Flux Capacitor

Dessa glansiga små rutor av filmrulle (nuförtiden förpackat på pytte-fjantig DVD) måste ses snarast om ni inte redan har gjort det. Livet är helt enkelt ofullkomligt utan dem. Ni kommer få nya idéer och sprittande inspiration, bli besatt av världens bästa musik, Liverpooldialekten, stålbåtar och skolans bibliotek. Döma av min filmsmak på senaste tiden kan jag erkänna att jag själv blivit fast i mitt favoritårtionde igen - för ettusentrettiosjunde gången. Det enda som gäller nu är tha careless attitiuuuude. Lite ackordsvängningar med skinnbyxor och sånt annat trevligt...     

Across the Universe

Det finns musikaler, de med steppdans, fladdrande kjolar, bröderna Gershwin och Gene Kelly, och så finns det nya musikaler. Antingen är dessa bra och nyskapande eller fruktansvärda med de värsta av klichéer inpetade mellan raderna.  Jag älskar Hair och Moulin Rouge, förstår inte poängen med Cabaret (Men det beror nog mest på den där äckligt tyskbrytande konferancieren) och Dreamgirls. Och så en dag dök den här upp när jag bläddrade i hyllan på biblioteket. "En färgstark musikfilm för Beatlesälskare" sa recensionssnuttarna utplacerade på omslaget. Jag ryckte på axlarna och lånade den. Och såg den. Och grät av rysningar. Det var en musikal med bara Beatleslåtar och symboliken, bildspråket, miljöerna och karaktärernas tolkningar av "I've just seen a face", "I am the Walrus" och "All you need is love" var ju bara... Herregud...  
   Handling: Runt 1965. Bleke, brittiske Jude med golvmopp-frisyr från Liverpool (Liveuupouuule) reser till USA för att hitta sin far. Det gör han, men fadern vill inte veta av honom. På Princeston University träffar han Max, en äventyrslysten slarvpelle som spenderar dagarna med att skolka, röka på och skjuta hål i fönstren med golfbollar, och dennes lillasyster Lucy, en ordentlig daddys-girl vars pojkvän nyss blivit dödad i Vietnam. För att fly sin inrutade förortsframtid bland laxrosa kubvillor kör de till New York i en mustang och startar ett kollektiv tillsammans med Sadie (löst baserad på Janice Joplin), JoJo (löst baserad på Jimi Hendrix) och Prudence. Filmen handlar om deras liv i den stora staden, om kriget, fredsrörelsen, musiken, LSD-flum, hippies, en psykadelisk buss, Blue Meanies, om svartsjuka, om vänskap och om kärlek.
   Varje musiknummer är lika fantastiskt, helt unikt i sig självt, det är nästan omöjligt att välja en favorit. Ändå ligger "Strawberry fields" och "I want you (She's so heavy)" extra nära mitt hjärta. Och "With a little help from my friends". Och "Hey Prudence". Och vad fan. Slutnumret går inte att förneka. En miljard på "Aaaaawww..."-skalan. Det här är min favoritmusikal ungefär. Den håller hand med An American in Paris.   

"Music is the only thing that makes sense anymore, man... And if you play it loud enough... It keeps the demons away..."

The Breakfast Club

Fem ungdomar utan någonting gemensamt överhuvudtaget tvingas tillbringa lördagen tillsammans inlåsta i skolans bibliotek på grund av kvarsittning av olika orsaker. Klockan sju på morgonen glos och käftas det friskt och misstänksamt åt olikheter av alla dess slag, från fördomar till klädstil och livsval. Klockan fem på kvällen vet de allt om varandra och kan omöjligt fortsätta leva utan det brokiga sällskapet de tillsammans utgör.
   Jag är kär i filmer, eller historier överhuvudtaget, där personer som aldrig sett åt varandra och förmodligen aldrig skulle ha gjort det heller om det inte vore för slumpen, av ett hips-haps-sammanträffande springer in i varandra och blir vänner för livet. Kanske för att jag är så pass bunden till den världsbilden, fastväxt i en dröm, förälskad i inbillningen. Kanske för att jag har så svårt att tro på evig kärlek. Att jag stenhårt tror på evig vänskap istället.
   Jag känner igen mig i varenda en av huvudpersonerna i frukostklubben. I all deras förtvivlan, ilska och glädje, i föräldrar som inte verkar vilja ens bästa, i skolans vrickade system av vilka som hör ihop med vilka och i längtan att bryta mot reglerna. Dessutom känns det som om jag har träffat dem alla minst en gång, tyckt om dem, synd om dem, himlat med ögonen, skrattat åt deras skämt, avskytt dem för allt och inget...
   Det pratas om hat, prestationsångest, skam och hemskheter som inte borde få finnas. Det pratas om sex, kärlek och vad som egentligen är viktigast. Och om ens hjärta verkligen dör då man blir vuxen. Det dansas vilt till Billy Idol, rivs sönder skolböcker (jag skulle gå lös på Naturkunskapen direkt) och rusas i kliniskt klibbiga korridorer. Det skrattas, skriks, gråts. Man vill bara klättra in genom skärmen, krama dem och säga: Ni är inte ensamma, älskade frukostklubb...
   Får nästan själv lust att skolka, fuska eller sätta igång brandlarmet så att jag får kvarsittning och kan bilda en egen klubb. Katastrofklubben skulle vi heta. The Disaster Club for Helpless Cases. Vi skulle lyssna på lite sånt här, trycka näsorna mot immiga fönsterrutor och dricka mycket spetsad sockerdricka. Längtar redan.

