Flux Capacitor - Jag är ett tjugoårigt flowerchild och en älskvärd sociopat. Jag överdramatiserar världen och prokastinerar sönder min tillvaro. Vid det här laget har jag rest, har jag sett, har jag älskat och hatat. Man kallar mig mångdimensionell drömmare, men det roliga är att ingen egentligen vet vad jag vill. Jag är besatt av destruktiva tankar om kärlek och död, och på den parallella tillvaro alldeles bortom mitt räckhåll där allting är trasigare men vackrare, en fruktansvärd frihet, den perfekta kyssen. Tills jag absorberas av detta kretslopp, av det förflutna i min framtid, den största flykten av alla, så skriver jag om det. Finserviser, romanskrivande, tarotkort, sexualkunskap och min Marlon Brando. Hej. Låt mig berätta en historia för dig.

Extraktioner av ett verk

Ur Kapitel 1

Vi befinner oss i den lavendelgrå staden Los Angeles, belägen i delstaten Kalifornien på den trettiofjärde lattituden och den hundraartonde longituden, 115 meter över havet, där öken möter industri. Klimatet är torrt och varmt och innehar en kort regntid i skiftet mellan årets fjärde och första kvartal. Luften är svårare att andas, så uppblandat är syret med koloxiden, hettan med vinden, sandstormarna med brinnande celluloid. Solen är vit som snö om dagen och himlen, vilken sträcker sig likt en välvd sidenduk över denna ytterligheternas stad, är rosenröd. Den kommer fortsätta sträcka sig, bortåt och utåt över Stilla Havet tills den slår ned någonstans på andra sidan av denna massivaste av vattenansamlingar och jag vet inte ens om himlarna är rosenröda där detta slutligen måste ske.

Staden Los Angeles är overkligt gigantisk. Från din observationspunkt går det inte att föreställa sig varken ände eller slut, endast en fullständig sammansmältning. En oändlig struktur av betong och cementblock i fyrkantiga kvarter expanderar utav egen kraft över den bruna marken. I ögonblicket jag försöker hinna med att förklara detta gjuts våning efter våning, trapphus efter trapphus i produktionens eldar, kvarter efter kvarter i icke-färg och icke-innehåll utvidgas likt tryckvågorna av en explotion, reproducerandes om natten likt celler i en kropp. Det mekaniska hjärtat i detta elektriska kaos runt vilket stadens timvisare snurrar utgörs av en ansamling blanka, enorma jättar till skyskrapor som likt kristalliserad lava obarmhärtigt skjuter rätt upp ur marken. De är symboler för vår tids stora religioner, ekonomin och illusionen, om dagen blixtrar deras svarta yttren i det utomjordiska vita solskenet, de glänser likt rostiga reliker om natten. Lika girigt som de sträcker sig uppåt mot större framgångar och mot Gud, lika frustrerat kommer de aldrig nå fram. Och så fortsätter vi bygga.

Bland lummig grönska under den berömda skylten i korrugerad, vit plåt, i en orkidée, i en dröm, i utrymmena mellan utrymmena, ligger palats vilka manifesterar ofantligt överflöd, tennis, trädgårdsmästare och ledan som följer dessa. Inbäddade i parker av guld, omgivna av ogenomträngliga murar, av galler, kan palatsens herrar inte bryta sig ut. Ledan bedövar deras sinnen, paranoian lämnar dem inte bi, i fängelsets parker kommer de aldrig att finna frid. Guldet kommer alltid att hålla dem bundna tätt intill sig.

På andra sidan av de bruna, rullande kullarna, likt en ständigt växande cancersvulst, breder the Valley ut sig, ett oändligt förortsfält av rödbrända tak och turkosglittrande simbassänger. Framför dig ser du en ytterst likformig plats där livet verkar utspela sig i samma likformiga fason, möblerna riktade mot TVn och dess värld av plastkulisser, tomma kylskåp och bakgårdar där ingenting växer. Daddies i fuktiga skjortor och smala slipsar, kramandes sina tultande döttrar på gräsmattan vid arbetsdagens slut. Faktumet är att dygnet i denna myrstack till mänsklig bebyggelse myllrar av ett sorts liv vilket inte kan återfinnas i parken av guld, i orkidéen och drömmen. På en höjd, liksom gömda av det doftande gula gräset, i en icke-tyst tystnad, lutar en pojke huvudet mot en flickas axel, allt medan de delar en ledsen cigarett och känner kallelsen från havet, en tavla i fjärran där bränningarna verkar stå blick stilla. Såpbubblor stiger mot en molnfri himmel. Någon blir bestulen på sin bil. Från denna höjd kan de två ungdomarna både se palatsen och motellrummen, ända in i dem och upptäcka att de båda är precis lika tomma, utan blod och byggda utav sten, de kan se de fattiga och de rika, papporna och deras dötttrar. Förundrat låter de denna storslagna och överväldigande variation av livets öden forma deras eget. Och i ett ögonblick är de närmare Gud än skyskraporna.

Los Angeles befinner sig 8 timmar före nollpunkten i Greenwich i Storbritannien, men i staden samlar man på tid i burkar och en förskjutning har skett. Västeuropa följer den Gregorianska kalendern, Östeuropa den Julianska och det stora kinesiska riket den Hanska tideräkningen, men vilken tid existerar egentligen i ytterliggheternas stad? Nog för att tiden fortsätter gå i staden där var dag är den andra lik, lavendelgrå, rosenröd, apelsiner, volleyball och mord, men vet någon du frågar vilket år det är egentligen?

I staden finns många biografer och snabba polisbilar. Hålögda nöjesknarkare och kassörskor i dygnet-runt-öppna snabbmatsrestauranger. Människor eller skuggor av människor. De stirrar på dig och du stirrar tillbaka. De fortsätter stirra och du slår skrämt ned blicken.

I Los Angeles bor 4 097 340 personer och säkert några till, deras husdjur och herrelösa katter, deras drömmar och destruktiva beteenden. Detta innebär att det finns fler änglar än vad det finns Isländare, Irländare och Nya Zeeländare i den upptäckta delen av världen, och om dessa änglar intalar sig att de kan röra sig bortom bergen av aska och damm vilka stänger dem inne så ljuger de inför sig själva, inför Ansikten. Likt en iskall spik i bakhuvudet förstår änglarna detta, änglarna som har blivit till monster och smeks av hopplöshetens tunga, dova hand, änglarna som trots insikten tålmodigt fortsätter vänta.

Kustslätten på vilken Los Angeles och dess södra förorter ligger består av ett mycket poröst marksediment. Hela låglandet vid havet är känsligt för jordbävningar, konsekvenssviterna av kontinentalplattor som krockar med varandra, vilket leder till att både infrastruktur och människor lätt tar skada. Geologer har jämfört staden med jell-O, en syntetisk efterrätt av gelé, som vid en knuff genast börjar skaka. Det finns inget tydligt mönster när och varför jordbävningar uppstår, vem som utlöser dem, ingen kan bevisa teoriernas teori, att vi lever i efterdyningarna av krigen vi själva startat, att det vi ångrar ekar genom tiden. Våldet vi riktar mot oss själva håller oss vakna om nätterna. Domedagspredikare menar att vi kommer förgöras. Av vårt högmod kommer endast bråte finnas kvar. I gryningen-det-inte-får-talas om kommer det regna blod över Santa Monica. Av ren sorg kommer staden snabbt och våldsamt ta livet av sig, och samtidigt alla som befinner sig där.

Likt Sodom och Gomorra, likt Hiroshima, kommer molnen på himlen att fatta eld, kommer själva jordskorpan att kantra, falla, vältra sig i sin långa sömn, och änglarnas långa väntan kommer att vara över. Bilarna i världens mest trafiktäta stad kommer att försvinna, smogen tillslut att skingras, skyarna vecklas upp rikt en ros efter regnet.

Ur en koncentration av så mycket kärlek och så mycket ondska på en enda plats kommer en jordbävning förr eller senare att ske. Den kommer att befria de fängslade själarna och tvinga de bedövade att konfronteras med verkligheten. Jordbävningen kommer att utlösas av en person och dennes desperata önskningar, och likt ett pärlband med såpbubblor mot ett barns andedräkt, kommer de att gå i uppfyllelse och slukas av tomma luften, en efter en.

Det finns ingen tvekan om det. Detta är ytterligheternas stad Los Angeles. De många klockorna har tvingat fram en konstgjort upplyst natt och på himlen syns nu konstellationerna jordgubbsmilkshaken, hamburgaren, reklamflickan och bilförsäljaren. Om du kisar går det att se radiovågorna som med ett pulserande, elektriskt blått ljus expanderas ut i atmosfären över stadens glittrande rygg, i ditt huvud kan du höra hur rätt frekvens på radion ställs in med ett fruktansvärt gnisslande och brus. Detta är Los Angeles, Los Angeles och dess snövita stränder, dess baddräkter och knivslagsmål, men mer än så en abstrakt känsla av Los Angeles, av Santa Monica, denna berättelses epicentrum.

En film har lagts över hela denna verkligheten. Om dagen går det nästan att se denna märkligt tunna film, tunnare än silkespapper, glimrandes svagt i silver ovanför. Denna film är som en bioduk, universums periferi och fysikens under, den åtskiljer oss från dem, en distansering bildas. Vi kan omöjligt uppleva berättelsen som verklig. Därför är denna till synes osynliga film nödvändig för att vi ens ska ta till oss budskapet.

Den silverfärgade filmen som täcker allt gör ditt betraktande abstrakt. Allting som sker innanför den är en metafor för något annat. Vi befinner oss i det abstrakta Santa Monica, beläget i den abstrakta entiteten Los Angeles. Detta Los Angeles, denna våldsamma trädgård, ligger egentligen inte i Amerikas Förenta Stater, knappt i denna värld med fast mark, havsbotten och ett strikt åtskiljande av det organiska och det övernaturliga, de levande och de döda. Den abstrakta staden Los Angeles befinner sig i centrat av vår kulturella hegemoni, så sjukligt fixerad av rikedom och skönhet. Den uppskattas helst genom flimrande TV-skärmar där glasrutan agerar skiljevägg mellan dig och berättelsen. Betraktarens huvud fylls med andras tankar, och dennes egna rinner ut på golvet. Vi står alltjämt i en pöl av svagt silverglimrande film, smältandes i solen.

