Flux Capacitor

 

Jag vaknar med ett ryck efter en mardröm, klär på mig, inspekterar min gulfläckiga hud i badrumsspegeln och gör grimaser. Det är en Moon-river-morgon, som i introt med det guldfärgade typsnittet, automatkaffet, den bruna vårsoluppgången längst ned i ravinen, blixtrande stup av glas på både sidor. Idag återvänder C från en oönskad frånvaro, och himlen är blek men gnistrande blå för första gången på två veckor, allting känns plötsligt självklart, enkelt, mjukt.

Jag spenderar hela dagen med att fladdra runt som en trollslända, bli perfekt, trots att jag vet att det är jag som kommer vara där, ståendes på tå, förgäves försöka urskilja ett ansikte som inte finns, platt hår eller inte.  Det är han som kommer se mig, min Mr. President och min kommunisthjälte, och han kommer kyssa mig lealös och jag kommer gråta tjocka tårar av bläck på hans riviga haka,  det lockiga småskägget, trots att jag är förkyld, trots att jag skar mig i handen när jag skulle hacka lök, trots mina svarta brunnar till ögon, ändå.

När man har andra saker att göra, som att äta och fundera över hur fruktansvärd världen är med sina passiva invånare och ojämnt fördelade resurser, är det ibland plågsamt att älska som jag gör, sittandes på kanten av sängen, hålla en knytnäve mot bröstet, för det gör så underbart ont där inne, trots att det strider emot all logik, jag vet att det är hjärnan som registrerar alla känslor vi beskriver som kärlek, ömhet, längtan, medans hjärtat endast är en muskelklump som pumpar ut blod. Det känns som en världslig sak, ett själviskt nöje. Som att det ibland förhindrar en från att känna empati med hela mänskligheten. Ett löjligt privilegium för de privilegiade.

Fiktiva gator, fiktiva munnar. Jag kommer att vara henne en dag.  Life immitates art.

*

En annan historia från en annan tågstation;

Sammetskappa, lärarblazer, blyertsdecember, snöoväder; igår var jag i dina armar. Jag berättade hur förvirrad jag är, uppvuxenhet, apati, religion, ekonomi; en åskskräll hördes och plötsligt öste regnet ned genom det välvda taket inne på Centralen och jag hade aldrig sett något så ledsamt och fult för ingen av de väntande, väntandes på vad, med sina näsor begravda i pocketdeckare och hamburgare verkade märka ett dugg. Var det verkligen bara jag som såg omöjligheten dränka deras liv, plaskandes runt deras fötter, där de målmedvetet marscherade från kassaapparat till kassaapparat? Även droppa nedför min kind?

Du skakade mig, stirrade på mig med medlidande, höll mig nära, du anti-tes till ondska. Du sade att du inte fruktar Helvetet och inte bryr dig om Humankapitalet. Du sade att jag är modig som vågar tänka i sådana obekväma termer, att mitt självhat inte har någon grund, och att mina drömmar varken är korkade eller barnsliga, och du torkade bort den klibbiga omöjligheten som rann ned mot min krage, en stearinliknande, askgrå rännil som brände till i huden då lite ljust hårfjun följde med. Du sprätte iväg det hemska som obetydligt nagelskräp. Tänk att vara täckt i sådant äckel, funderade jag, vilken fruktansvärd sorg. Så ont det måste göra att bryta sig loss.

Du sade att min dröm numera är din dröm. Att du sagt till dina vänner att du kommer att flytta till Paris för att andas med mig, en dag, en dag där vi kan bli fattiga igen. Jag såg in i dina ögon och de rann igenom mig som någon fantastisk flod, de är jadegröna, genombrutna med kristalliskt blått, och jag såg djupet av din kärlek i dem, de upphörde att ligga på ytan och jag kunde sträcka mig in, kura ihop mig i grottan under din arm. Jag hickade, och en ensam tår rann nedför min kind, ned i mitt förvånade skratt. Och en till. Och ännu en. Snart strömmade de, varma och söta, och tvättade bort smolket som omöjligheten lämnat efter sig. Han skrattade också, min kumpan, ett kort, rullade skratt som för att dölja mild genans.

”Lilla bjällra”, mumlade han, och placerade en nästan barnsligt blyg kyss mellan mina tårsvullna ögon. Arga Stockholmare i mörkblå vinterjackor stampade irriterat bakom oss i rulltrappan då han slöt sina vackra läppar om mina förstummade.

*

Everything I could never tell you - en fasligt dramatisk spellista för att avsluta.