. Vi kan omöjligt uppleva berättelsen som verklig. Därför är denna till synes osynliga film nödvändig för att vi ens ska ta till oss budskapet.
Den silverfärgade filmen som täcker allt gör ditt betraktande abstrakt. Allting som sker innanför den är en metafor för något annat. Vi befinner oss i det abstrakta Santa Monica, beläget i den abstrakta entiteten Los Angeles. Detta Los Angeles, denna våldsamma trädgård, ligger egentligen inte i Amerikas Förenta Stater, knappt i denna värld med fast mark, havsbotten och ett strikt åtskiljande av det organiska och det övernaturliga, de levande och de döda. Den abstrakta staden Los Angeles befinner sig i centrat av vår kulturella hegemoni, så sjukligt fixerad av rikedom och skönhet. Den uppskattas helst genom flimrande TV-skärmar där glasrutan agerar skiljevägg mellan dig och berättelsen. Betraktarens huvud fylls med andras tankar, och dennes egna rinner ut på golvet. Vi står alltjämt i en pöl av svagt silverglimrande film, smältandes i solen.
Någonting är fel. Någonting är annorlunda. Du upptäcker sådant som andra personer passerar utan att ens skänka en blick. Känslan hemsöker också dig då du i hemlighet försöker komma närmare sanningen. Känslan av att allting är påträngande hysteriskt, ändå helt overkligt. Känslan av att solen lyser för starkt, du måste täcka dit ansikte och dina ögon, känslan av att någon iakttar dig i en folksamling. Har skiljeväggen verkligen suddats ut? Inbillar du dig att du kan känna en annan värld, en annan vind, då du långsamt smeker stammen av en palm och stirrar ut mot havet, din panna i förvirrade rynkor? Denna stillsamhet gör dig illa till mods. Detta kromade månljus bådar om något oundvikligt skrämmande.
Den regniga staden
Oavsett vad som händer sedan
Glöm bort allt det hemska som var, och minns att allt det bästa är kvar
Ta inte livet av dig för min skull
Tales of a lady
Juldagen
Fraktioner av ett kapitel
Jag kan inte förklara, och kommer inte ens börja försöka.
För där stod hon. Hennes panna låg i små men hårda rynkor, ett utryck av djupt bekymmer eller besvikelse, besvikelse över själva världen hon simmade i. Det såg ut som om hon desperat försökte känna höstsolens, för oss andra, påtagliga värme med hela sin själ men omöjligt kunde det, trots att hon stod exponerad mitt på promenaden, som en syrebefriad ovädersö mitt ibland cyklisterna i de färgglada shortsen, bland hundarna utan ägare, under palmernas hjärtformade blad.
Om man nyper av en viss nerv i pelikanernas vingar kan de aldrig flyga mer; ännu ett av människans avskyvärda försök att manipulera naturens utseende, liksom det symboliska vanställandet av boskapsdjur, planterandet av spaljéer och principen att ha fiskar i skålar som dekoration. Vingstympningen görs med en liten avbitartång och går relativt fort, ett lätt snitt och ett litet knips med verktygen, blod spills, fågeln utstöter ett strypt kväkande och släpps sedan åter in i sin inhägnad. Då såren läks har de i realiteten vingbenådade berövats sin enda unikhet över oss landlevande, deras förlamade kroppsdelar lyder dem inte, i små aviarier står de och flaxar hjälplöst med sina fjädrar utan att något händer, medan snoriga barn argt knackar på glaset. Detta görs för att spara utrymme och byggnadsmaterial i djurparker, då det räcker med vanligt stängsel för stympade pelikaner som inte längre kan söka sin tillflykt hos de branta sluttningarna på åskmolnens södersidor ovanför. På sätt och vis är fåglarna fastspikade vid marken. Jag kunde aldrig låta bli att jämföra de stackars vegetativa, meningsberövade djurens öde med de vuxnas bisarra tillvaro.
Fastspikade vid marken på snabbgående rullband in i mörkret, förförda av sensationsmedia, av hushållsapparater, av kapitalismens grova praktlögn, dömda att i all evighet stampa i samma bur, dömda att aldrig kunna blicka över vår värld som en helhet med svindel i magen och ödmjukhet, ren ödmjukhet!
Ett långt tag var jag en pessimist. Jag resonerade att ett falskt liv var oundvikligt, och att jag endast hade möjlighet att med yttersta ansträngning av intellektet och mina begär försöka styra vilken nivå av falskhet jag skulle leva i. Men då jag blickar ut över detta oljelika, kopparblästrade hav i det abstrakta Santa Monica och känner doften av kall och hård sand, spunnet socker (det fastnar på flickors kragar, hakor, och de skrattar), lyssnar till de avlägsna, gälla skriken från piren (endast en mekaniskt glittrande siluett långt borta) där en skranglig berg-och-dal-bana stupar ned i färgglada svalg, inser jag att jag har ett trumfkort kvar, ett ögonblick som denna inbillade ålder, denna falska mask jag bär, inte lyckats förgifta med cynism och bitterhet. Skriken, som rungar högre och högre i nattluften ju snabbare mina egna fötter minskar avståndet mellan mig och dem, skulle sätta skräck i vilken förbipasserande som helst, men just nu, som ett stelnat ögonblick i tiden, som ett undantag från allt annat, endast för att de kommer inifrån denna puttrande, promiskuösa elektricitet till fredagsnöje, fyller de mig med en lycka som påminner mig om min ungdom, vilken känns så långt borta men samtidigt så nära, som om jag skulle befinna mig mitt uppe i den. Jag tänker på dig nu. Och jag tänker på att det går att leva ett icke-falskt liv.
