Flux Capacitor

Jag är ett tjugoårigt flowerchild och en älskvärd sociopat. Jag överdramatiserar världen och prokastinerar sönder min tillvaro. Vid det här laget har jag rest, har jag sett, har jag älskat och hatat. Man kallar mig mångdimensionell drömmare, men det roliga är att ingen egentligen vet vad jag vill. Jag är besatt av destruktiva tankar om kärlek och död, och på den parallella tillvaro alldeles bortom mitt räckhåll där allting är trasigare men vackrare, en fruktansvärd frihet, den perfekta kyssen. Tills jag absorberas av detta kretslopp, av det förflutna i min framtid, den största flykten av alla, så skriver jag om det. Finserviser, romanskrivande, tarotkort, sexualkunskap och min Marlon Brando. Hej. Låt mig berätta en historia för dig.

Den regniga staden

 

 

Jag befinner mig i den regniga staden. Blodet och saltet och slammet från havet letar sig in i varenda vrå och veck och spricka, får vita vägggar att grönska och människor att få utväxta fenor och fjädrar och blanka, stirrande ögon. Jag är ensam i en valvport vilken känns som en kloak mitt i bostadsområdet. Regnvattnet forsar ned på båda sidor om där jag står, och liksom en glasaktig gardin där fasaden stupar nedifrån taket, fem våningar upp. Jag lägger märke till hur vacker denna ovanliga gardin är, och känner nästan för att röra vid den, men låter bli i sista stund. Jag torkar vattnet ur håret och väntar. Jag har köpt rotfrukter och en ny tandborste i mataffären, från ett olustigt lågsiffrigt konto. I den iskalla lägenheten väntar inte någon på mig. Jag är ensam.

 

Jag tänder stearinljus vid sänggåendet, läser i sängen och önskar att Du omärkligt skulle vara Här, sparka upp dörren och kidnappa mig, ut i natten, ut genom fönstret, bort dit Du och din fantastiska röst gömmer dig, du och dina ögon som blir blodsprängda när vi hånglar, dina händer som håller för mina ögon när jag är rädd. Att jag lider av ljuva, morbida fantasier är inget nytt. Så jag läser och väntar. Men ingen kommer. Jag lägger ifrån mig boken och blåser ut mina ljus. Hundratals blå, gracila och slickande röktungor stiger mot taket, och spetsgardinerna är närmast självlysande i natten i vilken jag inte finner lugn för att sova. 

 

Den vackraste av mina vänner befinner sig i den regniga staden i några dagar till, sedan reser hon bort igen. Så underbar är hon, att jag skulle kunna kyssa henne. Vi sitter på café en hel dag, beställer in tekopp efter tekopp och avverkar allt ifrån det flamsigaste till det allra svåraste. Hon kan prata många språk och har en stillsam förståelse för Allt, utan att hon verkar inse det själv. Hon tror att hon är kär i en utbytesstudent, och jag blir så glad. På vägen hem håller vi hand, och är alldeles för nära varandra. Folk stirrar, låt dem, ifall det är deras enda reaktion på en människas ömhet för en annan, i denna värld där våldsutövande inger en mildare chock än kärlek och beröring. Vi skiljs åt vid Brunnsparken, där regnet störtar ned genom gula gatlyktor och folkmassan långsamt rör sig framåt likt seg, flytande kola, hållandes lyxiga kassar av hårt papper och sidenband, hånandes tiggare. Vi kramas en lång stund, och medan jag springer bort mot min spårvagn ropar jag bakåt, åt henne; "Ring honom! Pussas och gör massor av barn!" Hon rodnar och skrattar sitt underbara skratt. Dörrarna stängs och jag smälter in i passagerarmassans kaos. Nu får jag inte se henne igen på fyra månader. Jag längtar till sommaren. 

 

Så, så vackert målat, detta pånyttfödda konstverk Izzie ---
Vad underbart att hålla sin vän i handen! Det gör jag också. En vän jag har, som jag också tillbringar otaliga timmar på kaféer med, brukar ta min hand ibland över kafébordet. Strunt i vad människor tycker sig se som på något vis skapar chockkaos i deras hjärntrådar. Ömhet är bara vackert. Att människor chockeras mindre av våld, som du så klarsynt påpekade, är helt sjukt.

Det här är så bra. Njuter av var rad.Gud!Sluta aldrig skriv!