Flux Capacitor

                             

                                                           Någon dag ska jag ha den här frisyren...


Nu har jag klippt mig. Mitt hår, mitt långa, långa hår. All off, så att säga. Topparna når till lite under nyckelbenen. Det är en stor omställning. Att inte se hur håret svallar ned på ryggen när jag ser mig i spegeln är lite ovant, men inte så traumatiskt att jag gråter eller så, som tjejerna på top model gör när de klipper av deras hår i skarpa high-tech frisyrer.

Jag kan definitivt förstå dem. Långt hår är ju ett av kvinnlighetens främsta tecken. Något som vi fått inpräntat i våra huvuden att vi ska äga och vårda ömt med inpackningar och papiljotter, och därför älskar mycket djupt. Att klippa av det gör mycket ont, även fast alla säger att håret är döda celler och allt det där. Det tror jag inte på, säger vi. Ibland bör man förkasta vetenskapens lagar och blanda in lite fantasi och oförklarlig magi i livet. Det får jorden att snurra och håret att glänsa. 

Att klippa håret i en androgyn frisyr är jättemodigt tycker jag. Man har liksom ingenting att gömma sig bakom. Någon gång då jag tröttnar på att se ut som veronica lake och vågar kapa min gardin(I rather doubt it) klipper jag av det helt, reser till australien och brottas med krokodiler. Eller blir prinsessa i en galax långt, långt borta. Det lovar jag er.


                 


                                                Hittills får jag nöja mig med det här... Och då har jag klippt av en bra bit...

Är det inte ett fint ord? Att andas luften utomhus just nu är som att andas in små stickiga iskristaller och snöflingor, så kallt är det. Som att äta på minttuggummi.

Det är vinter nu tror jag, och jag vet inte om jag ska vara ledsen eller glad. Glad eftersom det är så fint med snö eller ledsen för att det kommer ta sådan tid innan eländet försvinner igen. Man lever väl i nuet, antar jag.

Dricker man kopiösa mängder med skållhett te, läser en mysig bok (har börjat på Harry Potter nu igen, kan inte hjälpa det!) och lyssnar på låten "never think" med Rob Pattinson, så känns det plösligt som om det finns en pyrande liten brasa någonstans inombords. Och så vill vi alla ha det. Hoppas jag.  

(Japp, Rob Pattinson som spelar Edward Cullen i Twilight, ursäkta min besatthet. Killen är het som vulkan, kan agera, har hår som på ett helt sjukt sett är så snyggt att man dör, jättevackra ögonbryn, sarkastisk humor och kan sjunga OCH spela gitarr. Han är ju baskemig helt perfekt. Stålmannen och Marlon Brando har fått konkurrens säger jag bara.)

Igår fyllde min söta farmor år, så vi åkte dit och fikade. Det är långt dit men värt det, eftersom farmor gör kladdkaka med 70 % kakao. Jag älskar att vara hemma hos farmor och farfar, deras hus är så stort, luftigt och har inte alls den där knäppa lukten som alltid finns där det bor gamla människor. Det luktar liksom en blandning mellan lammstek och oljefärger, jättegott, även fast det inte låter som det. Farmor står alltid i köket och farfar sitter i sin ateljé och målar tavlor. Han har bara en arm, men han måler jättesnyggt ändå.

Deras hus är också fyllt med jättemånga häftiga grejer. Farfar jobbade nämligen för något slags företag som gjorde att han var tvungen att resa runt mycket, och då menar jag mycket. De har uppstoppade papegojor, indianpilar, krympta huvuden, anakondaskinn och vattenpipor, för att nämna lite. Undrar om min Farafar var Indiana Jones...

En annan sak som är väldigt läskig, är att jag fick se ett foto på farmor när hon var ung. Det ser ut som en spegelbild av mig, förutom att hon hade kolsvart hår och jag har ljusblont. Det har fått mig att fundera på ännu en grej... Kommer jag att se ut som farmor när jag fyller 75??

Hej på er alla i ute i världen. Det här är mitt första inlägg.  Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag har aldrig haft någon blogg förut. Vad skriver man i sitt första inlägg? Jag kanske ska börja med att presentera mig:

Jag heter Isabella och jag är 16 år gammal. Mina föräldrar döpte mig till Isabella, men jag heter egentligen Izzie, för det har alla jag känner och inte känner kallat mig så länge jag kan minnas. Jag bor i en sisodär mellanstor stad i mitten av Sverige, på en plats som de flesta kanske inte har hört talas om, i ett rött hus bredvid ett berg som man åker skidor på. Mitt rum är vitmålat, mina skor är citrongula och mitt nagellack  mörklila. Jag har en kanin som heter Myggan, en trasig nallebjörn som heter Teddy, en tavla med Audrey Hepbrun på min vägg, skållhett te i min mugg och Anna Gavalda på mitt sängbord. Mina öron är ungefär 4 centimeter långa, övrig längd får du lista ut själv. Jag lyssnar på the Rolling Stones och drömmer i hemlighet om att flyga med Stålmannen. Jag är extremt fascinerad av 60-talet. Mina vänner är personer som kan acceptera mig för den jag är. Vill du bli min vän behöver du bara få mig att skratta så att jag trillar av stolen jag sitter på. När jag blir stor tänker jag flytta till Paris. Jag vill bli journalist, författare, FN-politiker eller operasångerska. Jag tänker inte gifta mig förrän jag hittar Marlon Brando. Mitt läppstift är oftast rosenrött. Om du har sett en tjej med honungsblont hår som nästan går till midjan sitta på en bänk med en ask chokladpraliner och nynna på låtar från Moulin Rouge, är det förmodligen mig du fått upp ögonen för.

Nu har du fått ett litet smakprov på vem jag är! Jag vill gärna veta vem du är också! Välkommen till min värld. Jag älskar dig, galning.