När jag hade vänner och oron var så långt borta, när varje natt var en havsström färgad av mareld. Men det var mest du som gjorde allting kristallklart, och mitt i sin uppenbara bristfällighet var samtidigt allting i hela världen värt att leva för. Jag kände mig aldrig fattig med dig. Hungern gjorde ont men syntes aldrig på utsidan och jag har inget minne av den. Vi var, på ett sätt, det luxuös-bohemiska idealet som säljs per reklam för att locka semestergäster till nostalgiska bostadsområden där konstnärer en gång tog droger tillsammans, en gång i tiden, vi skrattade åt denna medelklassens romantiska fantasi, medan vi samtidigt levde den, "de romantiska fattiga", ett grymt skämt och vår verklighet. Alla såg ned på oss, alla som tittade ut oss i folksamlingar fann oss patetiska. Deras blickar var svarta på gatan. Det var alltid kallt om fötterna, kallt i havet. Min rygg blev krokig.
Lycka var att snubbla längs med bränningarna med dig, bränningarna som sög oss utåt med obarmhärtig kraft vid dödens strand, medan tiotusen svarta fågelsiluetter lyfte mot himlen, röd som blod, röd som ditt blod som i en ensam, glänsande droppe rann ned mellan dina bröst där du rev dig på en törnkvist. Jag kände en underlig impuls att slicka upp det, längs med rispan i din hud, fortfarande varm trots att solen slutat lysa på oss, något jag både upphetsades och äcklades av.
Tysta satt vi och såg ut över staden som likt smältande järn ringlade sig i cirklar och kanaler av ljus. Jag svalde mycket hårt för att samla mod, men rodnade istället då det runda kluckandet i min hals tedde sig så extremt överdrivet. Jag hade visat mig intressant och ställt frågor i all vänskaplighet, jag hade slagit armarna om dig, idiotiskt, men trots att jag nu inte ens nuddade vid dig nu så var du alldeles för nära mig och jag kunde inte ens röra mig där jag satt, satt i ett bilsäte som svällde och svällde i storlek, eller var det jag som krympte? Plötsligt verkade avståndet till ratten vara meterlängder ovanför. Allting runt omkring var för intimt, naturen som tänkande varelse var emot mig. Mulholland Dr var inte ett planerat stopp på vägen, utan en fullständig omväg. Kustvägen hade blockerats av en bilolycka, en rattfyllerist som krockat med en herrgårdsvagn. Allting hade sett mycket otäckt ut, vi hade blivit lotsade från platsen av en ung polisman som rätt ut sagt såg pinsamt perfekt ut för jobbet (vita, stärkta handskar, ansikte med leninistisk struktur) och jag var överraskad hur lite jag brydde om de båda bilisternas bräckliga liv eller icke-liv. Då vi tyst susade genom kolsvart, doftande skog av låga pinjetallar funderade jag över mänsklighetens skeva beskaffenhet och moral.
Jag tillät mig själv att kasta blickar på dig. Du hade kurat ihop dig i sätet, liksom nästan sjunkit in i det en aning som i en djup fåtölj, du satt tyst med uppdragna axlar, förmodligen för att det blåste lite kallt, men du verkade inte det minsta beklämd. Snarare verkade du upprymd, road, uppfylld av hemliga känslor vilka skymtade på ytan som ett svagt, glasaktigt ljus. Stadens starka färger, ärtgrönt, silver, blänkte i dina två självlysande ögon, och jag kunde se hur din syn flög in och ut ur dessa ögon och hämtade intryck ovanifrån, som om du kunde se hela världen och framtiden bortom oss, liksom du tidigare stannat mitt på dödens strand, hur du, medan du höll andan, tittat på hur tiotusentals sjöfåglar gällt skrikade lyft mot himlen, och hur jag då, på avstånd men ändå, kunde avläsa att du var lycklig. Att det dina ögon såg var fantastiskt.
Kände jag dig redan?
Du tänkte inte avslöja något mer. Jag kände mig ytterst avundsjuk på dig och denna egenskap, bekvämligheten i till synes skavande tystnad, obryddheten i mitt sällskap.
Du hade håret knutet i nacken med ett vitt skosnöre. Det (icke för ändamålet) alldagliga bandet (med plaständar) i prydlig rosett såg anskrämligt ut, nära inpå plågsamt malplacerat. Dömande hårets omfattande längd och nästan barnsliga styrsel kunde jag döma at du inte höll efter det så ofta, så som det var vanligt att flickorna gjorde då. Alla ville likna presidenthustrun och promenerade fram och tillbaka under universitetens valvportar, in och ut ur skönhetssalongernas pälsklädda inre som små soldater doppade i glasyr, alla iförda kjolar, jackor och lackerade små hjälmar till frisyrer. Till färgen var ditt hår skarpt rödbrunt, tjocka strimmor av det blåste ideligen likt långa tångväxter över ditt ansikte, hårt brunbränt och prytt med ett par i jämförelse bleka läppar. På dina ben och armar växte hårstrån med samma röda färg, hela din kropp glänste i det konstgjorda, nattliga solskenet, ja, det gjorde den, i skenet som strålade rakt igenom våra ansikten som frätande rymdstormar, fick håren i nacken att resa sig. Du verkade brinna i din trygga stillhet, hela du stod i lågor och jag öppnade och slöt munnen väl snabbt i min inbillning och idioti, min längtan att få sticka min hand i elden och med obändig vilja och smärta se skelettet framträda underifrån, förtäras i värmen. Att våga se dig i ögonen. Att våga ta din hand.
