Pickwickklubbens efterlämnade papper
Katastrofklubben för hopplösa fall, the Disaster Club for Helpless Cases, har skaffat sig ett säte på den perfekta platsen. Den är hemlig och lågmäld. Innehåller stora idéer och fantastiska resor, oändligt av historier, till och med sådana som kanske aldrig kommer att berättas. Stadsbiblioteket. Denna avskyvärda plåt-och betongbyggnad vilken är inredd med femtusen vita Billybokhyllor och värdelösa konstverk från vem vet när. Bucklig, blå heltäckningsmatta, så tjock att man nästan sjunker ned i den, sväljer ljudet av de mest indiskreta, hårda skoklackarna. All litteraturens stora skatter finns under ett och samma tak, ryggarna inslagna i räfflad, gulorange plast, titlarna inpressade på skrivmaskin, ordnade i namn, år och bokstavsordning. The sound of silence, tystnadens egenskaper och elegans. Den där doften som ingjuter en slags hunger i mig, böckerna på hyllorna luktar som vispad äggvita med socker, luftiga bakelser uppradade på linje, en oändlig efterrätt. Min heligaste katedral. Mitt Tiffany's.
Utan tvekan spenderar jag mer tid på biblioteket än någon annan stans. Där inne i ett hörn, nedsjunken i en fotölj eller vid ett bord bakom ett berg av coffee-table-books och filosofiska verk och klassiker och Jävla John (Mitt Twilight) passerar timmarna förbi. Ifall jag inte hade läxor och ett liv, så skulle jag kunna läsa bort min värld, jag förnekar ingen fakta. Det underliga är dock att när jag lånar hem böckerna jag är så kär i så glömmer jag bort dem. De ligger bredvid min säng i en hög och samlar damm, hårstrån och döda flugor. Jag kan bara koncentrera mig sådär ser inget annat/hör inget annat där i den ogenomträngliga, pudermatta tystnaden mellan Drama/Konst och Världshistoria. Det vill säga på biblioteket.
The Disaster Club For Helpless Cases loves the City Library, står det nu inne på damtoaletten. Eller mer lite som "tHE DISaSTer ClUb FOR HelpLEss CaSeS LOVes THE LIBarY", för murbruket mellan det väldigt, väldigt blå mosaikkaklet var lite knöckligt att skriva på med kulspetspenna. Vet inte varför på engelska egentligen. Katastrofklubben är internationell antar jag.
Dessutom har detta mystiska sällskap lämnat meddelanden. I biblioteksböckerna. Självklart inte i kluddar marginalerna, sådant är fruktansvärt, men genom små, små lappar med fina ord inklämda i mitten. Man ska bli överraskad när de faller ut i knät. Lite solig när man läser dem. Få ett musiktips. Eller ett filmtips. Lite orkestrar och sånt. Trumpeter. Kärlek och gammal biograf.
Det finns även ett speciellt meddelande, Tha Message, det bästa av alla meddelanden. Det är svårast att hitta men också finast. Det är ett brev. Den ultimata bekännelsen, tusen origamisvalor, Orlovdiamanten. Amélie. En vinröd skinnbok med bruna, smuliga sidor, sådana med överdetaljerade illustrationer i svart bläck. Inskriptionen är insjunken i pärmen, avskavda guldbokstäver. Pickwickklubbens efterlämnade papper av Charles Dickens. Den lät så fin. Jag har alltid älskat långa, krångliga titlar. Meddelandet är hemligt. Så hemligt, att om ni vill få reda på vad det står i det, så får ni gå på skattjakt.
Kordinaterna är dessa: Hylla 38, avdelning D, längst in till vänster, högst upp. Skönlitteratur.
Om ni hittar meddelandet bland meddelanden, finns instruktioner. Följ dessa, till punkt och pricka, och så dyker vi kanske upp. Det hemligaste av hemliga sällskap. Vi pratar goja, spelar spel och dansar i trikåer, rassel tassel och till smaklöst dunka dunka. Dessutom lyssnar vi ju på det här.
En dag har vi maskeradbal i en herrgård någonstans långt inne i skogen. Inbjudan står fast tills vi faller. Temat är Marie Antoinette besöker l'Opéra Garnier/Sex Pistols. Välkomna! Vad mycket spetsad sockersoda vi ska dricka!