Någonting är fel. Någonting är annorlunda. Du upptäcker sådant som andra personer passerar utan att ens skänka en blick. Känslan hemsöker också dig då du i hemlighet försöker komma närmare sanningen. Känslan av att allting är påträngande hysteriskt, ändå helt overkligt. Känslan av att solen lyser för starkt, du måste täcka dit ansikte och dina ögon, känslan av att någon iakttar dig i en folksamling. Har skiljeväggen verkligen suddats ut? Inbillar du dig att du kan känna en annan värld, en annan vind, då du långsamt smeker stammen av en palm och stirrar ut mot havet, din panna i förvirrade rynkor? Denna stillsamhet gör dig illa till mods. Detta kromade månljus bådar om något oundvikligt skrämmande.

Vi rör oss i en tillvaro där nätterna är mörkare och vädret mer oförutsägbart. Länge har du misstänkt att vi befinner oss i en reva i tid och rum. Saker beter sig inte som de borde göra. En doft av blod ligger i luften. Fåglarna viskar till varandra. En storm är på väg. Dörrarna till drömfabriken måste hållas stängda, låsta, igenbommade, men nu har de flugit upp på vid gavel, portarna har övergivit sina gångjärn, monstren har smitit ut och nu kan inte ens ödets nycker råda över sig själva. Någonting kommer att hända. Du kan bara inte sätta fingret på vad.

2014-01-14 @ 12:41:00 Permalink Pånyttfödelsen Kommentarer (4) Trackbacks ()

Den regniga staden

Jag befinner mig i den regniga staden. Blodet och saltet och slammet från havet letar sig in i varenda vrå och veck och spricka, får vita vägggar att grönska och människor att få utväxta fenor och fjädrar och blanka, stirrande ögon. Jag är ensam i en valvport vilken känns som en kloak mitt i bostadsområdet. Regnvattnet forsar ned på båda sidor om där jag står, och liksom en glasaktig gardin där fasaden stupar nedifrån taket, fem våningar upp. Jag lägger märke till hur vacker denna ovanliga gardin är, och känner nästan för att röra vid den, men låter bli i sista stund. Jag torkar vattnet ur håret och väntar. Jag har köpt rotfrukter och en ny tandborste i mataffären, från ett olustigt lågsiffrigt konto. I den iskalla lägenheten väntar inte någon på mig. Jag är ensam.

Jag tänder stearinljus vid sänggåendet, läser i sängen och önskar att Du omärkligt skulle vara Här, sparka upp dörren och kidnappa mig, ut i natten, ut genom fönstret, bort dit Du och din fantastiska röst gömmer dig, du och dina ögon som blir blodsprängda när vi hånglar, dina händer som håller för mina ögon när jag är rädd. Att jag lider av ljuva, morbida fantasier är inget nytt. Så jag läser och väntar. Men ingen kommer. Jag lägger ifrån mig boken och blåser ut mina ljus. Hundratals blå, gracila och slickande röktungor stiger mot taket, och spetsgardinerna är närmast självlysande i natten i vilken jag inte finner lugn för att sova.

Den vackraste av mina vänner befinner sig i den regniga staden i några dagar till, sedan reser hon bort igen. Så underbar är hon, att jag skulle kunna kyssa henne. Vi sitter på café en hel dag, beställer in tekopp efter tekopp och avverkar allt ifrån det flamsigaste till det allra svåraste. Hon kan prata många språk och har en stillsam förståelse för Allt, utan att hon verkar inse det själv. Hon tror att hon är kär i en utbytesstudent, och jag blir så glad. På vägen hem håller vi hand, och är alldeles för nära varandra. Folk stirrar, låt dem, ifall det är deras enda reaktion på en människas ömhet för en annan, i denna värld där våldsutövande inger en mildare chock än kärlek och beröring. Vi skiljs åt vid Brunnsparken, där regnet störtar ned genom gula gatlyktor och folkmassan långsamt rör sig framåt likt seg, flytande kola, hållandes lyxiga kassar av hårt papper och sidenband, hånandes tiggare. Vi kramas en lång stund, och medan jag springer bort mot min spårvagn ropar jag bakåt, åt henne; "Ring honom! Pussas och gör massor av barn!" Hon rodnar och skrattar sitt underbara skratt. Dörrarna stängs och jag smälter in i passagerarmassans kaos. Nu får jag inte se henne igen på fyra månader. Jag längtar till sommaren.

2014-01-09 @ 10:33:00 Permalink Pånyttfödelsen Kommentarer (2) Trackbacks ()

Oavsett vad som händer sedan

Oavsett vad som hände efteråt kommer jag att minnas de sista timmarna innan årsskiftet som magiska. Oavsett vad som händer nu kommer jag minnas hur personer som aldrig dansar flängde runt som galningar, sparkades och hoppades till musiken, med tomtebloss i händerna i en mörklagd lägenhet utan möbler. Oavsett vad som händer kommer jag att minnas hur vi likt hovet vid Versailles, med fladdrande kappor, buteljer, sprang allt vad vi orkade mot och ut på det vidsträckta, kolsvarta fotbollsfältet där vi hånglat, slagits, supit och sovit under kaotiska sommarnätter, där nu varm ånga steg ur det vita gräset. Oavsett vad som händer kommer jag att minnas hur vi med olidlig förväntan trängdes runt det enda armbandsuret, "När som helst nu! Nu händer det!", för att vända uppmärksamheten mot skyarna ovanför precis på klockslaget, där konstgjorda stjärnor tog de verkliga stjärnornas plats, där alla himlarna bombastiskt täcktes med levande trädgrenar, atombomber av socker och explosioner liksom under brinnande krig. Med runda, tårfyllda ögon, hållandes en hand, häpnades vi utav denna barnsliga brutalitet till föreställning, och medan vi tillsammans, med darrande men beslutsamma röster gallskrek ut våra förhoppningar och drömmar, fulkysstes, minns jag att jag tänkte att det knappast existerar något bättre sätt att pånyttfödas på.

2014-01-01 @ 21:03:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (4) Trackbacks ()

Glöm bort allt det hemska som var, och minns att allt det bästa är kvar

Jag har inget minne av att jag någonsin somnade igår natt, men somnade gjorde jag i alla fall. Jag drömde om ett märkligt tåg som verkade röra sig framåt genom själva luften. Jag tog ett djupt andetag, kastade mig ut och fattade tag i dörren där det susade förbi, jag hann med tåget och jag såg hur det förde mig långt, långt bort, över gräddigt rosa, böljande moln liksom i en detaljrikt illustrerad barnbok, en sockrig glasyrsmet i vilken det förolyckats en hel juvelaffär.

Jag känner mig desperat och efterhängsen, liksom avvisad. Försöker föreställa mig den där gryningen i min vildaste trädgård. Försöker föreställa mig hur du hyssjar mig som ett litet barn i vårt tavellösa sovrum i Göteborg, hur jag kryper ihop som en liten katt så tätt intill det bara går. När du säger till mig att jag är stark så tror jag dig, och ibland känns nära inte nära nog. Jag vill krypa in i dig, jag vill komma förbi dig, jag vill stå innanför din ande, höra dina tankar, känna dina känslor. Jag vill se rätt igenom röken och huden och själv iaktta min egen gestalt, ihopkurad i dina armar, i mina armar, så nära det bara går att ligga i den verkliga världen, i världen vi båda tvingas leva i men vill bort ifrån, där vi måste mörda varandra i slutet ifall det ska kunna gå att ligga närmare.

Det blir nytt år om ungefär tolv timmar. Jag vill vara redo. Mitt fria sinne och dig är det allra vackraste. Du ska inte behöva bära tyngden utav rymden på dina axlar längre.

2013-12-31 @ 14:14:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ta inte livet av dig för min skull

Jag har bestämt mig för att nu sluta att manipulera andra människors känslor till mina egna intressens fördel. Det känns sinnessjukt och tungt att ens erkänna detta faktum för mig själv i denna stund av förtvivlan, att ett problem ens existerar och behöver likvideras, men jag vet att jag kommer se tillbaka på denna stund, i samma karmstol vid fönstret, med torkade tårar som rännilar av lim längs med mina kinder, som en stund av försoning och en ny början.

Jag blundar och ser en stillsam sommargryning synliggöra sig innanför mina ögonlocks skuggor. Det fuktiga, midjehöga gräset sjuder av liv, av små insekter och fågelbon, sorkar och sländor. En gammal och vis skog, tyst och dov, knarrar och suckar där den snabbt stigande solen lyser upp mörkret likt en lödpenna, lämnandes bländande märken i stammarnas sot. En poetisk, fullständigt naturlik frid råder där. Jag skulle kunna springa naken genom min trädgård utan murar. Denna nakenhet skulle inte vara en erotisk poserig för en konstnär hycklandes om frihet, ens för en partner eller en blick, utan endast något fullständigt mänskligt, där osmickrande, fysiskt kroppsspråk skulle förfula min form och skapa hudveck där det finns hudveck. Där skulle finnas muskler som orkar lyfta allting jag glömt att jag bar på, där skulle mina bröst ligga provocerade oformliga. Där skulle finnas nyckelpigor och blomster i mitt hår. Så skulle jag springa naken genom min trädgård utan murar.

Men jag kan inte vila för alltid. Förr eller senare puttas jag ut på den scen där jag inte kan se den vrålande, rafflande publiken. Att identifiera dessa personer så fyllda med hat omöjliggörs för mig. Jag är fortfarande naken, och jag har samma kropp, men här blir min otvungenhet till något odefinerbart. Det måste därför torkas bort, likt en smutsfläck eller ett brott. Jag puttas ut på en scen, och någon i den osynliga massan bortom strålkastarnas snövita räckhåll busvisslar och det känns som det grövsta av övergrepp. Mina ögon är blanka som glaskulor och jag försöker att inte visa min förskräckelse. Min kropp förlorar all sin mänsklighet i den pose jag antar. Ett krökt fotvalv, en svankande stjärt, en behaglig profil. I denna kropp finns inget skelett, ingen styrka eller själ, min hud är pudrad med svandun och liksom sträckt och monterad på en stomme av plast. Mitt hjärta blöder men mitt leende är som fastfruset. Älska mig, tänker jag, på operationsbordet, älska mig, och aldrig förr har jag känt mig så oförtjänt att bli älskad.

