Vi befinner oss i den lavendelgrå staden Los Angeles, belägen i delstaten Kalifornien på den trettiofjärde lattituden och den hundraartonde longituden, 115 meter över havet, där öken möter industri. Klimatet är torrt och varmt och innehar en kort regntid i skiftet mellan årets fjärde och första kvartal. Luften är svårare att andas, så uppblandat är syret med koloxiden, hettan med vinden, sandstormarna med brinnande celluloid. Solen är vit som snö om dagen och himlen, vilken sträcker sig likt en välvd sidenduk över denna ytterligheternas stad, är rosenröd. Den kommer fortsätta sträcka sig, bortåt och utåt över Stilla Havet tills den slår ned någonstans på andra sidan av denna massivaste av vattenansamlingar och jag vet inte ens om himlarna är rosenröda där detta slutligen måste ske.
Staden Los Angeles är overkligt gigantisk. Från din observationspunkt går det inte att föreställa sig varken ände eller slut, endast en fullständig sammansmältning. En oändlig struktur av betong och cementblock i fyrkantiga kvarter expanderar utav egen kraft över den bruna marken. I ögonblicket jag försöker hinna med att förklara detta gjuts våning efter våning, trapphus efter trapphus i produktionens eldar, kvarter efter kvarter i icke-färg och icke-innehåll utvidgas likt tryckvågorna av en explotion, reproducerandes om natten likt celler i en kropp. Det mekaniska hjärtat i detta elektriska kaos runt vilket stadens timvisare snurrar utgörs av en ansamling blanka, enorma jättar till skyskrapor som likt kristalliserad lava obarmhärtigt skjuter rätt upp ur marken. De är symboler för vår tids stora religioner, ekonomin och illusionen, om dagen blixtrar deras svarta yttren i det utomjordiska vita solskenet, de glänser likt rostiga reliker om natten. Lika girigt som de sträcker sig uppåt mot större framgångar och mot Gud, lika frustrerat kommer de aldrig nå fram. Och så fortsätter vi bygga.
Bland lummig grönska under den berömda skylten i korrugerad, vit plåt, i en orkidée, i en dröm, i utrymmena mellan utrymmena, ligger palats vilka manifesterar ofantligt överflöd, tennis, trädgårdsmästare och ledan som följer dessa. Inbäddade i parker av guld, omgivna av ogenomträngliga murar, av galler, kan palatsens herrar inte bryta sig ut. Ledan bedövar deras sinnen, paranoian lämnar dem inte bi, i fängelsets parker kommer de aldrig att finna frid. Guldet kommer alltid att hålla dem bundna tätt intill sig.
På andra sidan av de bruna, rullande kullarna, likt en ständigt växande cancersvulst, breder the Valley ut sig, ett oändligt förortsfält av rödbrända tak och turkosglittrande simbassänger. Framför dig ser du en ytterst likformig plats där livet verkar utspela sig i samma likformiga fason, möblerna riktade mot TVn och dess värld av plastkulisser, tomma kylskåp och bakgårdar där ingenting växer. Daddies i fuktiga skjortor och smala slipsar, kramandes sina tultande döttrar på gräsmattan vid arbetsdagens slut. Faktumet är att dygnet i denna myrstack till mänsklig bebyggelse myllrar av ett sorts liv vilket inte kan återfinnas i parken av guld, i orkidéen och drömmen. På en höjd, liksom gömda av det doftande gula gräset, i en icke-tyst tystnad, lutar en pojke huvudet mot en flickas axel, allt medan de delar en ledsen cigarett och känner kallelsen från havet, en tavla i fjärran där bränningarna verkar stå blick stilla. Såpbubblor stiger mot en molnfri himmel. Någon blir bestulen på sin bil. Från denna höjd kan de två ungdomarna både se palatsen och motellrummen, ända in i dem och upptäcka att de båda är precis lika tomma, utan blod och byggda utav sten, de kan se de fattiga och de rika, papporna och deras dötttrar. Förundrat låter de denna storslagna och överväldigande variation av livets öden forma deras eget. Och i ett ögonblick är de närmare Gud än skyskraporna.
Los Angeles befinner sig 8 timmar före nollpunkten i Greenwich i Storbritannien, men i staden samlar man på tid i burkar och en förskjutning har skett. Västeuropa följer den Gregorianska kalendern, Östeuropa den Julianska och det stora kinesiska riket den Hanska tideräkningen, men vilken tid existerar egentligen i ytterliggheternas stad? Nog för att tiden fortsätter gå i staden där var dag är den andra lik, lavendelgrå, rosenröd, apelsiner, volleyball och mord, men vet någon du frågar vilket år det är egentligen?
I staden finns många biografer och snabba polisbilar. Hålögda nöjesknarkare och kassörskor i dygnet-runt-öppna snabbmatsrestauranger. Människor eller skuggor av människor. De stirrar på dig och du stirrar tillbaka. De fortsätter stirra och du slår skrämt ned blicken.
I Los Angeles bor 4 097 340 personer och säkert några till, deras husdjur och herrelösa katter, deras drömmar och destruktiva beteenden. Detta innebär att det finns fler änglar än vad det finns Isländare, Irländare och Nya Zeeländare i den upptäckta delen av världen, och om dessa änglar intalar sig att de kan röra sig bortom bergen av aska och damm vilka stänger dem inne så ljuger de inför sig själva, inför Ansikten. Likt en iskall spik i bakhuvudet förstår änglarna detta, änglarna som har blivit till monster och smeks av hopplöshetens tunga, dova hand, änglarna som trots insikten tålmodigt fortsätter vänta.