Je ne regrette Rien
Jag försöker desperat lära mig att dricka kaffe. Svart. Desperat som sagt. Lyssnar på franskt och inbillar mig att första klunken är gudomlig, sväljer och känner efter. Inte illa. Koffeinet sprider sig. Jag verkar ju som den kaffedrickande karaktären liksom. Men icke. Eftersmaken trippar in och biter sig fast som ett kvalster, ringer i huvudet likt migrän, som att suga på ett armeringsjärn eller andas in tungmetallhaltiga kemikalieångor. Jag spottar i koppen på bordet framför mig. Uääck. Det går inte ned.
Jag är så fruktansvärt okoncentrerad. Trött fast ändå inte trött alls. Det, allt, känns så fruktansvärt hopplöst ibland, som om man är less men man vet inte på vad riktigt. Det känns som om jag glor på världen genom ett grumligt cyklop. Proteinernas uppbyggnad måste vara det tristaste jag vet tror jag. Det eller grafer och funktioner. På mattelektionerna bär jag solglasögon. Jag knaprar dextrosol ur pennfordralet. Sover på biblioteket. Jag känner knappt igen mig själv när de värsta symptomen av fiskaktighet smyger sig på. Jag har gått ifrån en statistik-och årtalsrabblande filmslukare till "Frankly my dear, I don't give a damn..."
Att gå och lägga sig tidigt är inget alternativ. Det är då jag skriver. Jag kan omöjligt skriva på dagen. Alldeles för många intryck. Det är bara då jag är omsluten av kolsvart mörker som jag kan finna inspiration till att söka ljusa, vackra, trasiga, kasinoglittrande, broadwayneoniga, skymningsrosa låtsasvärldar inuti mig själv. Och det är väl ganska logiskt egentligen.
I skabbig, mögelluktande lokal nära gamla högstadiet och vårat sargade träd säljs begagnad vinyl för en tjuga stycket. Jag jublar till tårar. Just nu spelas Billy Idol. Chopins les Sylphides och Roxy Music ligger på tur och väntar på att få bli snurrade på tallriken. Frankie i sällskap med en hel del genuint knaster höll mig sällskap i morse medan jag drack mitt te och åt mitt ägg och min getost. Det var nästan så fint att Place de l'Opéra flög hit och landade utanför mitt fönster.
Min far instruerar mig näst intill dagligen i gitarrspelandets ädla konst på begäran av mig själv. E-moll, A7, G och barré... Mitt lillfinger går av snart! Jag måste tyst erkänna att jag lite fegt föredrar den nylonsträngade, lilla spanska framför den stora, svarta, vassa. Stålsträngarna gör att mina fingertoppar flagnar. Till och med nagelbanden skivas upp och svider. Hur går detta till? Hur våldsam är jag egentligen? Det blöder inget men glänser rött, likt munsår som aldrig läker ihop. Det är rätt äckligt. Mina fingrar är varje välvårdad dams värsta mardröm.
Hittills kan jag spela den här (femton sekunder mellan varje G och A men annars helt okej) och introt till den här (Bam bam bam bam Döm döm döm döm om och om igen, det låter illa så in i helvete!). Men det är asroligt. Och jag känner mig som världens rocker. Pinsam tystnad. Hahahahaha. Den bjuder jag på.
Igår var jag tillsammans med de bästaste vännerna och såg på akustisk kärlek live på det häftigaste caféet i stan. Tänk Rick's café Américain, blandat med Central Perk och en gnutta vinröd bordell and you get the picture of what it's like. Det är varmt som i en ugn där inne eftersom de tänder levande ljus istället för elektriskt. De har den godaste smoothien (helt utan banan) och de mest mättande grillade smörgåsarna. Klientelet består av skinnjackor (som vi svärmar för), popkarameller, kulturnördar, chica veganer och miljöaktivister. De spelar alltid Neil Young. De har bord från Marocko och soffor i Rokoko. Dylan, Lennon och Patti Smith pryder väggarna. Det är som ett vardagsrum med privilegier.
Vi drack kopp efter kopp av skållhett grönt roste och studerade polisongpojken på den lilla scenen vid den ena kortväggen med en poets känslighet. Han bar koreapaj och rockboots, spelade på en vinröd gitarr och sjöng om "The girl in black, she was so fine tra la la...". Jag dog. Det här är så nära en fredagskväll i Greenich Village som vi kan komma.