Jag anstränger mig så otroligt mycket att skjuta alla och allting som håller mig kär så långt bort som möjligt, och kvävs i mörkret av denna situation jag själv satt mig i. Jag vet att jag är stark. Jag var stark på balkongen med ödlorna, cigaretten, jag var stark när allting talade emot mig och jag var stark för kärleken. Det får inte vara slut nu. Ingenting tar slut idag. Styrkan återvänder. Du måste fortsätta, skanderar en som en dramatisk tuba. Du måste fortsätta. Vissna inte såhär, i din olycka. Slåss mot dem, som förut. Slåss med din mördare vid din sida.

Lycka är att uträtta stordåd för andra. Lycka är att få sin kärlek besvarad med samma häftiga uttryck.

2013-12-30 @ 21:35:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tales of a lady

Jag går rastlöst genom detta stora hus i maklig takt. Varje steg ekar mot trägolven som lodet i ett golvur. Husets rum speglar den utomstående världens väderlek och sinnesstämning, en vinter gråare än det ruttnaste träsk, där skuggorna är långa och speglarna fläckiga. Jag drar fingrarna över en fönsterbräda, en spiselkrans och ett avlastningsbord, respektive, och där bildas glänsande spår i dammet som efter hästhovar i snön. Nog är det dystert, men visst vackert. Ensamt, men drömskt.

Jag ser ut genom fönstret, ut i en trädgård fylld med bländande vita, ömsom gröna statyer. De vrider sina kroppar i obekväma poser, döljer sina ögon, sliter sitt hår, jämrar sig i absolut tystnad. Fönstret består av små kvadrater, uppdelade åttta om åtta fördelade på två större skivor glas, något buckliga med små defekter, infattade strimmor och bubblor. Min andedräkt formar ett stelnat moln. Jag ritar en barnslig stjärna i kondensen och blåser ut lite mer luft för att få den sneda teckningen att framträda tydligare.

Mina kläder är mycket vackra. De är jordliga antiker. Jag är övertygade att de egentligen luktar som någon annan, någon som skulle anse sig höra hemma i spegelvärlden, på ett fält av aska eller i ett monstruöst regnväder där himlen är svart och där Heathcliffs namn ekar över kyrkogårdar. Jag bär ofta vitt. En vitklädd syndare mitt ibland alla dessa svartklädda självbetjänande änglar. Att denna gamla värld kan existera paralellt med er nya värld, er skräniga musik och ert besynnerliga sätt att umgås.

Jag längtar i denna tystnad. Inte efter spänning, för den vill jag inte ha idag. Efter beröring, men jag kan inte föreställa mig vilken. jag drömmer om snusk, jag läser om pisk, men kryper i synen av en människa ihop som skadat storvilt ute i dimman. Likt lady Chattterley klamrar jag mig fast för att fly för att sedan återvända. Jag längtar efter dig och jag vandrar genom detta stora, tysta hus. Jag vill älska med dig på vidsträckta golv täckta med multnade löv, i en pöl av ljus, som en del av naturen och kanske även döden, med dina tårar i min mun, och min kropp sammanflädad med en oändlig helhet.

2013-12-27 @ 20:02:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (0) Trackbacks ()

Juldagen

Omgiven av saker sitter jag i karmstolen vid fönstret. Omgiven av så otroligt vackra, onödiga saker. Saker blev mitt kall och saker kan inte hjälpa mig nu. Saker kostar pengar, men era pengar kommer aldrig kunna trösta mig.

De griniga, djurliknande utropen påeldade av alkohol i tusenkronorsklassen dånar från nedervåningen mellan vuxna, så outhärdligt trötta på sin tillvaro att de bestämmer sig för göra besvikelsen änu större genom att lägga skulden på varandra. Vuxna som likt barn söker bekräftelse, och barn som med hela sin outtömliga kärleks kraft försöker ge vuxna just det, trots att andra förtjänar denna oskyldiga tacksamhet så oerhört mycket mer. Vuxna som har ett sådant enormt, inneboende hat att det smittar av sig på barnen. Vuxna som anser sig annorlunda, men som är mer vardagliga är vardagen och vanligare än det mest ordinära. Som baktalar andra. Som ser på TV.

Mitt språk har försvunnit med min tvinande livskraft. Min skrift minskar i kvalitet i takt med att alla andras ökar. Superlativen känns hycklande. Den sista stjärnan lyser så sketet svagt. Ironin är fullkomlig. Prinsessan är egentligen en satansdyrkare. Hon är pervers och hon låter män leka med knivar mot hennes hud. Hon köper knark, roas av klösande våld, kvicka paletter, hedningsdravel, hon sitter blå och naken på överkastet med fönstret vidöppet, där snöblandat regn och bromsljuden från E6ans lastbilsorm störtar in med obarmhärtig kraft. Hon dödskramas på en tågperrong med en C vars oskuld, eld, händer och hår gör honom sexigare än någonsin. Hon knullar med döden. Hon är helt jävla galen. Under en överdrivet prydlig frisyr sitter en fuktig boll till person i mitten av en turbin som vinande vasst snurrar varv efter varv. Väggarna pressas närmare och hon gråter med smärtsam skam i kroppen, längst bak i en tom, skuggvindlande kyrka, där hon pressar sin väns hand, saknar en annan vän och hatar en annan så kallad vän. Hon tröstar sig med att ingen någonsin kommer veta vem hon är, men skäms samtidigt för att hon är morbid och fel. Hon skäms för att ingen kommer publicera hennes dagböcker den natten då hon hittas död. Gråten kom från en flicka, och sorgen fanns i hennes naturliga femininitet åt helvete. Det hon skrev var inte djupt. Det hon skrev var inte ärligt. Det hon skrev var inte konst.

Mitt liv i Göteborg är ett liv som är bra nog. Och det är där jag vill vara just nu. Inte tjugoett fast femton bakom en låst dörr i en karmstol vid fönstret omgiven av saker som inte kan hjälpa mig. Eller hjälpa någon.

Vi var barn som ingen ondska kunde nå.

2013-12-25 @ 21:03:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (2) Trackbacks ()

Fraktioner av ett kapitel

Jag kan inte förklara, och kommer inte ens börja försöka.

För där stod hon. Hennes panna låg i små men hårda rynkor, ett utryck av djupt bekymmer eller besvikelse, besvikelse över själva världen hon simmade i. Det såg ut som om hon desperat försökte känna höstsolens, för oss andra, påtagliga värme med hela sin själ men omöjligt kunde det, trots att hon stod exponerad mitt på promenaden, som en syrebefriad ovädersö mitt ibland cyklisterna i de färgglada shortsen, bland hundarna utan ägare, under palmernas hjärtformade blad.

Om man nyper av en viss nerv i pelikanernas vingar kan de aldrig flyga mer; ännu ett av människans avskyvärda försök att manipulera naturens utseende, liksom det symboliska vanställandet av boskapsdjur, planterandet av spaljéer och principen att ha fiskar i skålar som dekoration. Vingstympningen görs med en liten avbitartång och går relativt fort, ett lätt snitt och ett litet knips med verktygen, blod spills, fågeln utstöter ett strypt kväkande och släpps sedan åter in i sin inhägnad. Då såren läks har de i realiteten vingbenådade berövats sin enda unikhet över oss landlevande, deras förlamade kroppsdelar lyder dem inte, i små aviarier står de och flaxar hjälplöst med sina fjädrar utan att något händer, medan snoriga barn argt knackar på glaset. Detta görs för att spara utrymme och byggnadsmaterial i djurparker, då det räcker med vanligt stängsel för stympade pelikaner som inte längre kan söka sin tillflykt hos de branta sluttningarna på åskmolnens södersidor ovanför. På sätt och vis är fåglarna fastspikade vid marken. Jag kunde aldrig låta bli att jämföra de stackars vegetativa, meningsberövade djurens öde med de vuxnas bisarra tillvaro.

Fastspikade vid marken på snabbgående rullband in i mörkret, förförda av sensationsmedia, av hushållsapparater, av kapitalismens grova praktlögn, dömda att i all evighet stampa i samma bur, dömda att aldrig kunna blicka över vår värld som en helhet med svindel i magen och ödmjukhet, ren ödmjukhet!

Ett långt tag var jag en pessimist. Jag resonerade att ett falskt liv var oundvikligt, och att jag endast hade möjlighet att med yttersta ansträngning av intellektet och mina begär försöka styra vilken nivå av falskhet jag skulle leva i. Men då jag blickar ut över detta oljelika, kopparblästrade hav i det abstrakta Santa Monica och känner doften av kall och hård sand, spunnet socker (det fastnar på flickors kragar, hakor, och de skrattar), lyssnar till de avlägsna, gälla skriken från piren (endast en mekaniskt glittrande siluett långt borta) där en skranglig berg-och-dal-bana stupar ned i färgglada svalg, inser jag att jag har ett trumfkort kvar, ett ögonblick som denna inbillade ålder, denna falska mask jag bär, inte lyckats förgifta med cynism och bitterhet. Skriken, som rungar högre och högre i nattluften ju snabbare mina egna fötter minskar avståndet mellan mig och dem, skulle sätta skräck i vilken förbipasserande som helst, men just nu, som ett stelnat ögonblick i tiden, som ett undantag från allt annat, endast för att de kommer inifrån denna puttrande, promiskuösa elektricitet till fredagsnöje, fyller de mig med en lycka som påminner mig om min ungdom, vilken känns så långt borta men samtidigt så nära, som om jag skulle befinna mig mitt uppe i den. Jag tänker på dig nu. Och jag tänker på att det går att leva ett icke-falskt liv.