En gudinna ur antikens tidsålder i min immediata närhet, helt omedveten om branden runt omkring bilen, inuti bilen, om mina känslor (Föreställde jag mig att jag visste någonting om dig, föreställde jag mig att jag kunde gissa dina tankar? Tog jag mig rättigheten?). En nyfödd Venus av vågorna, en Venus född rätt in i min värld, vilsen, barfota, draperad i blekt persikorosa av gudinnan konsumtion, bortslängt, jordiskt, höljd i vildrosor, i jasmin, regnandes från himlen, resultatet av öknens gud, galen och hallucinogen, och havsgudinnan, den vackra döden, deras förening.
Denna absoluta, koncentrerade förväntan var det icke-falska. Det svaga, envisa ljuset som mina egna ögon projicerade runt din hopkrupna gestalt var essensen av det icke-falska. Då solnedgången svartnade, då det regnade blod i gryningen-det-inte-får-talas-om, då den allseende simbassängen hittades helt igengrodd och dyig en dag och hur Ballerinan då var övertygad om sin egen närastående undergång, då var dina händer det icke-falska ögonblicket jag klängde mig fast i, som en drunknad famlar efter en räddare. I det ögonblicket ringde en gammal man med svag röst, lätt och sorgsen som flagnande färg, in till radioprataren och önskade en låt från en svunnen tid, och jag visste att den mannen var jag, då allt detta skulle vara över. Ögonblicket då dina gyllene duvvingar till händer grabbade tag i mitt hår, hårdare än vad jag förväntat mig, drog ditt ansikte mot mitt och beslutsamt slöt dina läppar runt mina, det ögonblicket håller mig flytande nu, nu när jag är rädd, rädd för gryningen-det-inte-får-talas-om, för dig, och för hur denna historia kommer att sluta.
Det finns inget ord jag föraktar mer än "naturlig", än de som avser sig värna om det naturliga, då det är det mest överreklamerade uttrycket i vår tid, i all tid, och avser någonting ytterst konstgjort. Tyvärr så är vokabulär ett av mina tillkortakommanden, och det fattas mig andra begrepp för att beskriva din självklarhet. Jag blundande och såg dig med glänsande pumor vaktandes vid dina fötter, blommor i håret, varm, mörkbrun och naken, omgiven av doftlösa, förvridna trädstammar och dallrande, vitaktig hetta. (Min drottning av giftiga öknar, av karg vildmark!) Jag tänkte på dig som en indianska innan engelsmännen satte sina fötter bortom Klippiga Bergen och försökte förändra de vilda och vackra, förse dem med puder, hårborstar och korsetter. Du stod utanför denna skönhet som för jämnan är en annan sorts skönhet, annan än de våldsamma vågorna vilka krossar berg vid Big Surs granklädda kust, annat än stenstäppens månlandskap i de blodutgjutande första solstrålarna. Denna skönhet som istället symboliseras av kemikalier och preparat, skönheten i den felfria ytan, ädelstenen vars symmetriska slipning bör hållas inlåst i valvskåp men ständigt putsas för att inte blekna, ovikta, hårda pengasedlar, det falska i biofilmer!
Den icke-perfekta ytan, den halva människan, är inte värd att älskas, sägs det, bilden du skapat av dig själv. Det mediokra kan aldrig älskas, endast tolereras.
Alla såg ned på oss, alla som tittade ut oss i folksamlingar fann oss patetiska. Deras blickar var svarta på gatan. Det var alltid kallt om fötterna, kallt i havet. Min rygg blev krokig. De stal vår tvål, och doften som svävade i min ökenros armhålor var sur och söt, och allting älskade jag med henne. Hennes ilska, hennes medkänsla. Allting.
Här står jag i det abstrakta Santa Monica, framför pirens väldiga massa, vilken balanserandes på en skog av musselklädda trästolpar utger stöttepelare för plast, magi och ungdomens kåthet. Solnedgången har svartnat, och kvar finns endast elektricitet som sticker i ögonen. Jag svävar några centimeter över marken, jag borrar ned tårna i sanden. Havet väser, det är döden som undrar varför jag har lämnat den undangömda plats som tilldelats mig och jag ryser, men jag måste få veta. Därför tänker jag fortsätta söka.
Jag själv undrar vart mina tankar är någonstans, då jag krockar med tankar tänkta förut, tänkta innan mig, kanske ärligare. Ovetenskap; minnen, och ett viskande som utslitet förlorat sin rätta klang:
"Bli aldrig en fastspikad fågel. Bli aldrig en fisk i en skål."
Tjocka strimmor av rödbrunt hår blåste ideligen likt långa tångväxter över ditt ansikte, över mitt ansikte, då du lutade dig närmare.