Efteråt gick vi ut. Medan vi skrikskrattande sprang genom kvarteren bestämde vi oss för att imitera svensexa-scenen i allas vår nya favorit the Boat that Rocked. Vi ställde upp oss på rad och marcherade sedan kaxigt nedför den öde gatan i nattljusens sken. Eftersom ingen kunde låten i filmen sjöng vi istället en skrattsluddrig hybrid av "Satisfaction" och Jumpin' Jack Flash". Oliver sjöng "We are the champions". Han ville väl sticka ut antar jag...
Vi Abbey Roadade oss lite grann vid ett övergångsställe, skrek i Liljekviskas svartfuktiga skuggor, cyklade olagligt och hamnade tillslut på Donken tillsammans med det andra patrasket. Skar dessutom näst intill av mig ovannämda lillfinger på en krossad reklamtavla. Det läker fint, så jag antar att jag kan sammanfatta det hela som en lyckad kväll.
Babyshambles dog förresten nu i veckan. Metaforiskt sett. Vi behöver inte ödsla dyrbar tid på honom längre. Speciellt inte min tid.
The Merry Pranksters search for the cool place
Nu är det höst tror jag. Solen är gyllene och inte vit. Världen ses genom färgerna rost och petroleum istället för azur och björklövs-lime. Det känns som om jag har längtat lite. Efter halsdukarna. Efter Frankrikes paradmånader.
Jag har köpt en ny skinnjacka. Den är svart med en massa dragkedjor mest överallt och ser ut som den Marlon bär då han har polisonger och bara ler en enda gång. Den luktar som en ny sadel och jag älskar den. Det är så skönt att vara surmulen i skinnjacka. Så skönt att vara glad i skinnjacka. Skönt att frysa i skinnjacka. Att svettas däremot är inte så trevligt, men håller man sig utomhus så märks det inget. Så jag håller mig utomhus för det mesta.
Man sitter i bilen där citrusgula löv susar förbi det nedvevade fönstret i en äppeldoftande blandning av råljummen blåst. Hopklistrande hårslingor smetas mot blicken. Bobby hörs i den grå stereolådan. Jag tänker på mormor.
Leopardpäls, kristallbågade solbrillor, fågeläggstora onyxclips och ett enormt, terracottabrunt dekolletage inhöljt i en dimma av Diors Poisson, det var mormor.
Hon kidnappade oss efter skolan på utflykt till konditoriet eller skrotgården, hon stannade och hälsade på precis alla på gatan som redan visste vem jag var eftersom hon berättat och var så stolt över att jag liksom bara fanns där. Alla intrycken, höstluften, doften av makadam, motorolja och bränd metall, karamellstrutar och sockervadd, motljus i håret, kragens klibb i nacken och sprakande radio, allt det var höstarna med mormor.
Jag var så jävla rädd att jag skulle glömma hennes skratt alltefter att tiden drog förbi, men det sitter fortfarande kvar nånstans, tillsammans med bilden av hennes rultiga barm som skumpar upp och ned.
Böh Ha Ha Ha Hah Hah Hah Hah! HÖRS!
Bullrigt och högt som en hamnarbetares.
Ibland ser jag henne ska ni veta. Ibland lutar hon sig över molnkanten, med väteperoxidblond hövolmsfrisyr och allt, och blinkar. Då solstrålarna seglar fram ut ur det blågrå, mulna vädret och bländar dig i ögonen, då är det Mormor Bibba som håller ställningarna och flirtar med jorden. Jag hoppas att hon sover gott vart hon än är.
James Dean tar väl hand om henne, det tror jag, jag hoppas att de befinner sig på samma ställe nu, för det hade hon velat. Marilyn förser henne med läppstift och Rom och Cola. Edith och Frankie sjunger duett när hon går ut. Humphrey är hennes cigarill-förtrogne som berättar om äventyr från Paris och Las Vegas, historier som får henne att skratta och gråta sig sönder. Må hon vara förevigad i en dimension av ständig sepia.
Alltid ska alla minnas henne som den vulgära, vräkiga, Danielle Steele-läsande, soldyrkande, smyckestyngda, pälsbärande, groggdrickande, bakelseätande. Den häftigaste tanten som någonsin funnits och någonsin kommer att finnas.
Feber, frustration, förbannad, fanatiker
Jag behöver någons saliv. Genast.
Andas in andas ut. Go with the flow.
Errol Flynn (kallas numera bara för Babyshambles) skickade tre puss i samma sms (i min värld är det ett gott tecken) då jag undrade ifall han roade sig på helgens gratisfestival i grannstaden bland pop och duggregn. Han undrade ifall jag var där med. Nehej var jag inte. För mina föräldrar har drabbats av svinis-paranoia tusenfallt och förbjudit mig.