När jag hade vänner och oron var så långt borta, när varje natt var en havsström färgad av mareld. Men det var mest du som gjorde allting kristallklart, och mitt i sin uppenbara bristfällighet var samtidigt allting i hela världen värt att leva för. Jag kände mig aldrig fattig med dig. Hungern gjorde ont men syntes aldrig på utsidan och jag har inget minne av den. Vi var, på ett sätt, det luxuös-bohemiska idealet som säljs per reklam för att locka semestergäster till nostalgiska bostadsområden där konstnärer en gång tog droger tillsammans, en gång i tiden, vi skrattade åt denna medelklassens romantiska fantasi, medan vi samtidigt levde den, "de romantiska fattiga", ett grymt skämt och vår verklighet. Alla såg ned på oss, alla som tittade ut oss i folksamlingar fann oss patetiska. Deras blickar var svarta på gatan. Det var alltid kallt om fötterna, kallt i havet. Min rygg blev krokig.

Lycka var att snubbla längs med bränningarna med dig, bränningarna som sög oss utåt med obarmhärtig kraft vid dödens strand, medan tiotusen svarta fågelsiluetter lyfte mot himlen, röd som blod, röd som ditt blod som i en ensam, glänsande droppe rann ned mellan dina bröst där du rev dig på en törnkvist. Jag kände en underlig impuls att slicka upp det, längs med rispan i din hud, fortfarande varm trots att solen slutat lysa på oss, något jag både upphetsades och äcklades av.

Tysta satt vi och såg ut över staden som likt smältande järn ringlade sig i cirklar och kanaler av ljus. Jag svalde mycket hårt för att samla mod, men rodnade istället då det runda kluckandet i min hals tedde sig så extremt överdrivet. Jag hade visat mig intressant och ställt frågor i all vänskaplighet, jag hade slagit armarna om dig, idiotiskt, men trots att jag nu inte ens nuddade vid dig nu så var du alldeles för nära mig och jag kunde inte ens röra mig där jag satt, satt i ett bilsäte som svällde och svällde i storlek, eller var det jag som krympte? Plötsligt verkade avståndet till ratten vara meterlängder ovanför. Allting runt omkring var för intimt, naturen som tänkande varelse var emot mig. Mulholland Dr var inte ett planerat stopp på vägen, utan en fullständig omväg. Kustvägen hade blockerats av en bilolycka, en rattfyllerist som krockat med en herrgårdsvagn. Allting hade sett mycket otäckt ut, vi hade blivit lotsade från platsen av en ung polisman som rätt ut sagt såg pinsamt perfekt ut för jobbet (vita, stärkta handskar, ansikte med leninistisk struktur) och jag var överraskad hur lite jag brydde om de båda bilisternas bräckliga liv eller icke-liv. Då vi tyst susade genom kolsvart, doftande skog av låga pinjetallar funderade jag över mänsklighetens skeva beskaffenhet och moral.

Jag tillät mig själv att kasta blickar på dig. Du hade kurat ihop dig i sätet, liksom nästan sjunkit in i det en aning som i en djup fåtölj, du satt tyst med uppdragna axlar, förmodligen för att det blåste lite kallt, men du verkade inte det minsta beklämd. Snarare verkade du upprymd, road, uppfylld av hemliga känslor vilka skymtade på ytan som ett svagt, glasaktigt ljus. Stadens starka färger, ärtgrönt, silver, blänkte i dina två självlysande ögon, och jag kunde se hur din syn flög in och ut ur dessa ögon och hämtade intryck ovanifrån, som om du kunde se hela världen och framtiden bortom oss, liksom du tidigare stannat mitt på dödens strand, hur du, medan du höll andan, tittat på hur tiotusentals sjöfåglar gällt skrikade lyft mot himlen, och hur jag då, på avstånd men ändå, kunde avläsa att du var lycklig. Att det dina ögon såg var fantastiskt.

Kände jag dig redan?

Du tänkte inte avslöja något mer. Jag kände mig ytterst avundsjuk på dig och denna egenskap, bekvämligheten i till synes skavande tystnad, obryddheten i mitt sällskap.

Du hade håret knutet i nacken med ett vitt skosnöre. Det (icke för ändamålet) alldagliga bandet (med plaständar) i prydlig rosett såg anskrämligt ut, nära inpå plågsamt malplacerat. Dömande hårets omfattande längd och nästan barnsliga styrsel kunde jag döma at du inte höll efter det så ofta, så som det var vanligt att flickorna gjorde då. Alla ville likna presidenthustrun och promenerade fram och tillbaka under universitetens valvportar, in och ut ur skönhetssalongernas pälsklädda inre som små soldater doppade i glasyr, alla iförda kjolar, jackor och lackerade små hjälmar till frisyrer. Till färgen var ditt hår skarpt rödbrunt, tjocka strimmor av det blåste ideligen likt långa tångväxter över ditt ansikte, hårt brunbränt och prytt med ett par i jämförelse bleka läppar. På dina ben och armar växte hårstrån med samma röda färg, hela din kropp glänste i det konstgjorda, nattliga solskenet, ja, det gjorde den, i skenet som strålade rakt igenom våra ansikten som frätande rymdstormar, fick håren i nacken att resa sig. Du verkade brinna i din trygga stillhet, hela du stod i lågor och jag öppnade och slöt munnen väl snabbt i min inbillning och idioti, min längtan att få sticka min hand i elden och med obändig vilja och smärta se skelettet framträda underifrån, förtäras i värmen. Att våga se dig i ögonen. Att våga ta din hand.

En gudinna ur antikens tidsålder i min immediata närhet, helt omedveten om branden runt omkring bilen, inuti bilen, om mina känslor (Föreställde jag mig att jag visste någonting om dig, föreställde jag mig att jag kunde gissa dina tankar? Tog jag mig rättigheten?). En nyfödd Venus av vågorna, en Venus född rätt in i min värld, vilsen, barfota, draperad i blekt persikorosa av gudinnan konsumtion, bortslängt, jordiskt, höljd i vildrosor, i jasmin, regnandes från himlen, resultatet av öknens gud, galen och hallucinogen, och havsgudinnan, den vackra döden, deras förening.

Denna absoluta, koncentrerade förväntan var det icke-falska. Det svaga, envisa ljuset som mina egna ögon projicerade runt din hopkrupna gestalt var essensen av det icke-falska. Då solnedgången svartnade, då det regnade blod i gryningen-det-inte-får-talas-om, då den allseende simbassängen hittades helt igengrodd och dyig en dag och hur Ballerinan då var övertygad om sin egen närastående undergång, då var dina händer det icke-falska ögonblicket jag klängde mig fast i, som en drunknad famlar efter en räddare. I det ögonblicket ringde en gammal man med svag röst, lätt och sorgsen som flagnande färg, in till radioprataren och önskade en låt från en svunnen tid, och jag visste att den mannen var jag, då allt detta skulle vara över. Ögonblicket då dina gyllene duvvingar till händer grabbade tag i mitt hår, hårdare än vad jag förväntat mig, drog ditt ansikte mot mitt och beslutsamt slöt dina läppar runt mina, det ögonblicket håller mig flytande nu, nu när jag är rädd, rädd för gryningen-det-inte-får-talas-om, för dig, och för hur denna historia kommer att sluta.

Det finns inget ord jag föraktar mer än "naturlig", än de som avser sig värna om det naturliga, då det är det mest överreklamerade uttrycket i vår tid, i all tid, och avser någonting ytterst konstgjort. Tyvärr så är vokabulär ett av mina tillkortakommanden, och det fattas mig andra begrepp för att beskriva din självklarhet. Jag blundande och såg dig med glänsande pumor vaktandes vid dina fötter, blommor i håret, varm, mörkbrun och naken, omgiven av doftlösa, förvridna trädstammar och dallrande, vitaktig hetta. (Min drottning av giftiga öknar, av karg vildmark!) Jag tänkte på dig som en indianska innan engelsmännen satte sina fötter bortom Klippiga Bergen och försökte förändra de vilda och vackra, förse dem med puder, hårborstar och korsetter. Du stod utanför denna skönhet som för jämnan är en annan sorts skönhet, annan än de våldsamma vågorna vilka krossar berg vid Big Surs granklädda kust, annat än stenstäppens månlandskap i de blodutgjutande första solstrålarna. Denna skönhet som istället symboliseras av kemikalier och preparat, skönheten i den felfria ytan, ädelstenen vars symmetriska slipning bör hållas inlåst i valvskåp men ständigt putsas för att inte blekna, ovikta, hårda pengasedlar, det falska i biofilmer!

Den icke-perfekta ytan, den halva människan, är inte värd att älskas, sägs det, bilden du skapat av dig själv. Det mediokra kan aldrig älskas, endast tolereras.

Alla såg ned på oss, alla som tittade ut oss i folksamlingar fann oss patetiska. Deras blickar var svarta på gatan. Det var alltid kallt om fötterna, kallt i havet. Min rygg blev krokig. De stal vår tvål, och doften som svävade i min ökenros armhålor var sur och söt, och allting älskade jag med henne. Hennes ilska, hennes medkänsla. Allting.

Här står jag i det abstrakta Santa Monica, framför pirens väldiga massa, vilken balanserandes på en skog av musselklädda trästolpar utger stöttepelare för plast, magi och ungdomens kåthet. Solnedgången har svartnat, och kvar finns endast elektricitet som sticker i ögonen. Jag svävar några centimeter över marken, jag borrar ned tårna i sanden. Havet väser, det är döden som undrar varför jag har lämnat den undangömda plats som tilldelats mig och jag ryser, men jag måste få veta. Därför tänker jag fortsätta söka.

Jag själv undrar vart mina tankar är någonstans, då jag krockar med tankar tänkta förut, tänkta innan mig, kanske ärligare. Ovetenskap; minnen, och ett viskande som utslitet förlorat sin rätta klang:

"Bli aldrig en fastspikad fågel. Bli aldrig en fisk i en skål."

Tjocka strimmor av rödbrunt hår blåste ideligen likt långa tångväxter över ditt ansikte, över mitt ansikte, då du lutade dig närmare.

Dina hårda, svarta fotsulor vilka jag ville kyssa, smeka i cirkulära mönster, eftersom dem, med stor ansträngning, brända av ångande asfalt och glödande småsten, burit dig hit, till andra sidan av denna breda genomfartsled i detta tättbebyggda men folktomma kvarter, här där min arbetsplats just händelsevis låg då, där jag händelsevis just gått på rast, exponerat mig själv för avgaser, solljus, något värt att leva för. Och jag skulle alltid undra vad du gjorde där, tvärs över vägen. Varför du kom till mig.

