Flux Capacitor

Katastrofklubben för hopplösa fall, the Disaster Club for Helpless Cases, har skaffat sig ett säte på den perfekta platsen. Den är hemlig och lågmäld. Innehåller stora idéer och fantastiska resor, oändligt av historier, till och med sådana som kanske aldrig kommer att berättas. Stadsbiblioteket. Denna avskyvärda plåt-och betongbyggnad vilken är inredd med femtusen vita Billybokhyllor och värdelösa konstverk från vem vet när. Bucklig, blå heltäckningsmatta, så tjock att man nästan sjunker ned i den, sväljer ljudet av de mest indiskreta, hårda skoklackarna. All litteraturens stora skatter finns under ett och samma tak, ryggarna inslagna i räfflad, gulorange plast, titlarna inpressade på skrivmaskin, ordnade i namn, år och bokstavsordning. The sound of silence, tystnadens egenskaper och elegans. Den där doften som ingjuter en slags hunger i mig, böckerna på hyllorna luktar som vispad äggvita med socker, luftiga bakelser uppradade på linje, en oändlig efterrätt. Min heligaste katedral. Mitt Tiffany's.
   Utan tvekan spenderar jag mer tid på biblioteket än någon annan stans. Där inne i ett hörn, nedsjunken i en fotölj eller vid ett bord bakom ett berg av coffee-table-books och filosofiska verk och klassiker och Jävla John (Mitt Twilight) passerar timmarna förbi. Ifall jag inte hade läxor och ett liv, så skulle jag kunna läsa bort min värld, jag förnekar ingen fakta. Det underliga är dock att när jag lånar hem böckerna jag är så kär i så glömmer jag bort dem. De ligger bredvid min säng i en hög och samlar damm, hårstrån och döda flugor. Jag kan bara koncentrera mig sådär ser inget annat/hör inget annat där i den ogenomträngliga, pudermatta tystnaden mellan Drama/Konst och Världshistoria. Det vill säga på biblioteket.  

The Disaster Club For Helpless Cases loves the City Library, står det nu inne på damtoaletten. Eller mer lite som "tHE DISaSTer ClUb FOR HelpLEss CaSeS LOVes THE LIBarY", för murbruket mellan det väldigt, väldigt blå mosaikkaklet var lite knöckligt att skriva på med kulspetspenna. Vet inte varför på engelska egentligen. Katastrofklubben är internationell antar jag. 

Dessutom har detta mystiska sällskap lämnat meddelanden. I biblioteksböckerna. Självklart inte i kluddar marginalerna, sådant är fruktansvärt, men genom små, små lappar med fina ord inklämda i mitten. Man ska bli överraskad när de faller ut i knät. Lite solig när man läser dem. Få ett musiktips. Eller ett filmtips. Lite orkestrar och sånt. Trumpeter. Kärlek och gammal biograf.
  Det finns även ett speciellt meddelande, Tha Message, det bästa av alla meddelanden. Det är svårast att hitta men också finast. Det är ett brev. Den ultimata bekännelsen, tusen origamisvalor, Orlovdiamanten. Amélie. En vinröd skinnbok med bruna, smuliga sidor, sådana med överdetaljerade illustrationer i svart bläck. Inskriptionen är insjunken i pärmen, avskavda guldbokstäver. Pickwickklubbens efterlämnade papper av Charles Dickens. Den lät så fin. Jag har alltid älskat långa, krångliga titlar. Meddelandet är hemligt. Så hemligt, att om ni vill få reda på vad det står i det, så får ni gå på skattjakt.

Kordinaterna är dessa: Hylla 38, avdelning D, längst in till vänster, högst upp. Skönlitteratur.        

Om ni hittar meddelandet bland meddelanden, finns instruktioner. Följ dessa, till punkt och pricka, och så dyker vi kanske upp. Det hemligaste av hemliga sällskap. Vi pratar goja, spelar spel och dansar i trikåer, rassel tassel och till smaklöst dunka dunka. Dessutom lyssnar vi ju på det här. 

En dag har vi maskeradbal i en herrgård någonstans långt inne i skogen. Inbjudan står fast tills vi faller. Temat är Marie Antoinette besöker l'Opéra Garnier/Sex Pistols. Välkomna! Vad mycket spetsad sockersoda vi ska dricka!