Japp, det kallas svinis nu, i alla fall på vårat läroverk. Epidemin har blivit ett almännt begrepp då det återstöpts i förkortad form.
Mamma och Pappa förstår sig inte på termen dekadent (glamouröst självnedbrytande process) livsstil och kommer förmodligen aldrig göra det heller. De påstår att ekvationen musik+folkmyller+eufori+trevligt sällskap+eventuellt salivutbyte=svininfluensahärd. Snälla.
För dem är det uteslutet att man är uppe på benen till över midnatt två (Å MAJ GAAAD!) hela dagar i rad. Det är ju helg för i *beeeeep*! Det är helg, natt och jag är 17! Jag har impulser och oförståeliga begär som måste tillfredställas! Så länge jag bor under deras tak säger dem. Vad är det värsta som skulle kunna hända? De där föräldrarna beter sig ju ändå som vansinniga fascister då de ska få upp mig klockan halv sex om mornarna. Skulle det bli oförklarligt spektakulär skillnad om jag gick och lade mig två timmar tidigare?
Jag förstår inte. Jag sjunger hela blinka lilla stjärna medan jag tvättar händerna. Jag äter ordentligt (lite hästaktigt som vanligt, normal diagnos). Jag håller mig borta från folk som fräser snor. Man behöver väl ändå inte gå till överdrift?
Men man ska vara försiktig med att leva - man kan dö; heter det ju. Justja. Jag tror jag ska brodera det på en väggbonad och sätta upp över öppna spisen i vardagsrummet.
Di Leva som kastar frukt och babblar på om sina underliga flummigheter, rita-och-gissa med främlingar och tre puss. Fattar Pedant-Pappa och Mensverkshumör-Mamma vad jag går miste om? Att jag går miste om tre puss. Jag behöver akut svinis-smitta genom fuktig direktkontakt. Gånger tre. Hundra.
De värsta är att de säger att allt det här är mitt eget fel och att jag borde ha tänkt på allting innan det händer. Planera sju veckor i förväg och motstå det där fruktansvärda, onda som kallas spontanitet.
Jag gick ned i köket och satte på tevatten. Påpekade för mamma hur roligt de andra hade haft, allt psykadeliskt och rita-och-gissa och alla de där pussarna som aldrig skulle bli mina. Hon bara muttrade och återgick till att rensa vinbär. Mähä.
Korova Milkbar
Dessa glansiga små rutor av filmrulle (nuförtiden förpackat på pytte-fjantig DVD) måste ses snarast om ni inte redan har gjort det. Livet är helt enkelt ofullkomligt utan dem. Ni kommer få nya idéer och sprittande inspiration, bli besatt av världens bästa musik, Liverpooldialekten, stålbåtar och skolans bibliotek. Döma av min filmsmak på senaste tiden kan jag erkänna att jag själv blivit fast i mitt favoritårtionde igen - för ettusentrettiosjunde gången. Det enda som gäller nu är tha careless attitiuuuude. Lite ackordsvängningar med skinnbyxor och sånt annat trevligt...
Across the Universe
Det finns musikaler, de med steppdans, fladdrande kjolar, bröderna Gershwin och Gene Kelly, och så finns det nya musikaler. Antingen är dessa bra och nyskapande eller fruktansvärda med de värsta av klichéer inpetade mellan raderna. Jag älskar Hair och Moulin Rouge, förstår inte poängen med Cabaret (Men det beror nog mest på den där äckligt tyskbrytande konferancieren) och Dreamgirls. Och så en dag dök den här upp när jag bläddrade i hyllan på biblioteket. "En färgstark musikfilm för Beatlesälskare" sa recensionssnuttarna utplacerade på omslaget. Jag ryckte på axlarna och lånade den. Och såg den. Och grät av rysningar. Det var en musikal med bara Beatleslåtar och symboliken, bildspråket, miljöerna och karaktärernas tolkningar av "I've just seen a face", "I am the Walrus" och "All you need is love" var ju bara... Herregud...