Hur du var så tragisk, så patetisk, och hur jag verkligen ville rädda dig. Min feghet är mitt värsta brott.

2013-08-08 @ 22:40:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (3) Trackbacks ()

O, I am fortune's fool

Mina söndagar är dina tröstande handflator. Jag vill andas mina känslor rätt in i din mun. Å, min älskling, var bruna 70-talstapeter, den garageliknande källardoften, hårdrock, pojkrummet, verkligen allt som behövdes? Det var inte början på lycka så som jag föreställde mig lycka, utan det verkligaste, det ouppnåeliga, och det lever.

Jag sitter i ditt knä på en spårvagn. Vi hånglar ogenerat, sedan lutar jag pannan mot din hals, den sticks och den luktar handtvål, det ser ut som om jag gråter eller ber, jag borrar in min nästipp hårt, hårt, under din utskjutande käke, mitt säkra lilla rum. Klockan är 16.15 på eftermiddagen, en vårdag, och de nakna grenarnas skuggor glittrar över alla invändiga ytor som barnsligt formgivna bokstäver. Allting är helt stumt och i slo-mo, det är ett vackert minne. Ingenting annat spelar roll, ingenting utom en vacker eftermiddag i slutet av mars, än den stillastående, flytande söta luften mellan två darrande underläppar, klibbiga av lipsyl och saliv.

Poesi, äventyr, kärlek. Å, giftdroppar, å, drömmar. Livet surrar i gränder, runt ödelagda, fuktiga fotbollsplaner, och jag absorberar solskenet, springer, nafsar, liksom en bilolycka väntade runt hörnet och jag måste hinna dit och bilolyckan är du. Och jag känner att jag älskar dig, att jag älskar dig förvånat, matematiskt, enligt grundelementens fogande lagar, att jag alltid har älskat dig, sedan innan vi träffades, som bommulsbarn, evigt kött.

Jag sluter ögonen och jag ser ditt ansikte, svävandes utan kropp i min röda dagdröm. Min andning uteblir, pressar sig motvilligt, hävandes, och jag ler fånigt och frånvarande. Lycka är att känna mina fingertoppar mot din lejonman, din vågliknande omfamning, en beskyddande eldsvåda, muskelplattor och senor, födelsemärken, blöt och varm och full av livsglädje, äntligen.

Du är en maskin, pålitlig, god, meningsfull och slutgiltig, medan jag är ett djur, flytande, ondskefull, glupsk, oändlig. Vi är inte varandras utan varandra, en storm runt ett berg, regn på en tunga. Ett liv utan dig är inget liv, utan det puderlika, kanelbruna dammet i gamla böcker, en cementerad hemlighet. En gång i tiden satt vi ihop, du och jag, som tvillingar, och vi exploderade, men har nu hittat varandra igen. Du säger detta till mig medan dina fingrar spelar pekfingervalser upp och ned längs skåran på min mage. Det är mitt i natten, en månstensblå, självlysande vinternatt under täcket i en dubbelsäng. Du säger att vi hör ihop och att vi är mördare, att jag förgäves strävar efter maskinens perfektion, och du, lika hopplöst, efter djurisk, omättlig odödlighet. Att vi kan vara allt om vi är varandra. Allting är helt stumt och i slo-mo. Du kysser mig i min halvsömn. Ännu ett vackert minne.

2013-04-02 @ 23:08:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (9) Trackbacks ()

Alltings början och slut

Jag har en första mening. Jag har en första mening. Jag har en första mening.

Vi vill inte se, men vi vet. I denna tröga, dämpade tystnad bor ansikten. Dess konturer tänds plötsligt likt gaslågor i tomhetens gråblå katedral, för att i nästkommande sekund flimra till och försvinna helt. De är malar, snöflingor, svävandes i en föränderlig öken, i ett palats med osynliga väggar, och de iakttar oss, dig och mig, illvilligt, medlidande, då vi föds, faller och dör, likt detta universums himlakroppar. Inte ett enda kvarvarande tecken av ansiktens närvaro finns kvar att famlandes gripa tag i, då de tvärt upphör att vara i ett rum för att ta vid i ett annat, lika självklart, lika flyktigt.

Ansikten är ditt liv. De sörjer och de viskar hetsigt och desperat, det skulle kunna vara vädjanden, men du kan omöjligt veta, för du begriper inte ett ord. Från dess klanglösa melodi vill du värja dig till varje pris, då allt du hör är kvävt mummel, vattentryckets ihärdiga gnissel, ren huvudvärk. Bara vetskapen om ansiktens existans plågar dig till det yttersta, för du vill verkligen inte se vad de har att visa dig i detta avslutets stund. Ansiktens blickar bränns mot din hud, du tvingas till ett möte, dess känslokallhet försöker förgäves uttrycka varma uppmaningar gentemot dig. Plötsligt finns det ingen materia mellan er, inget vatten, ingenting, och det känns så innerligt, så intimt, rent köttsligt. Stumt försöker du nu uttrycka din bekännelse, be om förlåtelse. Du grimaserar och gestikulerar så gott det går medan golfbollsstora syrebubblor forsar ut från felande glipor mellan dina läppar, flyendes ut i den gråblå bakgrunden så fort de möjligtvis kan. Du vill själv tro att ansikten utrycker ånger, men du inbillar dig. Allt du får till svars är samma enerverat oförståeliga mumlande.

Mycket långsamt, så långsamt att det knappt märks, vrider du ditt huvud från sida till sida, ditt hår vajar glänsande på rörelsen som en anemon. Förtvivlad känner du hur du bit för bit ger upp för bottenlöshetens räkning, ett andetag åt gången, ett finger i taget. Då du nått en viss punkt släpper du helt. Du svävar stillsamt, ögonen vidöppna, och du kommer till insikt.

Ansikten talar ett språk du en gång själv kunde behärska flytande i dina drömmar. Detta underbaraste av språk, dessa drömmar, de förspilldes jämt med bortslösade dagar, det antal du förutbestämt fått till ditt förfogande, tillsammans med allting du i dessa dagar, i drömmarna, höll kärt, alla du någonsin älskat, i ömmaste förtrolighet, genom avståndets plåga, och allting förgäves. Ansiktens viskningar tilltar i styrka, men framställs i dina mäskliga öron endast mer obegripliga, och djupt olycklig inser du att ansikten inte kan hjälpa dig längre, att ditt öde slutligen är slaget i sten. Din vilja att vända tiden, att göra om, klippa sönder, har aldrig varit så stark, men i detta sista rum finns endast plats för efterklokhet och samvetskval. Du har förlorat ditt liv, och du har tillåtit dig själv att göra det. Med tårar i ögonen blottar du alla illusioner. Den heta, kristallklara kroppsvätskan från dina ögonvrår förorenar din kyliga, täta kokong. Ansikten böjer sina huvuden i ett ögonblick, i tystnad och sorg, du vill uppfatta det som en tacksägelse, ett viktigt meddelande, men ingenting händer egentligen. Ansikten möter dömande din blick för sista gången, och försvinner sedan för alltid undan mänsklig åsyn. Du sväljer din meningslöshet, och du sluter ögonen, inte tillfreds, men accepterande. Du är ensam. Det är såhär det måste bli. Vissa saker är människohjärtat inte menat att förstå.

Genom en blick som inte är mänsklig ser vi hur den vidsträckta havsbottnen breder ut sig inunder.

2013-03-19 @ 22:42:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (5) Trackbacks ()

"Hvarför kvinnfolk ej böra raka sig"

En skelögd hälsning går ut från mig till alla bakåtsträvande töntar där ute som verkligen biter nagelbanden blodiga i sitt patetiska strävande efter att osynliggöra helt uppenbara strukturer, som tycker att "fint", och hemska tanke, "sexigt", är valida anledningar för att sociala könsroller bör existera parallellt med det biologiska könet, endast i korrekthetens ramverk, naturligtvis, som inte ser det destruktiva i mallarna, till dem som inte vill köra allting i en mixer och liksom låta kreti och pleti plocka lite själva i godispåsen. Till dem som förnekar patriarkatet, till dem som råmar att "dö måste jö ha lite höh-moor" när jag inte uppskattar avhumaniseringen vi utstår tillsammans, dag ut och dag in, från bombraider av reklambudskap, från omgivningens förväntningar och sköna, skämtande snubbar på luncher, på middagar, på häng.

Till dem som anser att kvinnokroppens värde främst ligger i betraktarens öga, till dem som verkligen vägrar förminska eller ens inse sitt eget privilegium. Till dem som är kvinnor själva men som "inte identifierar sig som feminister" (Gissar att det inte är särskilt populärt att börja gnata om saker som pappaledighet och kvotering när alla ändå har så trevligt, istället för att bara vara en sån där skönt, avslappnad tjej*). Till dem som tycker att käftar bör hållas och att det finns viktigare problem, både i Sverige (Sedan när är klassfrågan INTE en feministisk fråga? Jävla wannabe-Bob-Dylan-working-class-akustisk-gitarr-musche-människor, dra åt. Jag har dessutom på känn att patriarkatet inte skulle försvinna per automatik i och med neoliberalismens eventuella dekonstruktion), och för de stackars menlösa offren/bodskapen (?) till kvinnorna utomlands, hjälplöst passiva i klorna på "onda, bruna män", omyndiga, obildade, oförmögna att agera på egen hand (Det är väl inte lite själviskt och hycklande av dig att inte främst fokusera på dessa, återkomma till dessa och konstant ha detta perspektiv när du pratar genus? Vad har du egentligen att klaga över? Du bor ju ändå i Sverige, världens mest jämställda land, bortskämd med snälla, svenska män!)

För vår västliga hegemoni är ju så jävligt tillåtande och obesegrat perfekt.

Faktum är att jag inte känner mig ett dugg tacksam och belåten över att bo i världens mest jämställda land. Där vi är nu är ingen slags slutdestination eller utopia, utan snarare en mätsticka som påvisar hur resten av världen ser ut.