Dina hårda, svarta fotsulor vilka jag ville kyssa, smeka i cirkulära mönster, eftersom dem, med stor ansträngning, brända av ångande asfalt och glödande småsten, burit dig hit, till andra sidan av denna breda genomfartsled i detta tättbebyggda men folktomma kvarter, här där min arbetsplats just händelsevis låg då, där jag händelsevis just gått på rast, exponerat mig själv för avgaser, solljus, något värt att leva för. Och jag skulle alltid undra vad du gjorde där, tvärs över vägen. Varför du kom till mig.
Hur du var så tragisk, så patetisk, och hur jag verkligen ville rädda dig. Min feghet är mitt värsta brott.
O, I am fortune's fool
Alltings början och slut
I
Vi vill inte se, men vi vet. I denna tröga, dämpade tystnad bor ansikten. Dess konturer tänds plötsligt likt gaslågor i tomhetens gråblå katedral, för att i nästkommande sekund flimra till och försvinna helt. De är malar, snöflingor, svävandes i en föränderlig öken, i ett palats med osynliga väggar, och de iakttar oss, dig och mig, illvilligt, medlidande, då vi föds, faller och dör, likt detta universums himlakroppar. Inte ett enda kvarvarande tecken av ansiktens närvaro finns kvar att famlandes gripa tag i, då de tvärt upphör att vara i ett rum för att ta vid i ett annat, lika självklart, lika flyktigt.
Ansikten är ditt liv. De sörjer och de viskar hetsigt och desperat, det skulle kunna vara vädjanden, men du kan omöjligt veta, för du begriper inte ett ord. Från dess klanglösa melodi vill du värja dig till varje pris, då allt du hör är kvävt mummel, vattentryckets ihärdiga gnissel, ren huvudvärk. Bara vetskapen om ansiktens existans plågar dig till det yttersta, för du vill verkligen inte se vad de har att visa dig i detta avslutets stund. Ansiktens blickar bränns mot din hud, du tvingas till ett möte, dess känslokallhet försöker förgäves uttrycka varma uppmaningar gentemot dig. Plötsligt finns det ingen materia mellan er, inget vatten, ingenting, och det känns så innerligt, så intimt, rent köttsligt. Stumt försöker du nu uttrycka din bekännelse, be om förlåtelse. Du grimaserar och gestikulerar så gott det går medan golfbollsstora syrebubblor forsar ut från felande glipor mellan dina läppar, flyendes ut i den gråblå bakgrunden så fort de möjligtvis kan. Du vill själv tro att ansikten utrycker ånger, men du inbillar dig. Allt du får till svars är samma enerverat oförståeliga mumlande.
Mycket långsamt, så långsamt att det knappt märks, vrider du ditt huvud från sida till sida, ditt hår vajar glänsande på rörelsen som en anemon. Förtvivlad känner du hur du bit för bit ger upp för bottenlöshetens räkning, ett andetag åt gången, ett finger i taget. Då du nått en viss punkt släpper du helt. Du svävar stillsamt, ögonen vidöppna, och du kommer till insikt.
Ansikten talar ett språk du en gång själv kunde behärska flytande i dina drömmar. Detta underbaraste av språk, dessa drömmar, de förspilldes jämt med bortslösade dagar, det antal du förutbestämt fått till ditt förfogande, tillsammans med allting du i dessa dagar, i drömmarna, höll kärt, alla du någonsin älskat, i ömmaste förtrolighet, genom avståndets plåga, och allting förgäves. Ansiktens viskningar tilltar i styrka, men framställs i dina mäskliga öron endast mer obegripliga, och djupt olycklig inser du att ansikten inte kan hjälpa dig längre, att ditt öde slutligen är slaget i sten. Din vilja att vända tiden, att göra om, klippa sönder, har aldrig varit så stark, men i detta sista rum finns endast plats för efterklokhet och samvetskval. Du har förlorat ditt liv, och du har tillåtit dig själv att göra det. Med tårar i ögonen blottar du alla illusioner. Den heta, kristallklara kroppsvätskan från dina ögonvrår förorenar din kyliga, täta kokong. Ansikten böjer sina huvuden i ett ögonblick, i tystnad och sorg, du vill uppfatta det som en tacksägelse, ett viktigt meddelande, men ingenting händer egentligen. Ansikten möter dömande din blick för sista gången, och försvinner sedan för alltid undan mänsklig åsyn. Du sväljer din meningslöshet, och du sluter ögonen, inte tillfreds, men accepterande. Du är ensam. Det är såhär det måste bli. Vissa saker är människohjärtat inte menat att förstå.
Genom en blick som inte är mänsklig ser vi hur den vidsträckta havsbottnen breder ut sig inunder.
"Hvarför kvinnfolk ej böra raka sig"
"Tankens strider äro ock verklighetens"
Plötsligt storgråter jag i hissen och vet inte varför; så svårt att andas, så svårt att vakna. Ser henne där i den smolkiga helfigurspegeln, den lilla fågeln, lyckligt leendes, men nära inpå, där svettprälorna rinner nedför hennes käkben, där förstörs det hårdlackerade, guldskimrande plastfejset, där blir det till mänskligt siden, tungt broderat i sorg. Sveper fyra espresso med barnsligt mycket socker. Voìla, Mlle, här är huvudvärken ni beställde till lunch.
