Flux Capacitor

                             

                                                           Någon dag ska jag ha den här frisyren...


Nu har jag klippt mig. Mitt hår, mitt långa, långa hår. All off, så att säga. Topparna når till lite under nyckelbenen. Det är en stor omställning. Att inte se hur håret svallar ned på ryggen när jag ser mig i spegeln är lite ovant, men inte så traumatiskt att jag gråter eller så, som tjejerna på top model gör när de klipper av deras hår i skarpa high-tech frisyrer.

Jag kan definitivt förstå dem. Långt hår är ju ett av kvinnlighetens främsta tecken. Något som vi fått inpräntat i våra huvuden att vi ska äga och vårda ömt med inpackningar och papiljotter, och därför älskar mycket djupt. Att klippa av det gör mycket ont, även fast alla säger att håret är döda celler och allt det där. Det tror jag inte på, säger vi. Ibland bör man förkasta vetenskapens lagar och blanda in lite fantasi och oförklarlig magi i livet. Det får jorden att snurra och håret att glänsa. 

Att klippa håret i en androgyn frisyr är jättemodigt tycker jag. Man har liksom ingenting att gömma sig bakom. Någon gång då jag tröttnar på att se ut som veronica lake och vågar kapa min gardin(I rather doubt it) klipper jag av det helt, reser till australien och brottas med krokodiler. Eller blir prinsessa i en galax långt, långt borta. Det lovar jag er.


                 


                                                Hittills får jag nöja mig med det här... Och då har jag klippt av en bra bit...