Handling: Runt 1965. Bleke, brittiske Jude med golvmopp-frisyr från Liverpool (Liveuupouuule) reser till USA för att hitta sin far. Det gör han, men fadern vill inte veta av honom. På Princeston University träffar han Max, en äventyrslysten slarvpelle som spenderar dagarna med att skolka, röka på och skjuta hål i fönstren med golfbollar, och dennes lillasyster Lucy, en ordentlig daddys-girl vars pojkvän nyss blivit dödad i Vietnam. För att fly sin inrutade förortsframtid bland laxrosa kubvillor kör de till New York i en mustang och startar ett kollektiv tillsammans med Sadie (löst baserad på Janice Joplin), JoJo (löst baserad på Jimi Hendrix) och Prudence. Filmen handlar om deras liv i den stora staden, om kriget, fredsrörelsen, musiken, LSD-flum, hippies, en psykadelisk buss, Blue Meanies, om svartsjuka, om vänskap och om kärlek.
Varje musiknummer är lika fantastiskt, helt unikt i sig självt, det är nästan omöjligt att välja en favorit. Ändå ligger "Strawberry fields" och "I want you (She's so heavy)" extra nära mitt hjärta. Och "With a little help from my friends". Och "Hey Prudence". Och vad fan. Slutnumret går inte att förneka. En miljard på "Aaaaawww..."-skalan. Det här är min favoritmusikal ungefär. Den håller hand med An American in Paris.
"Music is the only thing that makes sense anymore, man... And if you play it loud enough... It keeps the demons away..."
The Breakfast Club
Fem ungdomar utan någonting gemensamt överhuvudtaget tvingas tillbringa lördagen tillsammans inlåsta i skolans bibliotek på grund av kvarsittning av olika orsaker. Klockan sju på morgonen glos och käftas det friskt och misstänksamt åt olikheter av alla dess slag, från fördomar till klädstil och livsval. Klockan fem på kvällen vet de allt om varandra och kan omöjligt fortsätta leva utan det brokiga sällskapet de tillsammans utgör.
Jag är kär i filmer, eller historier överhuvudtaget, där personer som aldrig sett åt varandra och förmodligen aldrig skulle ha gjort det heller om det inte vore för slumpen, av ett hips-haps-sammanträffande springer in i varandra och blir vänner för livet. Kanske för att jag är så pass bunden till den världsbilden, fastväxt i en dröm, förälskad i inbillningen. Kanske för att jag har så svårt att tro på evig kärlek. Att jag stenhårt tror på evig vänskap istället.
Jag känner igen mig i varenda en av huvudpersonerna i frukostklubben. I all deras förtvivlan, ilska och glädje, i föräldrar som inte verkar vilja ens bästa, i skolans vrickade system av vilka som hör ihop med vilka och i längtan att bryta mot reglerna. Dessutom känns det som om jag har träffat dem alla minst en gång, tyckt om dem, synd om dem, himlat med ögonen, skrattat åt deras skämt, avskytt dem för allt och inget...
Det pratas om hat, prestationsångest, skam och hemskheter som inte borde få finnas. Det pratas om sex, kärlek och vad som egentligen är viktigast. Och om ens hjärta verkligen dör då man blir vuxen. Det dansas vilt till Billy Idol, rivs sönder skolböcker (jag skulle gå lös på Naturkunskapen direkt) och rusas i kliniskt klibbiga korridorer. Det skrattas, skriks, gråts. Man vill bara klättra in genom skärmen, krama dem och säga: Ni är inte ensamma, älskade frukostklubb...
Får nästan själv lust att skolka, fuska eller sätta igång brandlarmet så att jag får kvarsittning och kan bilda en egen klubb. Katastrofklubben skulle vi heta. The Disaster Club for Helpless Cases. Vi skulle lyssna på lite sånt här, trycka näsorna mot immiga fönsterrutor och dricka mycket spetsad sockerdricka. Längtar redan.
Help!
Den här filmen är som en tripp, totalvrickad. Ljudet är asdåligt och historien är banal, men jag skrattade oavbrutet tills jag dog ungefär. Egentligen är det bara Beatles-versionen av en Elvisfilm (till för att visa upp artisten/produkten i alla möjliga fördelaktiga vinklar) men tack vare den vansinniga, random-roliga dialogen förvandlas hela grejen till något som skulle hända om man hällde en del Monty Python, en del tidig Woody Allen i ett provrör och lät dessa reagera med varandra.
Handlingen är denna: En magisk (och extremt plastig) ring har hamnat på Ringos finger, och han kan inte få av den. En kult som tillber en blodtörstig gud sätter efter de fyra för att ta tillbaka ringen, måla Ringo röd och döda honom med ett paraply. Beatlarna, fyra klantiga spratteldockor i mörkblå kostymer, flyr från ett Penny-Lane-liknande ställe (Jag vill ha deras hus!) till Schweiziska Alperna till Bahamas, försöker undvika exploderande curlingstenar, diaboliska handtorkmaskiner och en galen uppfinnare som (surprise!) vill ta över världen, och hinner dessutom spela lite perfekt musik på vägen.