Ringer ett anonymt samtal. En anonym telefonsvarare sätter mig i kö. Den anonyma kvinnan som tar vid lugnar mig och vill veta vad jag tänker på. Jag pratar i två timmar utan stopp. När jag lägger på har det blivit alldeles mörkt utanför på taken och eftersom jag inte har tänt några lampor innan så det är det även mörkt i vardagsrummet, endast blå skuggor av ett skrivbord och tavlor på väggarna syns då jag kisande stapplar fram mellan högarna av böcker och tidningar. Nu är det bestämt. Jag ska gå till psykologen igen efter en paus på snart två år och jag är skitnervös.
Jag ser mig somna i din famn medan du viskar hur jag flyger ut över staden, töntigt, eller hur, mellan befästningarna på Älvsborgsbron, så befriande, och bort över vattnet, över ljuspunkter till fartyg på en oljeglatt duk till hav, bort från västkustens kala klipphällar, bort från Sverige, och ingen där nere märker något, för där nere pågår allting som vanligt. Du ger mig allt du kan hitta, sliter inifrån, plockar ur luften, allt som brinner, och det känns så sorgligt men också skönt, och tillslut så somnar jag hos dig, där allt är vemodigt men vackert, där flickor tröstas, där allt ordnar sig i slutändan. Snälla kom närmre, längtande tonårstrummor, sommarkänslor, cigarettaska.
Jag ser hur vi i en regntung natt halkar framåt med vingliga steg, nedför en gata med laxrosa murverk, garageuppfarter i badrumskakel, ledsna motellpalmer och en air av California, hur du klättrar över ett villastaket, snor en stor vinröd vildorkidée till mig ur rabatten och övermodigt slänger ur dig ett "Grattis på födelsedagen, hjärtat". Hur vi balanserar längst ut på en kustklippa flera kilometer ovanför havsytan, spottande virvlar skummandes som i en kokande kastrull nedanför, hur det luktar salt och tång och piss och djuriskt och hur jag fattar din hand och får en plötslig tvångstanke att kasta mig ut men inte gör det och nästan tappar luften av spänning. Hur vi rullar oss i gräset, raglar och skrattar så vi kiknar åt nåt så ordinärt som dinglande papperlyktor i trädgrenarna ovanför, hur du luktar som en hel Woodstock '69 sommar, hur jag känner mig som en mes när jag inte vill supa mig full med de andra och att jag är yngst fastän du är yngre men mognare och inser att jag inte är en mes utan bara lite trött och behöver tänka.
Jag ser framför mig hur jag snurrar snurrar snurrar med hela huvudet fullt med blytungt rödvin lutat bakåt uppåt mot natthimlen på Bondi Beach som är helt folktom mitt i natten och där månskenet är så klart att vågorna liknar elektriskt silver och hur hela mitt ansikte och alla fuktiga småhår blir kolsvarta siluetter mot en lysande bakgrund. Jag snurrar snurrar snurrar, enorma vågor slås sönder, knivstålet blixtrar, åskan dundrar, sanden är hård och kall och blöt, jag ramlar, stukar nästan foten, jag tjuter att jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, med salivsträngar på hakan, kåtdimma i blicken. Fumlar med ditt skrärp, skavsåriga revben, friktion, och han omsluter mig som glödande kronblad. Saltvattnet torkar på mitt ansikte som en stel beläggning. Slutet är början. I rymden kan alla höra dig.
*
Det har slutat regna i Göteborg och jag känner mig mer klarsynt.
Jag har vildtomater i en proggigt lerbrun funkisskål på soffbordet. Vildtomater smakar precis som kvisttomater och är inte vilda, utan odlade i växthus precis som alla andra tomater. Däremot kan de säljas till ett extra högt pris eftersom de kommer i olika form, färg och storlek, som mörkgrön och pumpaorange och rödlila. Vildtomater på soffbordet! Originellt, eller hur?! Heminredning! Shoppingtips! Den stora kärleken, den första kyssen, de finaste pojkarna! Vuxna människor, som fördummar sig själva, som lever för tomma ting och lär in att se på sig själva som barn. Som jag innerligt, innerligt avskyr dessa bubbelgumsrosa, kajalsvärtade nygoths som tror att pillerdöden är lördagsgodis, att destruktiviteten endast är skämt. Människor som verkar skaffa nya vänner i samma takt och ordning som de presenterar sig, som vill ses på Andra Lång medan jag bara vill gömma mig. Människor med koncentrationsförmåga, med simultanförmåga, koffeinberoende och koll. Är det bara jag som inbillar mig? Visst är det väl ändå jag som är egoisten? Jag slänger med mitt Lux Lisbon-hår i den magiska vårvintersolen, så flytande honungsgul att den nästan ser animerad ut, och ger dig ett påklistrat grin genom fönstret på spårvagn 6.
Växt upp? Vem, jag? Provocerande feministfitta och landsförrädare som man är. O my god. O my god.
F Scott Fitzgerald blev utsparkad från Princeton eftersom han skrev hellre än studerade. Å andra sidan var han ju också alkoholist, luspank och ansåg sig själv misslyckad största delen av tiden.
Vi röker i fönstret med trafikens brus nedanför. Övergångsstället vid spårvagnshållplatsen ekar i natten. Ka-klang! Ka-klang! Hjärtformade blåmärken pryder din hals, du visslar på min sång om att springa med vildhästar. Jag älskar när det bara är du och jag i köksfönstret, du, jag, kryddväxtdjungeln och askfatet.