Dessa idioter som demoniserar min älskade feminism, transformerar den till en ideologi av hat, menar att den är ett krigsvapen då den egentligen är ett fredsverktyg, kallar den låtsasvetenskap och sedan spottar ut allt detta som allmänn sanning, till opinionen, som menar att man går emot själva naturlagarna genom att ifrågasätta orättvisor, till små barn, som tycker att "slå brännbollen som en tjej" är något slags legitimt utryck för hån. Lika möjligheter, lika människovärde, att tillåta, är det för mycket begärt? Att låta våldtäktskulturen glida in i någon slags icke-existens, att bli bemött med respekt istället för pannrynkor? Att få leka precis vad man vill med vem man vill, bara man inte gör någon ledsen. (Till exempel saker som att slå på den som ligger, reta andra i grupp, rösta på Sverigedummokraterna och starta krig.) Varför verkar denna dagismatematik så extremt oapplicerbar för vuxna människor? Herregud.

Glad internationell kvinnodag! Precis som på suffragetternas tid finns det ingen gudabenådad kraft som magiskt kommer att rätta till alla orättvisor som patriarkatet cemeterat och konstant reparerar för evig hållbarhet. Kvinnlig rösträtt hände liksom bara inte för att någon skäggprydd politiker vaknade en morgon och kände sig extra snäll. Om ingen är dryg och arg så förändras ingenting, någonsin. Jag skickar min kärlek till de underbara männsikor som tror på godhet, solidaritet och allas lika värde. Och eftersom jag själv är en så felfri och mogen debattör, så hoppas jag att de andra får bajs på sig.

*En skön, avslappnad tjej är en varelse som är en perfekt, blöt ejakulationsdröm och den kvinnliga dubbelmoralmyten förkroppsligad. Kommer såklart i lite olika former, liksom potatis (jävligt sexig potatis), så detta är förstås en överdriven generalisering.

En skön avslappnad tjej ser alltid fixad ut, men på ett natuuurligt sätt. Självklart håller hon high maintenance kroppsvårdsmässigt, men detta får liksom aldrig ta tid eller märkas. Bland annat så har hon på ett exemplariskt sätt lyckats kombinera obefintlig kroppslig hårväxt, förutom på huvudet såklart, som underhålls i något slags tidsvakuum. En skön, avslappnad tjej har en vältränad fast inte synligt muskulös, kurivg men samtidigt petit, lång men samtidigt kort kropp. Pluspoäng för röv vars textur liknar plast istället för mänsklig hud, helst i samma storlek som två apelsiner, fast ändå liksom kuuurvig, men bara på de rätta ställena, självklart. Tuttar är viktigt. De bör vara stora, men inte för stora, liksom natuuuurliga, fast i rätt form såklart, och med bröstvårtor som speglar den sköna, avslappnade tjejens bubbliga, nyfikna personlighet. Det är klart att hon sportar, är aktiv, men eftersom hon är en så skön, avslappnad tjej så får inte heller detta märkas allt för mycket. Pluspoäng för (icke-manliga) träningsformer som jogging i parker med gullig hund och flexy-flexy i yogapants på valfritt gym (för din beskådan). Lagsporter eller svettiga, läskiga saker som boxning och judo låter lite för rödflammigt intensivt för en skön, avslappnad tjej. Även simning är ett minus. Trots att den sköna, avslappnade tjejen helst inte utövar dessa själv, uppskattar hon även "riktig sport", alltså den som du gillar, som till exempel engelsk ligafotboll, (herrarnas) längdskidor och när de stora ska spela hockey mot varandra. För hon är ju så speciell och pojkflickig, fastän superkvinnlig. Så jordnära och cool, men aldrig bakis eller bajsnödig. Så skön och avslappnad.

Den sköna avslappnade tjejen innehar medfödda, kvinnliga egenskaper, så som att vara (natuuuligt) sexig, att lyssna på dig och ta hand om dig. Hon bör bara vara intresserad av dig men måste samtidigt ha andra intressen, annars känner du dig kvävd. Men det måste också vara rätt intressen, annars känner du dig svartsjuk. Den sköna, avslappnade tjejen tycker att alla ska ha lika rättigheter och lika lön och är stolt över att vara kvinna, men "identifierar sig inte som feminist", för hon hatar ju inte män. Du är ju man, och hon älskar ju dig! (Jag menar, var logisk!) Hon förstår sig inte riktigt på hur man kan vara så himla arg över något så marginellt oviktigt - alla vet ju att de som kallar sig för feminister bara söker fel och konflikt i saker som faktiskt inte behöver vara så himla komplicerade egentligen. Vad är deras problem, jämställdhetsskämt åsido, återvänd till verkligheten, det är ju liksom bara till att visa framfötterna lite mer och så löser sig allt! Hur det är möjligt att vara så passionerad, så engagerad, i något som inte du först, lite subtlit, genom gillande nickningar och det godkännande småskrockandet grabbar emellan, har gett klartecken för, är något den sköna, avslappnade tjejen aldrig kommer att förstå sig på. Egentligen är det ganska mycket hon själv inte sägs förstå. Pluspoäng för beundrande rådjursögon då du gör en felfritt repeterad djupanalys av ett förutsägbart, supermanligt litterärt verk som Kerouacs "On the Road".

Samtidigt som den sköna, avslappnade tjejen bedårar dig med all sin charm nedvärderar samma tjej det egna jaget, umgås helst med grabbar (hon gillar inte stämningen bland tjejkompisar, det blir så mycket drama och tjejer är så taskiga mot varamdra jämt!) och gillar allting som du gillar, fast med en sexig twist! Faktum är att hon tycker att dina intressen är mycket bättre än hennes egna, och ägnar sig mer än gärna åt att till exempel spela TV-spel i underkläder, imponera på dig genom att vara påläst inom områden som "vanliga tjejer aldrig skulle intressera sig för", närvara på halloweenfest som sexig (injicera substantiv, typ potatis) eftersom just det känns så jävla kvinnligt (hon rentav hyllar ju det kvinnliga!), samt skratta åt grova skämt riktade mot sin egen person, för man ska ju kunna ta vänskapliga smällar och driva lite med sig själv, sådär skööönt. Den sköna avslappnade tjejen är lite mystisk, men inte knäpp, sådär skööönt kaxig, men ingen bitch, hon är modern och har "skinn på näsan", men är samtidigt en vän mö beslöjad av forna tiders glans, är inte överdrivet känslosam, men absolut inte maskulin, skämtsam med "glimten i ögat", men självklart inte lika rolig som dig. Den sköna avslappnade tjejen bär matchande trosor och bh, inga porriga, läskiga raffset utan i snäll bommull, med lagomkåt blick, natuuuurligt knullrufsig i håret. Du gillar henne i sweatpants, i pyjamas, natuuurlig, fast på ett sexigt sätt såklart, absolut inte ofräsch (liksom, oduschad, ofixad, ätandes). Den sköna, avslappnade tjejen är relativt okunnig om sexualakten och vill läras upp av dig, tillfredsställa och behaga dig, men är samtidigt, om du trycker på rätt knappar såklart, en hungrig djungelkatt alltid redo att hugga in på din kuk. Avsugningar är jätteviktigt. Den sköna, avslappnade tjejen älskar att ge avsugningar, och förväntar sig självklart ingenting tillbaks, i någon form. Den sköna, avslappnade tjejen är barnsligt oskuldsfull, men också sinneskittlande, sådär härligt kinky, hånglar gärna med sina tjejkompisar för ditt nöje, men tänder självklart inte på någonting alltför sjukt och freaky, det vill säga sådant som du anser onormalt. Den sköna, avslappnade tjejen vill prova allt som du föreslår, men ger dig lekfulla örfilar och fnittrar ifall du pratar snusk, och det är ju så sjukt spännande, allting känns ju så skööönt förbjudet, när du inte riktigt vet vad hon vill. Hon är ju så tuff på utsidan, men rodnar klädsamt när ingen ser. Det enda hon behövde var du som räddade henne. Den perfekta jävla kvinnan. Som när hon säger nej egentligen menar ja.

2013-03-09 @ 12:07:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (3) Trackbacks ()

"Tankens strider äro ock verklighetens"

"Hyssj, hyssj, hyssj... Du är en ängel, baby, och du är så vacker när du svävar över taken".

Plötsligt storgråter jag i hissen och vet inte varför; så svårt att andas, så svårt att vakna. Ser henne där i den smolkiga helfigurspegeln, den lilla fågeln, lyckligt leendes, men nära inpå, där svettprälorna rinner nedför hennes käkben, där förstörs det hårdlackerade, guldskimrande plastfejset, där blir det till mänskligt siden, tungt broderat i sorg. Sveper fyra espresso med barnsligt mycket socker. Voìla, Mlle, här är huvudvärken ni beställde till lunch.

Ringer ett anonymt samtal. En anonym telefonsvarare sätter mig i kö. Den anonyma kvinnan som tar vid lugnar mig och vill veta vad jag tänker på. Jag pratar i två timmar utan stopp. När jag lägger på har det blivit alldeles mörkt utanför på taken och eftersom jag inte har tänt några lampor innan så det är det även mörkt i vardagsrummet, endast blå skuggor av ett skrivbord och tavlor på väggarna syns då jag kisande stapplar fram mellan högarna av böcker och tidningar. Nu är det bestämt. Jag ska gå till psykologen igen efter en paus på snart två år och jag är skitnervös.

Jag ser mig somna i din famn medan du viskar hur jag flyger ut över staden, töntigt, eller hur, mellan befästningarna på Älvsborgsbron, så befriande, och bort över vattnet, över ljuspunkter till fartyg på en oljeglatt duk till hav, bort från västkustens kala klipphällar, bort från Sverige, och ingen där nere märker något, för där nere pågår allting som vanligt. Du ger mig allt du kan hitta, sliter inifrån, plockar ur luften, allt som brinner, och det känns så sorgligt men också skönt, och tillslut så somnar jag hos dig, där allt är vemodigt men vackert, där flickor tröstas, där allt ordnar sig i slutändan. Snälla kom närmre, längtande tonårstrummor, sommarkänslor, cigarettaska.

