To an athlete dying young






And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strenghless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl's

De satt på bränd jord och stirrade in i de krispiga molnen, kände sig som skrala steckgubbar i en omätlig volym, smäktande filosofer vilkas åsikter för en gångs skull stämde överrens. Hon kände fransk, filmkamerafalsk sentimentalitet krypa någonstans långt in i hjärnan, vilken per helautomatik fuktade globerna med överdriven tilltagenhet. Hon vände bort sitt allt mer ansträngt röda ansikte, snörpte på munnen, rynkade på näsan. Hon knep ihop ögonen i blåsten.

"Will you move to Paris with me?"
Som svar fick hon ett nickande, ett icke-leende, fullständigt allvarligt konstaterande:
"Yes".

Stålmannen som inför en stor folkmassa uppvisat en störtdykning nedför skyskrapans linjerade yttre svepte smidigt upp henne i sin famn sekunden innan hon slog i asfalten nedanför. En skarp smak av rått kött och kortslutning genomsyrade hennes mun. Hon höll andan men pustade ändå ut, bet sig hårt i underläppen som alltid då hon upplevde nervositet och förväntan. I ett tänjbart men ändå totalt orörligt tillstånd, rörd av sin väns beslutsamhet, kvävde hon ännu en kall pärla i ögonvrån. Hennes fingrar korsade spindellikt avståndet emellan dem och fattade försiktigt, tröstlöst och tacksamt, en välbekant hand. Någon slags gest.


*

 


Hon for till städernas stad, gröngråa, trasiga älsklingsmetropolis; ensam denna gång, upprymd över att återigen få vistas sin oföränderliga dröm, sitt mantra förkroppsligat, undrandes vem hon skulle få träffa där.

 

Hon hade stämt träff med Gatsby, såklart, Gatsby som drömde sig fördärvad i sin utsvävande ensamhet i det beskt gräsmattefuktiga West Egg. Gatsby var punktlig, välklädd och föredrog medelmåttlig livlighet och rörelse. Förmodligen skulle han vänta på henne i foyeren i Palace de Garniér, ivrigt skruvandes sina handskar, mjukare än de silkigaste damfodral, i händerna, klädd i en medvetet hysterisk pastellkombination. Han skulle skina som en hel sommar då han fick syn på henne, ge henne en hastig men intim kram och erbjuda henne sin arm, biljetter och vad-har-hänt-sedan-sist-frågor. Höjdskillnaden mellan dem var komisk, lika så skillnaderna i uppförande och taktfullhet (Han minutiöst samlad, åtnjutandes käpprak hållning och passande känslobehärskning, hon kutandes omkring med ett dagisbarns nyfikenhet, med hänförelse inspekterandes varenda kandelaber och bronsstaty ingjuten i marmortrappans imponerande massivitet.) ”Ska vi”? Tillsammans skulle de träda in i operahusets sjögräsgröna, oceanångar-inre. Då utflykten av båda parter uppfattades vara genomförd, skulle de träda ut igen, hand i hand likt två flickbästisar, skuttandes över klapperstenen för att sedan susa runt i varandras sällskap på Café de la Paix.


Sångerna de gråtit över skulle inte spela någon roll om de inte kunde reflektera över deras mening så här i efterhand. Hon längtade redan efter att få stryka Gatsbys rågblonda hårslingor ur pannan på honom och samtidigt viska ”Here’s looking at you, kid”; så pass tyst att replikens berömmelse upphörde, samtidigt så högt att ingen runt omkring skulle undgå att höra henne och förstå att den nu tillhörde deras liv och bara deras.


På sin favoritbro nedan Eiffeltornet och svulstiga etagelägenheter i högborgerliga 16e (där folk endast bär svarta skor) längtade hon efter att få se sin älskade X komma vandrande med tunga steg under akvedukten, skrikandes ohörbara anklagelser då métron passerade ovanför med skärande dån. Hennes låtsasfarliga rebellprins, hennes eviga flottigt kolsvarta hårvirvlar, hennes Alexander, hennes oförskämda anti-hjälte, han skulle svepa in henne i en kokong av läderjacka och överarmsstyrka, han skulle gripa tag i hennes nackhår och hon skulle möjligtvis knappt hinna säga aj innan hon kapitulerat handlöst och lät sig kyssas till döds likt en lealös grönsak. Hon mindes deras senaste möte likt en halvt bortgallrad dröm, en dröm i oljeglatt svart, akvamarin och guld. Det är X som väntar på henne i sångerna vilka hon och Gatsby endast gråter till; diskuterar vid trottoarserveringarnas dockskåpsbord över kylda glas och kryddiga bjudciggaretter, sånger de försöker chockera varandra med och komma varandra närmare genom. X är hennes flygplanskrasch, hennes adoptivälskare och hennes sensuella alter-ego. I hans blick sammanfattas stadens illuminerade men lite sönderspruckna magnetism i en enda, oförliknelig mening.