En författare är någon som skrev idag. Imorse, igår och istället för. Inte någon som tycker att hen skulle passa bra som författare kanske, om hen bara kunde sätta av lite tid, prioritera rätt saker någon gång. Inte någon som läser böcker, handlar ting och underhåller perfektionen för att slippa det fysiska och psykiska obehag som skrivandet för med sig, alltid, varje gång hen sätter sig ned och blickar ut genom fönstret över skrivbordet och tänker att det inte kommer något mer nu, aldrig. Inte någon som gnisslar tänder av avundsjuka allt medans hen scrollar adlibris.se och upptäcker alla dessa idiotiska kändiskokböcker och denna enkelspåriga materialism riktad till chicks som verkar publiceras på löpande band och tycka att man själv är så jävla mycket bättre än så men ändå inte gör ett skit. Inte någon som poängdroppar att man minsann pluggar till byråkrat med egentligen (är en känslig, trasig, konstnärlig själ och) vill skriva på heltid, egentligen, egentligen, över en besk drink, över ett sönderklottrat, flottigt anteckningsblock. Inte någon som har skrivit ett .doc på cirka 100 sidor och sedan ett år tillbaka samlar på formuleringar i ett en marinblå, nästan svart moleskin för det är moleskins som alla ansträngt häftiga personer har eftersom Hemingway föredrog de tätt linjerade sidornas mjuka tjockhet. Hemingway med sitt enorma maskulinitetskomplex och kvinnorädsla, Hemingway som även idag säljer La Closerie de Lilas ryktbarhet i tusentals turistguideböcker, Hemingway som betedde sig likt en barnunge hela livet och tillslut sköt sig själv i skallen med ett hagelgevär.
Just nu vill jag att allt är som vanligt igen, och ändå inte. Åtminstone så som det skulle kunnat vara, lutandes ut ur ett fönster upp och ned med Galenpanna i Göteborg, tjutandes som en varg, helst på franska. Min mun blir helt konstig av alla halstabletter, och jag är så himla beslutsam igen. Tror jag dör här.
We could be heroes, just for one day.
Le Petit-Bourgeoisie
Man vill ju vara sitt bästa jag. Hungraren. Överlevaren.
Ibland stänger jag bara av, och känner samtidigt bara för att ursäkta mig själv för att jag inte vill prata med någon annan. Jag sitter bredvid kurspersoner på bussen och sätter demonstrativt hörlurarna i öronen och känner mig som ett as. Stirrar ut genom fönstret på grå nordfranskt ruskväder och höghus i nyklassicistisk stil.
Vill be om ursäkt till något abstrakt för att jag ännu inte gjort en F. Sagan, ”Vad gjorde du när du var tjuge och ett halvt?” frågar reporten och kliar sig i hårbottnen med blodröda naglar, ”Dog nästan två gånger, älskade mig till skavsårsbildning, läste viktiga böcker jag inte förstod och köpte klänningar jag inte behövde”, mitt bentorra svar. Vill be att förlåta då jag inte sitter på en enorm kulturekonomisk kapitalreserv, att jag inte har små sidobord vid varje sittmöbel, att jag inte maximerar mitt omkringfladdrande, att Förenta Nationerna kanske inte är rätt, rätt, vad är rätt, för mig, att jag inte jobbar mest hela tiden, för min bristande självkontroll, mina medvetet håriga armhålor och mitt plötsliga konstintresse. Vill bara buga och bocka ödmjukast och färga mitt hår i en mjuk nyans av rosa. Och så hortensia på det.
Själv anser jag att folk som ser begreppet/tillståndet lycka som en slutdestination är hycklare. Visst är jag lycklig. Jag är lycklig när jag struttar hem över blanka kullerstenar i regnet i tung sidenkappa och allting liksom är grönt fastän det är februari. Jag är lycklig när jag lagar mat, när jag blandar såser, lyckas med konststycket att hacka purjolöken sådär proffsigt fortfort. Jag är lycklig varje morgon då spårvagnen åker förbi Chall-märs!, då jag blir helt varm i hela magen eftersom jag vet att C sitter där inne i de gymnasiefula tegelbyggnaderna och våndas över sina fysikformler. Jag är lycklig då nya människor motbevisar min självuppfattning och faktiskt verkar vilja vara mina vänner. Att helt oprovocerat sitta och psykoanalysera varandra över en kopp te på ett café med kristallkronor och meny, där vi egentligen inte hör hemma. Lojalitet, telefonsamtal, älskling, vart har du varit? Visst är jag lycklig. Men det här är knappast avslutningen på något egentligen, något förbrukat i fasta spår. Tillvaron är mer skev än någonsin. Jag söker andra saker än lycka.
Storstadsmänniskor förvirrar mig. Det mesta förvirrar mig, hur människor bara gör gör gör. Bara flyttar till Spanien med en fnysning, en nonchalant axelryckning. Kanske lever de verkligen entreprenörsmyten. Jag drömmer vidare. Två steg framåt och ett steg tillbaka.