Favoritögonblicket är nog när Paul krymper och springer omkring som en naken Nils Karlsson Pyssling bland cigarettfimparna på golvet. Eller när en hel fotbollsstadion sjunger Beethovens "Ode to Joy" för att hindra den människoätande bengaliska tigern att ge sig på Ringo. Eller varje ögonblick då John Lennon är i bild. När det begav sig var han den ultimata polisongpojken... Usch egentligen. Jag avskyr och älskar när rökning blir sexigt.
The Boat that Rocked
På 60-talet var rockmusik förbjuden att spelas på radion i Storbritannien. Myndigheterna ansåg att den uppmuntrade till bristande moral. (Jag kan inte göra annat än att hålla med - men det är väl på sätt och vis det som är grejen, är det inte?) Det enda sättet att höra den fruktansvärda, promiskuösa musiken var att i halv hemlighet lyssna på en piratradiostation, Radio Rock. Stationen låg på en båt i Nordsjön. I de trånga hytterna sände helgalna slynglar och skäggiga män skränigt Yeah yeah yeah 24 timmar om dygnet.
I handlingen står återigen en cockney-pojke med blek, fräknig mage i centrum. Pojken, Carl, har blivit relegerad (cigaretter och gräs) och sänd i sin Gudfars vård på Radio Rock-båtenav sin excentriska mamma som vill att han ska hitta sig själv (något underligt, med tanke på att Carl med största sannorlikhet kan hitta mer sex, droger och rock n'roll på båten än i skolan). Undermedvetet vill hon också att Carl ska hitta sin riktiga pappa, någon hon själv påstår sig ha glömt, men som egentligen är en av radiopratarna.
Dessa radiopratare är en färgstark skara. Bland dem finns en raspig cooling med fjäder i hatten, Bill Nighy i stärkta, randiga byxor, "Greven" med fransjacka och höjdskräck, urtidshippien Bob, Kiwin Angus som inte kan simma och Simple Simon Swafford som har fruktansvärd otur i kärlek. Och så Midnight-Mark förstås. Herregud, Midnight-Mark. Med skinnbyxor. Och det perfekta grab-me-håret. De enda replikerna han säger är "Wow...", "Now..." och "Hew 'bout it theeein...?". Jag kände mig tvungen att ta en kall dusch efter samtliga. Så märkligt fuktigt det blir i luften då något passar vackert i skinnbyxor.
Jag är permanent förälskad i Radio-Rock-båten. (Den påminner mycket om Team Zissou-båten). Föresten är ju mitt liv förutbestämt att tillbringas på ett stålfartyg. Skeppet Agnes ska det heta, det har jag bestämt. På skeppet Agnes har alla en varsin koj (heter "bunk" på det engelska språket och det är väl för fint), där låter det bonk bonk bonk då man går i nitade korridorer och klang klang klang då man springer i trapporna till däck. Skeppet Agnes tar då och då avstickare till London där det vandras kaxigt nedför blanka natt-gator, där det varg-ylas mot den grönbleka gryningen och där Abbey Road vördnadsfullt betraktas med en tyst minut.
Där finns ett vinylbibliotek som bara byggs till, varma mackor i folie till middag och sällskapsspelsturnering i salongen med galonsoffor och brunspräckliga filtar på golvet. Man fyller dagarna med världens bästa musik. Konstateranden ("These are the best days of our lives"), fickpluntsdelande och stjärnskådning sker på däck där (Midnight-Marks) hår fladdrar i den råkalla vinden och andedräkten blir till vit rök. Om oroliga nätter kryper stormljuden in under väggskarvarna och visslar ondskefullt. Då samlas alla (i en märklig blandning av pyjamas/skinnjackor/stora stövlar) runt värmeljusen och sjunger i stämmor tills det lugnat ned sig. Då någon fyller år kläs relingen och alla trappräcken in i julgransljus, David Bowie spelas och inbjudningar skickas ut till slumpmässiga personer i hela London med omgivningar. På festerna har alla smoking och tyll, det dansas och sjungs karaoke tills klockan fem på morgonkvisten och solen går upp ur havet igen. Hyttventiler och rockmusik hjärta mig for ever.