Jag ser hur vi i en regntung natt halkar framåt med vingliga steg, nedför en gata med laxrosa murverk, garageuppfarter i badrumskakel, ledsna motellpalmer och en air av California, hur du klättrar över ett villastaket, snor en stor vinröd vildorkidée till mig ur rabatten och övermodigt slänger ur dig ett "Grattis på födelsedagen, hjärtat". Hur vi balanserar längst ut på en kustklippa flera kilometer ovanför havsytan, spottande virvlar skummandes som i en kokande kastrull nedanför, hur det luktar salt och tång och piss och djuriskt och hur jag fattar din hand och får en plötslig tvångstanke att kasta mig ut men inte gör det och nästan tappar luften av spänning. Hur vi rullar oss i gräset, raglar och skrattar så vi kiknar åt nåt så ordinärt som dinglande papperlyktor i trädgrenarna ovanför, hur du luktar som en hel Woodstock '69 sommar, hur jag känner mig som en mes när jag inte vill supa mig full med de andra och att jag är yngst fastän du är yngre men mognare och inser att jag inte är en mes utan bara lite trött och behöver tänka.

Jag ser framför mig hur jag snurrar snurrar snurrar med hela huvudet fullt med blytungt rödvin lutat bakåt uppåt mot natthimlen på Bondi Beach som är helt folktom mitt i natten och där månskenet är så klart att vågorna liknar elektriskt silver och hur hela mitt ansikte och alla fuktiga småhår blir kolsvarta siluetter mot en lysande bakgrund. Jag snurrar snurrar snurrar, enorma vågor slås sönder, knivstålet blixtrar, åskan dundrar, sanden är hård och kall och blöt, jag ramlar, stukar nästan foten, jag tjuter att jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, med salivsträngar på hakan, kåtdimma i blicken. Fumlar med ditt skrärp, skavsåriga revben, friktion, och han omsluter mig som glödande kronblad. Saltvattnet torkar på mitt ansikte som en stel beläggning. Slutet är början. I rymden kan alla höra dig.

Det har slutat regna i Göteborg och jag känner mig mer klarsynt.

Jag har vildtomater i en proggigt lerbrun funkisskål på soffbordet. Vildtomater smakar precis som kvisttomater och är inte vilda, utan odlade i växthus precis som alla andra tomater. Däremot kan de säljas till ett extra högt pris eftersom de kommer i olika form, färg och storlek, som mörkgrön och pumpaorange och rödlila. Vildtomater på soffbordet! Originellt, eller hur?! Heminredning! Shoppingtips! Den stora kärleken, den första kyssen, de finaste pojkarna! Vuxna människor, som fördummar sig själva, som lever för tomma ting och lär in att se på sig själva som barn. Som jag innerligt, innerligt avskyr dessa bubbelgumsrosa, kajalsvärtade nygoths som tror att pillerdöden är lördagsgodis, att destruktiviteten endast är skämt. Människor som verkar skaffa nya vänner i samma takt och ordning som de presenterar sig, som vill ses på Andra Lång medan jag bara vill gömma mig. Människor med koncentrationsförmåga, med simultanförmåga, koffeinberoende och koll. Är det bara jag som inbillar mig? Visst är det väl ändå jag som är egoisten? Jag slänger med mitt Lux Lisbon-hår i den magiska vårvintersolen, så flytande honungsgul att den nästan ser animerad ut, och ger dig ett påklistrat grin genom fönstret på spårvagn 6.

Växt upp? Vem, jag? Provocerande feministfitta och landsförrädare som man är. O my god. O my god.

F Scott Fitzgerald blev utsparkad från Princeton eftersom han skrev hellre än studerade. Å andra sidan var han ju också alkoholist, luspank och ansåg sig själv misslyckad största delen av tiden.

Vi röker i fönstret med trafikens brus nedanför. Övergångsstället vid spårvagnshållplatsen ekar i natten. Ka-klang! Ka-klang! Hjärtformade blåmärken pryder din hals, du visslar på min sång om att springa med vildhästar. Jag älskar när det bara är du och jag i köksfönstret, du, jag, kryddväxtdjungeln och askfatet.

En författare är någon som skrev idag. Imorse, igår och istället för. Inte någon som tycker att hen skulle passa bra som författare kanske, om hen bara kunde sätta av lite tid, prioritera rätt saker någon gång. Inte någon som läser böcker, handlar ting och underhåller perfektionen för att slippa det fysiska och psykiska obehag som skrivandet för med sig, alltid, varje gång hen sätter sig ned och blickar ut genom fönstret över skrivbordet och tänker att det inte kommer något mer nu, aldrig. Inte någon som gnisslar tänder av avundsjuka allt medans hen scrollar adlibris.se och upptäcker alla dessa idiotiska kändiskokböcker och denna enkelspåriga materialism riktad till chicks som verkar publiceras på löpande band och tycka att man själv är så jävla mycket bättre än så men ändå inte gör ett skit. Inte någon som poängdroppar att man minsann pluggar till byråkrat med egentligen (är en känslig, trasig, konstnärlig själ och) vill skriva på heltid, egentligen, egentligen, över en besk drink, över ett sönderklottrat, flottigt anteckningsblock. Inte någon som har skrivit ett .doc på cirka 100 sidor och sedan ett år tillbaka samlar på formuleringar i ett en marinblå, nästan svart moleskin för det är moleskins som alla ansträngt häftiga personer har eftersom Hemingway föredrog de tätt linjerade sidornas mjuka tjockhet. Hemingway med sitt enorma maskulinitetskomplex och kvinnorädsla, Hemingway som även idag säljer La Closerie de Lilas ryktbarhet i tusentals turistguideböcker, Hemingway som betedde sig likt en barnunge hela livet och tillslut sköt sig själv i skallen med ett hagelgevär.

Just nu vill jag att allt är som vanligt igen, och ändå inte. Åtminstone så som det skulle kunnat vara, lutandes ut ur ett fönster upp och ned med Galenpanna i Göteborg, tjutandes som en varg, helst på franska. Min mun blir helt konstig av alla halstabletter, och jag är så himla beslutsam igen. Tror jag dör här.

We could be heroes, just for one day.

2013-03-05 @ 19:20:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (3) Trackbacks ()

Le Petit-Bourgeoisie

Man vill ju vara sitt bästa jag. Hungraren. Överlevaren.

Ibland stänger jag bara av, och känner samtidigt bara för att ursäkta mig själv för att jag inte vill prata med någon annan. Jag sitter bredvid kurspersoner på bussen och sätter demonstrativt hörlurarna i öronen och känner mig som ett as. Stirrar ut genom fönstret på grå nordfranskt ruskväder och höghus i nyklassicistisk stil.

Vill be om ursäkt till något abstrakt för att jag ännu inte gjort en F. Sagan, ”Vad gjorde du när du var tjuge och ett halvt?” frågar reporten och kliar sig i hårbottnen med blodröda naglar, ”Dog nästan två gånger, älskade mig till skavsårsbildning, läste viktiga böcker jag inte förstod och köpte klänningar jag inte behövde”, mitt bentorra svar. Vill be att förlåta då jag inte sitter på en enorm kulturekonomisk kapitalreserv, att jag inte har små sidobord vid varje sittmöbel, att jag inte maximerar mitt omkringfladdrande, att Förenta Nationerna kanske inte är rätt, rätt, vad är rätt, för mig, att jag inte jobbar mest hela tiden, för min bristande självkontroll, mina medvetet håriga armhålor och mitt plötsliga konstintresse. Vill bara buga och bocka ödmjukast och färga mitt hår i en mjuk nyans av rosa. Och så hortensia på det.

Själv anser jag att folk som ser begreppet/tillståndet lycka som en slutdestination är hycklare. Visst är jag lycklig. Jag är lycklig när jag struttar hem över blanka kullerstenar i regnet i tung sidenkappa och allting liksom är grönt fastän det är februari. Jag är lycklig när jag lagar mat, när jag blandar såser, lyckas med konststycket att hacka purjolöken sådär proffsigt fortfort. Jag är lycklig varje morgon då spårvagnen åker förbi Chall-märs!, då jag blir helt varm i hela magen eftersom jag vet att C sitter där inne i de gymnasiefula tegelbyggnaderna och våndas över sina fysikformler. Jag är lycklig då nya människor motbevisar min självuppfattning och faktiskt verkar vilja vara mina vänner. Att helt oprovocerat sitta och psykoanalysera varandra över en kopp te på ett café med kristallkronor och meny, där vi egentligen inte hör hemma. Lojalitet, telefonsamtal, älskling, vart har du varit? Visst är jag lycklig. Men det här är knappast avslutningen på något egentligen, något förbrukat i fasta spår. Tillvaron är mer skev än någonsin. Jag söker andra saker än lycka.

Storstadsmänniskor förvirrar mig. Det mesta förvirrar mig, hur människor bara gör gör gör. Bara flyttar till Spanien med en fnysning, en nonchalant axelryckning. Kanske lever de verkligen entreprenörsmyten. Jag drömmer vidare. Två steg framåt och ett steg tillbaka.

Att sitta i ett flygplan, flygplanet som var avsett för mig. Det skulle lika gärna ha kunna varit jag som styrde. Kabinen fylldes av ett blekt, blått ljus timmen innan gryningen, runt omkring mig sov hundrafemtio ukrainare och jag lyssnade de instrumentala sista minuterna av ”Tro och Tvivel”. Jag hade aldrig upplevt samma bråddjupa, sugande avgrundskänsla i magen förr, där år av längtan plötsligt kulminerade i ett futtigt ögonblick, med mig skjutandes ut i rymden i flera hundra kilometer i timmen, bort från allt, alla, bort från själva tiden. Jag var så rädd. Jag var så kär. Det var då jag tryckte på play. Det var då, och varje gång jag trycker play för att lyssna på låten som var perfekt för livsomvändning får jag samma känsla i magen och måste sätta mig ned för att den är sanning och järn. Känslan av klockren, kristallklar målmedvetenhet, nästan meditativ, att jag aldrig, aldrig skulle se tillbaka, om en banbrytande kärlekshistoria i sista minuten, jag svär, och samtidigt känna att detta var avslutet på något bra som aldrig någonsin skulle hända igen. Hur allt slogs i spillror. Och hur det var definitivt.