Hon tänkte på Cat och Johnny. Hon har iakttagit dem på avstånd i åratal nu. Hon har aldrig pratat med dem, endast tjuvlyssnat på samtalen de för med varandra, under tjut, gråt och hysteriskt handviftande. Det känns som om hon känner dem båda så väl att hon misstänker att de från början är någon annans idé än hennes, en annan regnsmittad och förvirrad femtonårings idolbilder. Hon har sett dem korsa samma bro, hon har sett dem hänga i porten och retas med varandra, hon har sett dem handla stapelvaror i hörnbutiken, hon har sett Johnny försöka få Cat att ta tag i sin ekonomi och hur Cat likväl struntar i det. Hon har sett dem, sländlikt springandes, över Place de la Concorde, som på luftkuddar längs fula gator i fula kvarter, våldgästandes släktfester; skapandes rabalder. Hon har sett Cat sömnigt luta sitt huvud mot Johnnys axel på väg hem i tunnelbanans zick-zackande klotterinferno. Hon har sett dem som på bio, i förtvivlan; som bittra fiender i taxis. Hon har sett dem ge igen och hon har sett dem kräkas över broräcken på julafton. Hon har sett dem dansa tango och hångla sig fnasiga vid kajen på Johnnys trettionde födelsedag.


Mest av allt hoppades hon på att springa rätt in i livet – en vän till henne hade över flottig isbergssallad berättat hur det kändes då livet puttade ut en i kylan och man plötsligt insåg, att nu. Än så länge hade livet, hennes verklighet, den verkligaste av dessa verkligheter, endast knackat på, som senast i ett slags ogripbart och fuktigt semi-Vietnam. Hon har egentligen hela tiden misstänkt att denne hese röst som manar henne att bryta sig loss tillhör Sgt. Barnes. Hon misstänker även att livet bor i den här staden, vilken hon alltid talar till och längtar till. Livet spionerar på henne och inväntar det rätta tillfället att avslöja sin egentliga existens. Hon ser det bakom en indiskret upp-och-nedvänd dagstidning på caféet där hon och Gatsby diskuterar tonsatt poesi. Hon ser det stå på samma brospets, rökandes, muttrandes; hjälplöst utlämnat.


Natten hon for hade stjärnorna aldrig lyst så klart. Och hon litade på stjärnorna. För hon var en utav dem.


Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.



Kommentarer
Postat av: Isabelle

Here's looking at you, kid. (Ilsa.) (Izzie.)



Jag älskar Cat. Det är väl hon du har skapat, i "An X-rated musical fantasy"? Har du skrivit något mer om henne? Det är fantastiskt att man genom att skriva något, eller någon, kan göra dem verkliga.

2011-03-31 @ 16:51:15
URL: http://isobelskareng.blogg.se/
Postat av: g

dina texter är gränslöst bra

2011-04-03 @ 22:54:53
URL: http://synvinkelb.blogg.se/
Postat av: Lovisa

Är du diagnostiserad med antisocial personlighetsstörning (psykopati)? :P

2011-04-09 @ 16:13:26
Postat av: Izzie

Re, Lovisa: Jag är författare. Du skulle aldrig kunna ana hur nära besläktade dess kännetecknande symtom är med psykopati.

2011-04-10 @ 09:13:27
URL: http://danceamongclouds.blogg.se/
Postat av: Rebecka

Hej Izzie.......Jag tycker om dig. Sorry om jag är elak ibland... men det är mitt sätt att typ.. Vara en bra människa. That didnt make any sense... Asså då min mening inte din text. Du skriver bra! SLUTA DISSA MINA TEXTER BARA! := (dath vader smiley....)

2011-04-12 @ 10:50:59
URL: http://mrflynn.blogg.se/
Postat av: Melwa

Haha, jag gillar ditt svar till den där Lovisa!

2011-04-16 @ 15:21:41
URL: http://melwabythegarden.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0