Tänk på döden

 
 

Det är, jag skulle inte säga lustigt, men ironiskt, på ett väldigt grymt sätt, hur gestalter som alltid funnits för att kramas med på julafton, att berätta utbroderade versioner av livet i skolan för, att som positiviteten självt kvittra hur bra allting går och hur utstakad framtiden är, plötsligt inte är mer. Och man minns alltid i detalj; hur, när. Telefonsamtalen alla räds mest. Jag pressar fram ett grötigt "oh-kej".

  

Det är en avskyvärt vacker, molnfri vårvinterdag redan i slutet i januari, ett nytt år, och jag känner mig så upprymd av solskenet att jag bestämmer mig för att gå hela vägen hem, de bländande vita skridskorna slängda över axeln, istället för att ta vagnen. Ironiskt nog, igen, bestämmer jag mig för att ta en genväg över kyrkogården. Smältande snödroppar rinner nedför sönderfallande svartgrå gravmonument och världen känns som ett poem. 

 

Tre timmar senare ligger jag hopkurad i vår unkna skrotsoffa, knäpptyst, ansiktet inåt väggen. C har lagt en filt över mig, men annars är jag ensam. Mitt ansikte är helt uttryckslöst. Tankarna snurrar, läpparna blöder och jag växlar mellan att känna allting och ingenting alls.

 

Och han var ju så gammal. Till och från har jag tänkt på denna dag i många år nu. Och nu är jag så arg, frustrerad.

 

Jag tänker på mormor; på chocken, på mysteriet och brutaliteten som omgav hennes kusliga död. Jag var  sexton, jag kunde inte hantera det som hände. Jag halvsov i en domnad och växlade timmarna med att hålla andan tills jag blev blå och skrika rakt ut. Jag tänker på mammas cancer, och hur livrädd jag är, varje dag, att den ska komma tillbaka och förstöra allting. Hur jag grät när pappa bar henne upp för trappen, hur jag försökte låta bli att gråta när jag tvättade hennes hår i badkaret, hur två gråblå ögon verkade stora som tennisbollar i ett utmärglat ansikte. Jag tänker på alla husdjur jag någonsin haft, som gav mig tyst sällskap när jag var liten och konstig, vilka alla har dött, vilka jag alla begravt själv, sida vid sida, under äppelträdet i trädgården. Jag tänker på hur C släpade upp mig ur havet den svartaste av nätter, hur hans rop på hjälp drunknade i blodisande djurläten till skrik, hur mitt ben var täckt av slem och blod, hur jag i någon slags tyst panik undrade hur jag skulle kunna acceptera att världen nu tog slut.

 

"Farfar sover nu", säger mamma, med äckligt förstående röst, i telefonen, och det sprakar lite ihåligt. "Pappa, farmor och Gunnar satt med honom". Jag kan bara snyfta tillbaks i luren. "Oh-kej".

 

Farfar sade en gång att han beundrade min rättframhet. Hur han var övertygad om att "det här löser du, tösa". Han kallade mig ofta "klipsk". Jag älskar det ordet. Jag funderar över ifall farfar visste att han var som en hjälte för mig. Han brukade berätta för mig om sina äventyr, om Sovjet, Pakistan, Indien, Japan, Sydamerika, alla andra länder han gjort till sina. Farfar fick alltid tårar i ögonen när han pratade om resorna han gjort, liksom om det var någonting han accepterat aldrig skulle komma igen, men som han saknade mer än någonting annat. Det var genom honom jag lärde mig att en person som upplevt sådana ytterligheter, gjort så fantastiska saker, lärt sig språk, aldrig skulle kunna gå tillbaka och leva helt tillfredställd i samma sits som lämnats bakom.

   När jag kom hem från Australien visade jag bilder på datorn i farfars arbetsrum, ett mörkt rum fullt med trä, gammal tolkienmemorabilia och målarpenslar. Jag berättade om regnbågsparakiterna vilka väckte oss varje morgon i gryningen med öronbedövande kakafonier, om den fuktiga dimman som ångade in med dagen och alla möjligheter då någon öppnade fönstret på vid gavel, hur C's glasögon blev täckta av kritvit kondens, hur vederbörande ser sexig ut när han torkar rent samma glasögon, hur trädkronorna liknade fluffig broccoli och hur det vidsträckta havet skiftade skepnad från toppen av Cape Byron, hur vi trots ansträngning inte såg en enda knölval, hur allt i hela världen glittrande under den snabbt stigande solen. Farfar begravde ansiktet i händerna och var tvungen att gå ut ett slag. Hans reaktion fyllde mig med oändlig sorg.

 

Men farfar sover nu. Och det är definitivt. Tårarna droppar ned i frukostgröten. Mamma kommer ned till Göteborg om några dagar.

 

Jag föredrar att höra detta i aseptiska läkartermer. Medvetslöshet, respirator. Som att stänga av en lysknapp, dra ut kontakten. Jag vet vad döden innebär. Jag tycker så fruktansvärt synd om farmor, som verkar så spökligt lugn, en grön ö omgiven av rasande hysteri. I hennes situation hade jag blivit sinnessjuk, jag vet detta, min kärlek till andra blir till black om foten i näckrosdammar, och sjunker med mig. När döden skildras som en poetisk resa, då gråter jag. Jag undrar vart min farfar är någonstans.

Jag tänker aldrig mer läsa det jag skriver i dessa dagar. Bara gömma undan. Bränna bort.

 

 


Kommentarer
Postat av: oroshjärta

Gud...kram!

2013-01-29 @ 08:54:04
URL: http://hornsgatanminauorta.blogspot.com
Postat av: Isabelle

Jag har inte sett att du har uppdaterat tidigare, har inte internet till datorn i Uppsala, men jag är här nu - om det alls hjälper, om det alls känns, om det ens når fram - jag vet inte vad jag ska säga, vad kan man säga, det finns ingenting att säga. Förutom på bloggen och mejlen och telefonen finns jag här, just nu i ett rött tegelhus i Gävle där gatorna är is och grus och mitt rum en kaosets fristad. Men det hjälper ju inte. Nej vad ska jag säga. Ta hand om dig och gråt ut, ligg i soffan så länge du behöver, skriv så mycket du vill. C verkar himla bra för dig. Je pense à toi, mon amie. Grosses bises.

Svar: Tack för din kommentar, käraste. Det känns lite bättre nu när det gått ett tag. Min mamma var ned till Göteborg och vi pratade mycket om det som hänt och vi gick omkring och det var soligt och fint och det känns lite bättre nu. Tills begravningen som ska hållas på alla hjärtans dag nästa vecka så försöker jag i så stora drag som möjligt glömma att något hänt för att skona mig själv en aning. Sedan kommer dammluckorna öppnas. Det känns skönt att veta att du finns, och jag älskar dig som bara en flerårig bekantskap kan göra. Tack.
Allting är poesi.

2013-02-02 @ 16:32:38
URL: http://isobelskareng.blogg.se
Postat av: Isabelle

Jag har inte sett ditt svar tidigare! Men vad skönt att det har lagt sig lite. Eller nu har begravningen varit ganska nyligen, så det kanske känns jobbigt nu? Himla bra att din mamma kunde åka ner också. Åh vad ska man göra när sånt händer. Det är för hemskt att en människa kan försvinna. Fortsätt att ta hand om dig och jag finns alltid här vet du! Älskar dig som efter en flerårig bekantskap tillbaka. <3 kramar

2013-02-20 @ 18:02:24
URL: http://isobelskareng.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0