Överlevaren brinner i hjärtat.

2013-02-07 @ 17:11:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (3) Trackbacks ()

Tänk på döden

Det är, jag skulle inte säga lustigt, men ironiskt, på ett väldigt grymt sätt, hur gestalter som alltid funnits för att kramas med på julafton, att berätta utbroderade versioner av livet i skolan för, att som positiviteten självt kvittra hur bra allting går och hur utstakad framtiden är, plötsligt inte är mer. Och man minns alltid i detalj; hur, när. Telefonsamtalen alla räds mest. Jag pressar fram ett grötigt "oh-kej".

Det är en avskyvärt vacker, molnfri vårvinterdag redan i slutet i januari, ett nytt år, och jag känner mig så upprymd av solskenet att jag bestämmer mig för att gå hela vägen hem, de bländande vita skridskorna slängda över axeln, istället för att ta vagnen. Ironiskt nog, igen, bestämmer jag mig för att ta en genväg över kyrkogården. Smältande snödroppar rinner nedför sönderfallande svartgrå gravmonument och världen känns som ett poem.

Tre timmar senare ligger jag hopkurad i vår unkna skrotsoffa, knäpptyst, ansiktet inåt väggen. C har lagt en filt över mig, men annars är jag ensam. Mitt ansikte är helt uttryckslöst. Tankarna snurrar, läpparna blöder och jag växlar mellan att känna allting och ingenting alls.

Och han var ju så gammal. Till och från har jag tänkt på denna dag i många år nu. Och nu är jag så arg, frustrerad.

Jag tänker på mormor; på chocken, på mysteriet och brutaliteten som omgav hennes kusliga död. Jag var sexton, jag kunde inte hantera det som hände. Jag halvsov i en domnad och växlade timmarna med att hålla andan tills jag blev blå och skrika rakt ut. Jag tänker på mammas cancer, och hur livrädd jag är, varje dag, att den ska komma tillbaka och förstöra allting. Hur jag grät när pappa bar henne upp för trappen, hur jag försökte låta bli att gråta när jag tvättade hennes hår i badkaret, hur två gråblå ögon verkade stora som tennisbollar i ett utmärglat ansikte. Jag tänker på alla husdjur jag någonsin haft, som gav mig tyst sällskap när jag var liten och konstig, vilka alla har dött, vilka jag alla begravt själv, sida vid sida, under äppelträdet i trädgården. Jag tänker på hur C släpade upp mig ur havet den svartaste av nätter, hur hans rop på hjälp drunknade i blodisande djurläten till skrik, hur mitt ben var täckt av slem och blod, hur jag i någon slags tyst panik undrade hur jag skulle kunna acceptera att världen nu tog slut.

"Farfar sover nu", säger mamma, med äckligt förstående röst, i telefonen, och det sprakar lite ihåligt. "Pappa, farmor och Gunnar satt med honom". Jag kan bara snyfta tillbaks i luren. "Oh-kej".

Farfar sade en gång att han beundrade min rättframhet. Hur han var övertygad om att "det här löser du, tösa". Han kallade mig ofta "klipsk". Jag älskar det ordet. Jag funderar över ifall farfar visste att han var som en hjälte för mig. Han brukade berätta för mig om sina äventyr, om Sovjet, Pakistan, Indien, Japan, Sydamerika, alla andra länder han gjort till sina. Farfar fick alltid tårar i ögonen när han pratade om resorna han gjort, liksom om det var någonting han accepterat aldrig skulle komma igen, men som han saknade mer än någonting annat. Det var genom honom jag lärde mig att en person som upplevt sådana ytterligheter, gjort så fantastiska saker, lärt sig språk, aldrig skulle kunna gå tillbaka och leva helt tillfredställd i samma sits som lämnats bakom.

När jag kom hem från Australien visade jag bilder på datorn i farfars arbetsrum, ett mörkt rum fullt med trä, gammal tolkienmemorabilia och målarpenslar. Jag berättade om regnbågsparakiterna vilka väckte oss varje morgon i gryningen med öronbedövande kakafonier, om den fuktiga dimman som ångade in med dagen och alla möjligheter då någon öppnade fönstret på vid gavel, hur C's glasögon blev täckta av kritvit kondens, hur vederbörande ser sexig ut när han torkar rent samma glasögon, hur trädkronorna liknade fluffig broccoli och hur det vidsträckta havet skiftade skepnad från toppen av Cape Byron, hur vi trots ansträngning inte såg en enda knölval, hur allt i hela världen glittrande under den snabbt stigande solen. Farfar begravde ansiktet i händerna och var tvungen att gå ut ett slag. Hans reaktion fyllde mig med oändlig sorg.

Men farfar sover nu. Och det är definitivt. Tårarna droppar ned i frukostgröten. Mamma kommer ned till Göteborg om några dagar.

Jag föredrar att höra detta i aseptiska läkartermer. Medvetslöshet, respirator. Som att stänga av en lysknapp, dra ut kontakten. Jag vet vad döden innebär. Jag tycker så fruktansvärt synd om farmor, som verkar så spökligt lugn, en grön ö omgiven av rasande hysteri. I hennes situation hade jag blivit sinnessjuk, jag vet detta, min kärlek till andra blir till black om foten i näckrosdammar, och sjunker med mig. När döden skildras som en poetisk resa, då gråter jag. Jag undrar vart min farfar är någonstans.

Jag tänker aldrig mer läsa det jag skriver i dessa dagar. Bara gömma undan. Bränna bort.

2013-01-28 @ 13:30:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (3) Trackbacks ()

Marilyn is my mother

Jag vaknar med ett ryck efter en mardröm, klär på mig, inspekterar min gulfläckiga hud i badrumsspegeln och gör grimaser. Det är en Moon-river-morgon, som i introt med det guldfärgade typsnittet, automatkaffet, den bruna vårsoluppgången längst ned i ravinen, blixtrande stup av glas på både sidor. Idag återvänder C från en oönskad frånvaro, och himlen är blek men gnistrande blå för första gången på två veckor, allting känns plötsligt självklart, enkelt, mjukt.

Jag spenderar hela dagen med att fladdra runt som en trollslända, bli perfekt, trots att jag vet att det är jag som kommer vara där, ståendes på tå, förgäves försöka urskilja ett ansikte som inte finns, platt hår eller inte. Det är han som kommer se mig, min Mr. President och min kommunisthjälte, och han kommer kyssa mig lealös och jag kommer gråta tjocka tårar av bläck på hans riviga haka, det lockiga småskägget, trots att jag är förkyld, trots att jag skar mig i handen när jag skulle hacka lök, trots mina svarta brunnar till ögon, ändå.

När man har andra saker att göra, som att äta och fundera över hur fruktansvärd världen är med sina passiva invånare och ojämnt fördelade resurser, är det ibland plågsamt att älska som jag gör, sittandes på kanten av sängen, hålla en knytnäve mot bröstet, för det gör så underbart ont där inne, trots att det strider emot all logik, jag vet att det är hjärnan som registrerar alla känslor vi beskriver som kärlek, ömhet, längtan, medans hjärtat endast är en muskelklump som pumpar ut blod. Det känns som en världslig sak, ett själviskt nöje. Som att det ibland förhindrar en från att känna empati med hela mänskligheten. Ett löjligt privilegium för de privilegiade.

Fiktiva gator, fiktiva munnar. Jag kommer att vara henne en dag. Life immitates art.

En annan historia från en annan tågstation;

Sammetskappa, lärarblazer, blyertsdecember, snöoväder; igår var jag i dina armar. Jag berättade hur förvirrad jag är, uppvuxenhet, apati, religion, ekonomi; en åskskräll hördes och plötsligt öste regnet ned genom det välvda taket inne på Centralen och jag hade aldrig sett något så ledsamt och fult för ingen av de väntande, väntandes på vad, med sina näsor begravda i pocketdeckare och hamburgare verkade märka ett dugg. Var det verkligen bara jag som såg omöjligheten dränka deras liv, plaskandes runt deras fötter, där de målmedvetet marscherade från kassaapparat till kassaapparat? Även droppa nedför min kind?

Du skakade mig, stirrade på mig med medlidande, höll mig nära, du anti-tes till ondska. Du sade att du inte fruktar Helvetet och inte bryr dig om Humankapitalet. Du sade att jag är modig som vågar tänka i sådana obekväma termer, att mitt självhat inte har någon grund, och att mina drömmar varken är korkade eller barnsliga, och du torkade bort den klibbiga omöjligheten som rann ned mot min krage, en stearinliknande, askgrå rännil som brände till i huden då lite ljust hårfjun följde med. Du sprätte iväg det hemska som obetydligt nagelskräp. Tänk att vara täckt i sådant äckel, funderade jag, vilken fruktansvärd sorg. Så ont det måste göra att bryta sig loss.

Du sade att min dröm numera är din dröm. Att du sagt till dina vänner att du kommer att flytta till Paris för att andas med mig, en dag, en dag där vi kan bli fattiga igen. Jag såg in i dina ögon och de rann igenom mig som någon fantastisk flod, de är jadegröna, genombrutna med kristalliskt blått, och jag såg djupet av din kärlek i dem, de upphörde att ligga på ytan och jag kunde sträcka mig in, kura ihop mig i grottan under din arm. Jag hickade, och en ensam tår rann nedför min kind, ned i mitt förvånade skratt. Och en till. Och ännu en. Snart strömmade de, varma och söta, och tvättade bort smolket som omöjligheten lämnat efter sig. Han skrattade också, min kumpan, ett kort, rullade skratt som för att dölja mild genans.

”Lilla bjällra”, mumlade han, och placerade en nästan barnsligt blyg kyss mellan mina tårsvullna ögon. Arga Stockholmare i mörkblå vinterjackor stampade irriterat bakom oss i rulltrappan då han slöt sina vackra läppar om mina förstummade.

Everything I could never tell you - en fasligt dramatisk spellista för att avsluta.

2013-01-14 @ 12:42:00 Permalink Den nya staden Kommentarer (3) Trackbacks ()