The bubble puppy velvet opera
(De tvingade mig att svälja piller som gjorde mig illamående och gav mig hjärtklappning för att driva den tropiska febern ur kroppen på mig. Det växte ett korallrev på min kind. Jag önskar att det vore lika poetiskt som det låter.)
Napoleonkrigen är över! Vad, Varför, svarar man på två a4 sidor innehållandes censur, bekännelser och musiktips? Ja, shit-for-brains, varför?!
En bra fråga, Sgt. Barnes...
Jag påbörjade ett brev, men då mina ord formskiftade till ost och jag efter en kort stund av icke-produktivitet började tänka mer grundligt på saken, kände jag mig mer och mer som en jävla neutron. Inte funktionsoduglig, fuktfri eller steril, bara sval, smått susande, lite som när lava möter hav vid Haleakala. Varken eller. Pyssssssh.
Du och jag är sammanlänkade av en stjärna. Det kanske låter som hippiebullshit i de enfaldigas öron, men för mig är detta supersanning, en tatuering i pannan. Folk blir inte för intet sammanlänkade av stjärnor bara vips. Och jag var där.
En enda av dem på ett expanderande universum av krossad, blå sammet, det var du och jag. Då tänkte jag på dig. Jag hade hoppat tillbaka på skeppet igen för att få vara med dig, i en timme till, och en timme är ingenting. Jag hade räddat dig ur ett brinnande hus, ur en sjunkande bil. Jag hade sprungit. Jag mässar som en Keats; Bright Star. Sedan när är timmar ingenting?
And I'd give up forever to touch you, cause I know you can feel it somehow...
Pornografisk exploatering av romantik och 90-tal i min ensamhet, och det känns som om jag har varm sirap i artärerna. Det finns inget likt det. Jag ler bokstavligt talat fram tårar.
Vad är det här för störd shit, soldat?! Du är en själsligt androgyn superhjälte, ditt beteende är oacceptabelt! Varför lyssnar du inte på din bästa vän?!
Hear ye hear ye, Sgt. Barnes, men låt mig förklara…
Jag gräver upp småflis till dagdrömmar för att kunna suga på den röda tråden ännu en gång, anstränger hela kroppen för att påminna mig om att jag borde sakna dig. För varje idiotsession blir du och jag allt mer legendariska. Jag undrar om det är värt det. Det känns egentligen ganska IQ-befriat.
Jag fattar inte att jag säger det här, men jag hade velat vara med dig. Som i ett plus ett. Som i ett vart-är-det-här-förhållandet-påväg à la Bradshaw. Jag vill att du ska veta att det du skriver till mig är ömsesidigt. Du sätter ord på saker jag aldrig vågat säga till någon, ever, även nu, ord jag aldrig trodde att någon alls som inte måste skulle få för sig att säga till mig, iriseffekt; bara mig. Jag känner den där sirapen, men jag vet fortfarande inte vad. Du bor jättelångt bort. Du är knappt verklig. Vad håller du och jag på med? Det kan ju inte fortsätta såhär.
Jag har egentligen inte tid, men jag skriver en mycket statisk novell för att få det hela att passera smärtfritt, att balanseras ut. Det verkar fungera; bitterljuva sockerkladd. Du har såklart huvudrollen, men du har också sedan i lördags börjat genomgå en metamorfos med en viss hyperaktiv, non-stopnonsenspladdrande krigsjournalist. Det är ett vackert händelseförlopp.
Hollow men. Stuffed men. De ljuger för henne. Hon hade aldrig känt mig så ensam som på ett köpcentrum fyllt med människor.
Jag trodde aldrig att jag och Paris skulle återförenas så snart, redan efter mindre än ett år. En dag tillsammans är vi beviljade, och jag vet precis vad jag kommer att göra. Vandra runt, besöka operahuset, köpa böcker och sedan störta direkt till min bro via metrolinje 6, leta efter Brandos spöke, lukta på floden och tunnelbanevagnarnas gummidäck, hörlurar i; kameran rullar, aaaac-tion!
Jag tänker utgöra en inkarnation i snorkort grön sammetskjol och avlägga ett besök, mitt första, vid Jim Morrisons grav. Jag tänker skänka en ömhetsbetygelse; he creates his own demons, ett brev som jag vet kommer kastas bort av parkvakterna redan samma kväll. Det kunde inte ha varit en bättre tidpunkt i en artonårings liv. Förr, då jag var ung och dum, ville jag endast besöka Jims sista viloplats eftersom hans lejonaktiga hår verkade innehålla mystik, hans hår; ack, du pantade högstadieunge. Nu vill jag tacka honom för att ha visat mig galenskap, the edge of mind; the increasing hallucination, ett helt nytt språk.
Via Paris återkommer ett fantastiskt scenario. Vi kan kalla det novellen som inte har verklighetsanknytning.
Skulle jag berätta att jag återigen är på resande fot? Vad skulle han göra? Kasta sig på ett plan och störta direkt till min bro via metrolinje 6?! Idka en grov kärleksaffär på ett snuskhotell, denna gången svepa in mig i ett lakan istället för en badhandduk, förneka och förundra. Cigaretter och skandalpress; spectacular, spectacular!
Spread your legs, sade han, och hon lydde blint; bet hårt i hans axel.
Givakt! Du kommer bort ifrån det enda väsentliga, punk recruit!
Sorry, Sarge, men jag kan inte hjälpa det!
Jag tänkte presentera min nye hjälte: Hans fotografi pryder min vägg, en svartvit, vidögd egobild. Min prins, mitt badass; du ska, ironiskt nog, hjälpa mig ut ur allt det här. Jag visste att han höll min hand innan jag somnade, hitsänd, Hopper; jag kände det faktiskt. Jag tryckte den lite extra och somnade sedan kapoff. Imorse var han fortfarande kvar, ängel, och manade mig upp ur sängen. Jag skojar inte. Du symboliserar Izzies pånyttfödelse, så som hon brukade vara innan allt det här plaskiga oljespillet tvingade sig in och fick henne att hata allt. Det här är kärlek. Det här ska nog gå bra.
Han höll hennes nedbrutna gestalt hårt, mitt på motorvägen, där tunga transportfordon mullrade omkring dem; strålkastare och kromade kofångare. Han var rädd att hon skulle göra något dumt och i hennes öra viskade han baby, baby du vill inte.
Jag får nog skriva en biografi.
åh. jag blir lika överrumplad av ditt sätt att skriva varje gång. de här kursiva meningarna, de här beskrivningarna och liknelserna som bara är dina, som är så träffande och nya. det är väldigt fint.