Att sitta i ett flygplan, flygplanet som var avsett för mig. Det skulle lika gärna ha kunna varit jag som styrde. Kabinen fylldes av ett blekt, blått ljus timmen innan gryningen, runt omkring mig sov hundrafemtio ukrainare och jag lyssnade de instrumentala sista minuterna av ”Tro och Tvivel”. Jag hade aldrig upplevt samma bråddjupa, sugande avgrundskänsla i magen förr, där år av längtan plötsligt kulminerade i ett futtigt ögonblick, med mig skjutandes ut i rymden i flera hundra kilometer i timmen, bort från allt, alla, bort från själva tiden. Jag var så rädd. Jag var så kär. Det var då jag tryckte på play. Det var då, och varje gång jag trycker play för att lyssna på låten som var perfekt för livsomvändning får jag samma känsla i magen och måste sätta mig ned för att den är sanning och järn. Känslan av klockren, kristallklar målmedvetenhet, nästan meditativ, att jag aldrig, aldrig skulle se tillbaka, om en banbrytande kärlekshistoria i sista minuten, jag svär, och samtidigt känna att detta var avslutet på något bra som aldrig någonsin skulle hända igen. Hur allt slogs i spillror. Och hur det var definitivt.
Överlevaren brinner i hjärtat.
Tänk på döden
Det är, jag skulle inte säga lustigt, men ironiskt, på ett väldigt grymt sätt, hur gestalter som alltid funnits för att kramas med på julafton, att berätta utbroderade versioner av livet i skolan för, att som positiviteten självt kvittra hur bra allting går och hur utstakad framtiden är, plötsligt inte är mer. Och man minns alltid i detalj; hur, när. Telefonsamtalen alla räds mest. Jag pressar fram ett grötigt "oh-kej".
Det är en avskyvärt vacker, molnfri vårvinterdag redan i slutet i januari, ett nytt år, och jag känner mig så upprymd av solskenet att jag bestämmer mig för att gå hela vägen hem, de bländande vita skridskorna slängda över axeln, istället för att ta vagnen. Ironiskt nog, igen, bestämmer jag mig för att ta en genväg över kyrkogården. Smältande snödroppar rinner nedför sönderfallande svartgrå gravmonument och världen känns som ett poem.
Tre timmar senare ligger jag hopkurad i vår unkna skrotsoffa, knäpptyst, ansiktet inåt väggen. C har lagt en filt över mig, men annars är jag ensam. Mitt ansikte är helt uttryckslöst. Tankarna snurrar, läpparna blöder och jag växlar mellan att känna allting och ingenting alls.
Och han var ju så gammal. Till och från har jag tänkt på denna dag i många år nu. Och nu är jag så arg, frustrerad.
Jag tänker på mormor; på chocken, på mysteriet och brutaliteten som omgav hennes kusliga död. Jag var sexton, jag kunde inte hantera det som hände. Jag halvsov i en domnad och växlade timmarna med att hålla andan tills jag blev blå och skrika rakt ut. Jag tänker på mammas cancer, och hur livrädd jag är, varje dag, att den ska komma tillbaka och förstöra allting. Hur jag grät när pappa bar henne upp för trappen, hur jag försökte låta bli att gråta när jag tvättade hennes hår i badkaret, hur två gråblå ögon verkade stora som tennisbollar i ett utmärglat ansikte. Jag tänker på alla husdjur jag någonsin haft, som gav mig tyst sällskap när jag var liten och konstig, vilka alla har dött, vilka jag alla begravt själv, sida vid sida, under äppelträdet i trädgården. Jag tänker på hur C släpade upp mig ur havet den svartaste av nätter, hur hans rop på hjälp drunknade i blodisande djurläten till skrik, hur mitt ben var täckt av slem och blod, hur jag i någon slags tyst panik undrade hur jag skulle kunna acceptera att världen nu tog slut.
"Farfar sover nu", säger mamma, med äckligt förstående röst, i telefonen, och det sprakar lite ihåligt. "Pappa, farmor och Gunnar satt med honom". Jag kan bara snyfta tillbaks i luren. "Oh-kej".
Farfar sade en gång att han beundrade min rättframhet. Hur han var övertygad om att "det här löser du, tösa". Han kallade mig ofta "klipsk". Jag älskar det ordet. Jag funderar över ifall farfar visste att han var som en hjälte för mig. Han brukade berätta för mig om sina äventyr, om Sovjet, Pakistan, Indien, Japan, Sydamerika, alla andra länder han gjort till sina. Farfar fick alltid tårar i ögonen när han pratade om resorna han gjort, liksom om det var någonting han accepterat aldrig skulle komma igen, men som han saknade mer än någonting annat. Det var genom honom jag lärde mig att en person som upplevt sådana ytterligheter, gjort så fantastiska saker, lärt sig språk, aldrig skulle kunna gå tillbaka och leva helt tillfredställd i samma sits som lämnats bakom.
När jag kom hem från Australien visade jag bilder på datorn i farfars arbetsrum, ett mörkt rum fullt med trä, gammal tolkienmemorabilia och målarpenslar. Jag berättade om regnbågsparakiterna vilka väckte oss varje morgon i gryningen med öronbedövande kakafonier, om den fuktiga dimman som ångade in med dagen och alla möjligheter då någon öppnade fönstret på vid gavel, hur C's glasögon blev täckta av kritvit kondens, hur vederbörande ser sexig ut när han torkar rent samma glasögon, hur trädkronorna liknade fluffig broccoli och hur det vidsträckta havet skiftade skepnad från toppen av Cape Byron, hur vi trots ansträngning inte såg en enda knölval, hur allt i hela världen glittrande under den snabbt stigande solen. Farfar begravde ansiktet i händerna och var tvungen att gå ut ett slag. Hans reaktion fyllde mig med oändlig sorg.