Help!

Den här filmen är som en tripp, totalvrickad. Ljudet är asdåligt och historien är banal, men jag skrattade oavbrutet tills jag dog ungefär. Egentligen är det bara Beatles-versionen av en Elvisfilm (till för att visa upp artisten/produkten i alla möjliga fördelaktiga vinklar) men tack vare den vansinniga, random-roliga dialogen förvandlas hela grejen till något som skulle hända om man hällde en del Monty Python, en del tidig Woody Allen i ett provrör och lät dessa reagera med varandra.
   Handlingen är denna: En magisk (och extremt plastig) ring har hamnat på Ringos finger, och han kan inte få av den. En kult som tillber en blodtörstig gud sätter efter de fyra för att ta tillbaka ringen, måla Ringo röd och döda honom med ett paraply. Beatlarna, fyra klantiga spratteldockor i mörkblå kostymer, flyr från ett Penny-Lane-liknande ställe (Jag vill ha deras hus!) till Schweiziska Alperna till Bahamas, försöker undvika exploderande curlingstenar, diaboliska handtorkmaskiner och en galen uppfinnare som (surprise!) vill ta över världen, och hinner dessutom spela lite perfekt musik på vägen.
   Favoritögonblicket är nog när Paul krymper och springer omkring som en naken Nils Karlsson Pyssling bland cigarettfimparna på golvet. Eller när en hel fotbollsstadion sjunger Beethovens "Ode to Joy" för att hindra den människoätande bengaliska tigern att ge sig på Ringo. Eller varje ögonblick då John Lennon är i bild. När det begav sig var han den ultimata polisongpojken... Usch egentligen. Jag avskyr och älskar när rökning blir sexigt.

The Boat that Rocked

På 60-talet var rockmusik förbjuden att spelas på radion i Storbritannien. Myndigheterna ansåg att den uppmuntrade till bristande moral. (Jag kan inte göra annat än att hålla med - men det är väl på sätt och vis det som är grejen, är det inte?) Det enda sättet att höra den fruktansvärda, promiskuösa musiken var att i halv hemlighet lyssna på en piratradiostation, Radio Rock. Stationen låg på en båt i Nordsjön. I de trånga hytterna sände helgalna slynglar och skäggiga män skränigt Yeah yeah yeah 24 timmar om dygnet.
   I handlingen står återigen en cockney-pojke med blek, fräknig mage i centrum. Pojken, Carl, har blivit relegerad (cigaretter och gräs) och sänd i sin Gudfars vård på Radio Rock-båtenav sin excentriska mamma som vill att han ska hitta sig själv (något underligt, med tanke på att Carl med största sannorlikhet kan hitta mer sex, droger och rock n'roll på båten än i skolan). Undermedvetet vill hon också att Carl ska hitta sin riktiga pappa, någon hon själv påstår sig ha glömt, men som egentligen är en av radiopratarna. 
  Dessa radiopratare är en färgstark skara. Bland dem finns en raspig cooling med fjäder i hatten, Bill Nighy i stärkta, randiga byxor, "Greven" med fransjacka och höjdskräck, urtidshippien Bob, Kiwin Angus som inte kan simma och Simple Simon Swafford som har fruktansvärd otur i kärlek. Och så Midnight-Mark förstås. Herregud, Midnight-Mark. Med skinnbyxor. Och det perfekta grab-me-håret. De enda replikerna han säger är "Wow...", "Now..." och "Hew 'bout it theeein...?". Jag kände mig tvungen att ta en kall dusch efter samtliga. Så märkligt fuktigt det blir i luften då något passar vackert i skinnbyxor.
   Jag är permanent förälskad i Radio-Rock-båten. (Den påminner mycket om Team Zissou-båten). Föresten är ju mitt liv förutbestämt att tillbringas på ett stålfartyg. Skeppet Agnes ska det heta, det har jag bestämt. På skeppet Agnes har alla en varsin koj (heter "bunk" på det engelska språket och det är väl för fint), där låter det bonk bonk bonk då man går i nitade korridorer och klang klang klang då man springer i trapporna till däck. Skeppet Agnes tar då och då avstickare till London där det vandras kaxigt nedför blanka natt-gator, där det varg-ylas mot den grönbleka gryningen och där Abbey Road vördnadsfullt betraktas med en tyst minut. 
   Där finns ett vinylbibliotek som bara byggs till, varma mackor i folie till middag och sällskapsspelsturnering i salongen med galonsoffor och brunspräckliga filtar på golvet. Man fyller dagarna med världens bästa musik. Konstateranden ("These are the best days of our lives"), fickpluntsdelande och stjärnskådning sker på däck där (Midnight-Marks) hår fladdrar i den råkalla vinden och andedräkten blir till vit rök. Om oroliga nätter kryper stormljuden in under väggskarvarna och visslar ondskefullt. Då samlas alla (i en märklig blandning av pyjamas/skinnjackor/stora stövlar) runt värmeljusen och sjunger i stämmor tills det lugnat ned sig. Då någon fyller år kläs relingen och alla trappräcken in i julgransljus, David Bowie spelas och inbjudningar skickas ut till slumpmässiga personer i hela London med omgivningar. På festerna har alla smoking och tyll, det dansas och sjungs karaoke tills klockan fem på morgonkvisten och solen går upp ur havet igen. Hyttventiler och rockmusik hjärta mig for ever.