Flux Capacitor

… Om en antisocial vecka.

Sju dagar; sju nätter. Ja, pappa; nej, mamma. Jag vet att jag är värdelös jag vet att jag är lat jag vet att jag är naiv, oansvarig, utom försvar jag vet att jag är otacksam jag vet att jag konstig korkad jag vet att min tystnad irriterar er jag vet att ord jag spyr ur mig (ord som måste slås upp för att förstås) irriterar er jag vet att det jag prioriterar irriterar er jag vet att mina läsvanor irriterar er jag vet att min längtan irriterar er jag vet att min framfusighet och målmedvetenhet irriterar er.

Jag ska tänka på det, nej, det får inte bli någon nästa gång, nej, nej, jag vet det, ja, ja, jag förstår, nej, jag ska aldrig göra om det, nej, nej, jag lovar, ja, nej, snälla.

Inget känslotillstånd är det normala i ett land där begreppet normalt utmäts efter dassiga, inskränkta paragrafer, ständigt i förändring, förevigade i en icke-reell hederskodex. Trots sin tveksamma existens styr den alla era handlingar, tankar, värderingar, begränsningar. I erat land, mamma och pappa, i detta franskinspirerade, småborgerliga kök, utrustat med kromade köksredskap; flortunna vinglas, regnar kastrullerna ned genom taket; en hologramport till helvetet; ett empatins isiga Sydpolen. Stålskärvorna skallrar då glåpord slår sönder möblemanget. Ni mobbar i grupp; ni är varandras understrukna avsnitt. Ni har utvecklat immunitet mot idealismens krockkudde.

… Och vi slåss en lördagskväll.

Att besvara fiendeelden verbalt, att ifrågasätta, att vägra agera joggingsko; askfat, blir till en invit att förklara mig som en taktlös kossa sans-classe som inte klarar av att, i min familj kallar vi kallar det, ”ta en diskussion”. Att apatiskt försjunka i tystnad och tänka på något fint för en stund, rymden till exempel, stänga ned som en robot och ihåligt stirra snett utryckande total likgiltighet, ger upphov till hånfulla hallå är det någon hemma, anklagelser; jag lyssnar ju aldrig ändå, varför skulle jag ens försöka förstå, jag som är så självisk, så hjärndöd, så hopplös.   

Jag ser inget beundransvärt i det ni två gör. På ett plan föraktar jag er och vad ni gjort mot er själva.

Allt är omöjligt. Det händer inte mig. Köp de vanliga matkassarna trots att de i miljövänligt nedbrytbar plast endast kostar 50 öre mer. Ät på bestämda tider. Sov på bestämda tider. Umgås på bestämda tider. Lita inte på någon. Var sjukligt nitisk, hygienisk, klinisk, samlad, planerad, strukturerad. Var negativ, produktiv, effektiv och gråt aldrig så att någon ser det. Det finns ingen frihet och du kommer aldrig att vara fri. Sådan lyder vår hederskodex. Och man bryter inte mot hederskodexen.

Jag har sagt så många förlåt jag är ledsen aldrig mer att det har räckt mig en hel livstid. Jag låg sömnlös, ansiktet mot väggen.

Vem är rädd för Virginia Woolf? Jag ska fan döpa min hypotetiska jävla unge till Free.   

Den övergripande normala livsstilen är en hel vetenskap, utformad för att inte kunna motbevisas.