Men farfar sover nu. Och det är definitivt. Tårarna droppar ned i frukostgröten. Mamma kommer ned till Göteborg om några dagar.
Jag föredrar att höra detta i aseptiska läkartermer. Medvetslöshet, respirator. Som att stänga av en lysknapp, dra ut kontakten. Jag vet vad döden innebär. Jag tycker så fruktansvärt synd om farmor, som verkar så spökligt lugn, en grön ö omgiven av rasande hysteri. I hennes situation hade jag blivit sinnessjuk, jag vet detta, min kärlek till andra blir till black om foten i näckrosdammar, och sjunker med mig. När döden skildras som en poetisk resa, då gråter jag. Jag undrar vart min farfar är någonstans.
Jag tänker aldrig mer läsa det jag skriver i dessa dagar. Bara gömma undan. Bränna bort.
Marilyn is my mother
Jag vaknar med ett ryck efter en mardröm, klär på mig, inspekterar min gulfläckiga hud i badrumsspegeln och gör grimaser. Det är en Moon-river-morgon, som i introt med det guldfärgade typsnittet, automatkaffet, den bruna vårsoluppgången längst ned i ravinen, blixtrande stup av glas på både sidor. Idag återvänder C från en oönskad frånvaro, och himlen är blek men gnistrande blå för första gången på två veckor, allting känns plötsligt självklart, enkelt, mjukt.
Jag spenderar hela dagen med att fladdra runt som en trollslända, bli perfekt, trots att jag vet att det är jag som kommer vara där, ståendes på tå, förgäves försöka urskilja ett ansikte som inte finns, platt hår eller inte. Det är han som kommer se mig, min Mr. President och min kommunisthjälte, och han kommer kyssa mig lealös och jag kommer gråta tjocka tårar av bläck på hans riviga haka, det lockiga småskägget, trots att jag är förkyld, trots att jag skar mig i handen när jag skulle hacka lök, trots mina svarta brunnar till ögon, ändå.
När man har andra saker att göra, som att äta och fundera över hur fruktansvärd världen är med sina passiva invånare och ojämnt fördelade resurser, är det ibland plågsamt att älska som jag gör, sittandes på kanten av sängen, hålla en knytnäve mot bröstet, för det gör så underbart ont där inne, trots att det strider emot all logik, jag vet att det är hjärnan som registrerar alla känslor vi beskriver som kärlek, ömhet, längtan, medans hjärtat endast är en muskelklump som pumpar ut blod. Det känns som en världslig sak, ett själviskt nöje. Som att det ibland förhindrar en från att känna empati med hela mänskligheten. Ett löjligt privilegium för de privilegiade.
Fiktiva gator, fiktiva munnar. Jag kommer att vara henne en dag. Life immitates art.
*
En annan historia från en annan tågstation;
Sammetskappa, lärarblazer, blyertsdecember, snöoväder; igår var jag i dina armar. Jag berättade hur förvirrad jag är, uppvuxenhet, apati, religion, ekonomi; en åskskräll hördes och plötsligt öste regnet ned genom det välvda taket inne på Centralen och jag hade aldrig sett något så ledsamt och fult för ingen av de väntande, väntandes på vad, med sina näsor begravda i pocketdeckare och hamburgare verkade märka ett dugg. Var det verkligen bara jag som såg omöjligheten dränka deras liv, plaskandes runt deras fötter, där de målmedvetet marscherade från kassaapparat till kassaapparat? Även droppa nedför min kind?
Du skakade mig, stirrade på mig med medlidande, höll mig nära, du anti-tes till ondska. Du sade att du inte fruktar Helvetet och inte bryr dig om Humankapitalet. Du sade att jag är modig som vågar tänka i sådana obekväma termer, att mitt självhat inte har någon grund, och att mina drömmar varken är korkade eller barnsliga, och du torkade bort den klibbiga omöjligheten som rann ned mot min krage, en stearinliknande, askgrå rännil som brände till i huden då lite ljust hårfjun följde med. Du sprätte iväg det hemska som obetydligt nagelskräp. Tänk att vara täckt i sådant äckel, funderade jag, vilken fruktansvärd sorg. Så ont det måste göra att bryta sig loss.
Du sade att min dröm numera är din dröm. Att du sagt till dina vänner att du kommer att flytta till Paris för att andas med mig, en dag, en dag där vi kan bli fattiga igen. Jag såg in i dina ögon och de rann igenom mig som någon fantastisk flod, de är jadegröna, genombrutna med kristalliskt blått, och jag såg djupet av din kärlek i dem, de upphörde att ligga på ytan och jag kunde sträcka mig in, kura ihop mig i grottan under din arm. Jag hickade, och en ensam tår rann nedför min kind, ned i mitt förvånade skratt. Och en till. Och ännu en. Snart strömmade de, varma och söta, och tvättade bort smolket som omöjligheten lämnat efter sig. Han skrattade också, min kumpan, ett kort, rullade skratt som för att dölja mild genans.
”Lilla bjällra”, mumlade han, och placerade en nästan barnsligt blyg kyss mellan mina tårsvullna ögon. Arga Stockholmare i mörkblå vinterjackor stampade irriterat bakom oss i rulltrappan då han slöt sina vackra läppar om mina förstummade.
*
Everything I could never tell you - en fasligt dramatisk spellista för att avsluta.