Kustslätten på vilken Los Angeles och dess södra förorter ligger består av ett mycket poröst marksediment. Hela låglandet vid havet är känsligt för jordbävningar, konsekvenssviterna av kontinentalplattor som krockar med varandra, vilket leder till att både infrastruktur och människor lätt tar skada. Geologer har jämfört staden med jell-O, en syntetisk efterrätt av gelé, som vid en knuff genast börjar skaka. Det finns inget tydligt mönster när och varför jordbävningar uppstår, vem som utlöser dem, ingen kan bevisa teoriernas teori, att vi lever i efterdyningarna av krigen vi själva startat, att det vi ångrar ekar genom tiden. Våldet vi riktar mot oss själva håller oss vakna om nätterna. Domedagspredikare menar att vi kommer förgöras. Av vårt högmod kommer endast bråte finnas kvar. I gryningen-det-inte-får-talas om kommer det regna blod över Santa Monica. Av ren sorg kommer staden snabbt och våldsamt ta livet av sig, och samtidigt alla som befinner sig där.
Likt Sodom och Gomorra, likt Hiroshima, kommer molnen på himlen att fatta eld, kommer själva jordskorpan att kantra, falla, vältra sig i sin långa sömn, och änglarnas långa väntan kommer att vara över. Bilarna i världens mest trafiktäta stad kommer att försvinna, smogen tillslut att skingras, skyarna vecklas upp rikt en ros efter regnet.
Ur en koncentration av så mycket kärlek och så mycket ondska på en enda plats kommer en jordbävning förr eller senare att ske. Den kommer att befria de fängslade själarna och tvinga de bedövade att konfronteras med verkligheten. Jordbävningen kommer att utlösas av en person och dennes desperata önskningar, och likt ett pärlband med såpbubblor mot ett barns andedräkt, kommer de att gå i uppfyllelse och slukas av tomma luften, en efter en.
*
Det finns ingen tvekan om det. Detta är ytterligheternas stad Los Angeles. De många klockorna har tvingat fram en konstgjort upplyst natt och på himlen syns nu konstellationerna jordgubbsmilkshaken, hamburgaren, reklamflickan och bilförsäljaren. Om du kisar går det att se radiovågorna som med ett pulserande, elektriskt blått ljus expanderas ut i atmosfären över stadens glittrande rygg, i ditt huvud kan du höra hur rätt frekvens på radion ställs in med ett fruktansvärt gnisslande och brus. Detta är Los Angeles, Los Angeles och dess snövita stränder, dess baddräkter och knivslagsmål, men mer än så en abstrakt känsla av Los Angeles, av Santa Monica, denna berättelses epicentrum.
En film har lagts över hela denna verkligheten. Om dagen går det nästan att se denna märkligt tunna film, tunnare än silkespapper, glimrandes svagt i silver ovanför. Denna film är som en bioduk, universums periferi och fysikens under, den åtskiljer oss från dem, en distansering bildas. Vi kan omöjligt uppleva berättelsen som verklig. Därför är denna till synes osynliga film nödvändig för att vi ens ska ta till oss budskapet.
Den silverfärgade filmen som täcker allt gör ditt betraktande abstrakt. Allting som sker innanför den är en metafor för något annat. Vi befinner oss i det abstrakta Santa Monica, beläget i den abstrakta entiteten Los Angeles. Detta Los Angeles, denna våldsamma trädgård, ligger egentligen inte i Amerikas Förenta Stater, knappt i denna värld med fast mark, havsbotten och ett strikt åtskiljande av det organiska och det övernaturliga, de levande och de döda. Den abstrakta staden Los Angeles befinner sig i centrat av vår kulturella hegemoni, så sjukligt fixerad av rikedom och skönhet. Den uppskattas helst genom flimrande TV-skärmar där glasrutan agerar skiljevägg mellan dig och berättelsen. Betraktarens huvud fylls med andras tankar, och dennes egna rinner ut på golvet. Vi står alltjämt i en pöl av svagt silverglimrande film, smältandes i solen.
Någonting är fel. Någonting är annorlunda. Du upptäcker sådant som andra personer passerar utan att ens skänka en blick. Känslan hemsöker också dig då du i hemlighet försöker komma närmare sanningen. Känslan av att allting är påträngande hysteriskt, ändå helt overkligt. Känslan av att solen lyser för starkt, du måste täcka dit ansikte och dina ögon, känslan av att någon iakttar dig i en folksamling. Har skiljeväggen verkligen suddats ut? Inbillar du dig att du kan känna en annan värld, en annan vind, då du långsamt smeker stammen av en palm och stirrar ut mot havet, din panna i förvirrade rynkor? Denna stillsamhet gör dig illa till mods. Detta kromade månljus bådar om något oundvikligt skrämmande.
Vi rör oss i en tillvaro där nätterna är mörkare och vädret mer oförutsägbart. Länge har du misstänkt att vi befinner oss i en reva i tid och rum. Saker beter sig inte som de borde göra. En doft av blod ligger i luften. Fåglarna viskar till varandra. En storm är på väg. Dörrarna till drömfabriken måste hållas stängda, låsta, igenbommade, men nu har de flugit upp på vid gavel, portarna har övergivit sina gångjärn, monstren har smitit ut och nu kan inte ens ödets nycker råda över sig själva. Någonting kommer att hända. Du kan bara inte sätta fingret på vad.
