Flux Capacitor

I

Vi vill inte se, men vi vet. I denna tröga, dämpade tystnad bor ansikten. Dess konturer tänds plötsligt likt gaslågor i tomhetens gråblå katedral, för att i nästkommande sekund flimra till och försvinna helt. De är malar, snöflingor, svävandes i en föränderlig öken, i ett palats med osynliga väggar, och de iakttar oss, dig och mig, illvilligt, medlidande, då vi föds, faller och dör, likt detta universums himlakroppar. Inte ett enda kvarvarande tecken av ansiktens närvaro finns kvar att famlandes gripa tag i, då de tvärt upphör att vara i ett rum för att ta vid i ett annat, lika självklart, lika flyktigt.

   Ansikten är ditt liv. De sörjer och de viskar hetsigt och desperat, det skulle kunna vara vädjanden, men du kan omöjligt veta, för du begriper inte ett ord. Från dess klanglösa melodi vill du värja dig till varje pris, då allt du hör är kvävt mummel, vattentryckets ihärdiga gnissel, ren huvudvärk. Bara vetskapen om ansiktens existans plågar dig till det yttersta, för du vill verkligen inte se vad de har att visa dig i detta avslutets stund. Ansiktens blickar bränns mot din hud, du tvingas till ett möte, dess känslokallhet försöker förgäves uttrycka varma uppmaningar gentemot dig. Plötsligt finns det ingen materia mellan er, inget vatten, ingenting, och det känns så innerligt, så intimt, rent köttsligt. Stumt försöker du nu uttrycka din bekännelse, be om förlåtelse. Du grimaserar och gestikulerar så gott det går medan golfbollsstora syrebubblor forsar ut från felande glipor mellan dina läppar, flyendes ut i den gråblå bakgrunden så fort de möjligtvis kan. Du vill själv tro att ansikten utrycker ånger, men du inbillar dig. Allt du får till svars är samma enerverat oförståeliga mumlande.       

   Mycket långsamt, så långsamt att det knappt märks, vrider du ditt huvud från sida till sida, ditt hår vajar glänsande på rörelsen som en anemon. Förtvivlad känner du hur du bit för bit ger upp för bottenlöshetens räkning, ett andetag åt gången, ett finger i taget. Då du nått en viss punkt släpper du helt. Du svävar stillsamt, ögonen vidöppna, och du kommer till insikt.

   Ansikten talar ett språk du en gång själv kunde behärska flytande i dina drömmar. Detta underbaraste av språk, dessa drömmar, de förspilldes jämt med bortslösade dagar, det antal du förutbestämt fått till ditt förfogande, tillsammans med allting du i dessa dagar, i drömmarna, höll kärt, alla du någonsin älskat, i ömmaste förtrolighet, genom avståndets plåga, och allting förgäves. Ansiktens viskningar tilltar i styrka, men framställs i dina mäskliga öron endast mer obegripliga, och djupt olycklig inser du att ansikten inte kan hjälpa dig längre, att ditt öde slutligen är slaget i sten. Din vilja att vända tiden, att göra om, klippa sönder, har aldrig varit så stark, men i detta sista rum finns endast plats för efterklokhet och samvetskval. Du har förlorat ditt liv, och du har tillåtit dig själv att göra det. Med tårar i ögonen blottar du alla illusioner. Den heta, kristallklara kroppsvätskan från dina ögonvrår förorenar din kyliga, täta kokong. Ansikten böjer sina huvuden i ett ögonblick, i tystnad och sorg, du vill uppfatta det som en tacksägelse, ett viktigt meddelande, men ingenting händer egentligen. Ansikten möter dömande din blick för sista gången, och försvinner sedan för alltid undan mänsklig åsyn.  Du sväljer din meningslöshet, och du sluter ögonen, inte tillfreds, men accepterande. Du är ensam. Det är såhär det måste bli. Vissa saker är människohjärtat inte menat att förstå.

Genom en blick som inte är mänsklig ser vi hur den vidsträckta havsbottnen breder ut sig inunder.