They'll name a city after us







Han kom till tågstationen i gryningen precis som han lovat. Genom villervallan av flackande ögon och guppande bakhuvuden höll han min hand i ett ångestfyllt järngrepp. Omgivningen smälte samman i en otydlig, slaskgrå gröt, flytandes bort från oss genom en tub men samtidigt störtandes ned över våra huvuden. Som i en konstig, luddig dröm andades jag in dig en sista gång, slöt läpparna om din halsringning, höll blickfokus stadigt på fåglar, svävandes i det grå, långt bort. (Jag vet hur förtvivlad du blir då du ser mig gråta.) Dörr 7 gled igen mellan oss med samma blixtrande smäll likt klingan som i revolutionära tider separerar huvud från kropp, du lade handen mot den skitiga glasrutan, liksom jag, du log ett ”det är okej, prinsessan” och började gå, småspringa till och med, då tåget sakta dunkade ut från perrongen, bort från betongen.


Trycker näsan mot grumliga smutsränder, och jag ler tillbaka, skrattar till och med, jag skrattar så att tårarna sölar ned skjortkragen. Hjärtat detonerar likt en klump sprängdeg i bröstet och splittras i fem zillioner småbitar, din söta saliv torkar på min haka, den sista lilla tråden av närhet förångas och himlen sätts i lågor, men jag skrattar likväl. Hastigheten ökar drastiskt. Plötsligt är du försvunnen. Endast ett flottigt handavtryck finns kvar utav dig. Det glänser på rutan. Ensamt, rinnandes. Bara sådär. Jag andas in ny luft och glider krampaktigt ned mot golvet, ryggen mot väggen, armarna hängandes slött efter sidorna. Jag sitter där och grinar, hopkrupen i min egen skolort, i kanske tjugo minuter, innan tar mig samman, torkar kinderna med jackärmen och går till en tom plats. Musiken jag skruvar upp till max, så pass att ett sprakande, plåtburksaktigt ljud når ut till omgivningen, är utav ledsen sort. Kanske till och med Kent. Mörka träddungar smattrar förbi utanför fönstret, vilket inte kan öppnas. Blåa berg blir snart till platt, intetsägande bondgårdslandskap. Men älskling, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö.    


På tågstationen sätter han händerna i byxfickorna och vänder sorgset om, stirrar på skorna, lunkar iväg. Han är en svartklädd ryggtavla, han klättrar uppför icke-fungerande rulltrappor, han korsar tomma parkeringsplatser, han promenerar över gångbroar där trafiken inunder är obefintlig, där tidningspapper prasslar runt i virvelvindar orsakade av en eller två långtradare som dånar förbi. Han passerar fabriksskorstenar, plank och stängsel, han smular sönder ett löv och ser ut över vattnet. Han traskar långsamt uppför den slumrande, frodiga gatan där han bor, han sätter sig vid köksbordet och berättar för sin mamma att vi är det vackraste i hela världen. Han menar det, och fäller inte en endaste tår.


Jag drömde om att vi ouppfostrat lutade oss tillbaka i korgstolarna på Le Fontaine och fnissandes beställde in det allra billigaste, iakttog och anmärkte, att min fot gled uppför ditt ben och att du skakade på huvudet men samtidigt log ett leende som spred sig från en mungipa till nästa. Jag drömde att vi hånglade, under vartenda träd precis som du sa, att vi hånglade bland folk på det överdrivna, slibbigt hungriga viset som nyktra människor finner obehagligt, men som i Frankrike anses vara fullt normalt beteende, ja, kanske rentav hälsosamt beteende. Jag drömde om att vi gick omkring på trottoarerna i mörkret med en damejeanne vin, precis som de vilda bohemerna i Dharmadårarna, rabblandes en massa nonsens om politik och skönhet, skrämde vettet ur förbipasserande, räckte ut tungan då polisen kollade åt andra hållet och var sådär oförskämt lyckliga som egentligen inte är tillåtet om man inte är väldigt rik eller väldigt fattig. Vi är ingetdera av dessa, men det är nästan exakt så det känns då vi är tillsammans. Frankrike var drömmar. Drömmar om din näsa i min nacke, om en gräsmatta full utav taggar, om natten då jag äntligen skulle återse dig. Jag stod inte ut med att se mina läppar läka.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt det (Ingen utomjordiskt amerikansk kvällssol blixtrandes i fönsterrutor, inget rugbytacklande igenom obligatoriskt osamarbetsvillig trängsel, ingen magiskt försvinnande tjugofemkilospackning och, överraskande, inga tårar). Då vi närmade oss slutdestinationen verkade allt utom själva perrongplattformen höljt i dimma, oformlig likt utsuddad blyerts, konsekvensen av en het, fuktig dag åtföljd av en kylslagen natt. ”Höst?” tänkte jag besviket och fingrade på fönstrets gummiisolering. Då jag under inbromsningssträckan såg din frisyr och ett tillhörande, abstrakt ansikte flimra förbi utanför hade du redan väntat i trettiofem minuter. Bortsett från några sluggon vilka satt och kastade sten mot glas stod du helt ensam i förgrunden av en bioreklam för the Green Lantern, overkligt megavacker och i min värld fulländad. Under iskalla lysrör drogs du och jag mot varandra likt aktiverade elektromagneter; jag andades in dig igen, smakade dig igen, du var klunkar med perfekt drickstempererat sötvatten, du var en varm sköld gentemot den råa nattluften. Äntligen. Äntligen.


Jag visste inte att man kan vara så snäll så som du är snäll mot mig. Du höll mig hårdare än sådana där feta djungelormar som kramas på liv och död, då vi möttes åter, där i perrongens tomrum. Då du svepte din jacka runt mina axlar, då du suckade i mitt hår, då visste jag att du var värd fullständig ärlighet och alla kanaliserade popsångskänslor jag någonsin känt.  


Jag erkänner att jag behöver dig, inte som rovdjur behöver förtära kött, mer liksom hur livet föddes ur havet och hur allt hela tiden behöver vatten för att inte skrumpna ihop till damm. Jag vill inte att du missförstår, men vad finns egentligen bortom jag älskar dig? Finns det inget större? Vem uppfann just det uttryckssättet? Det är urdumt. Det räcker inte, inte för oss. Vi har diskuterat det här över lemonad i en amfiteater.



*

 


Vår vänskap blockerar solen och utplånar allt annat runt omkring
; när vi kysser varandra stannar jordklotet. Alla runt omkring ramlar, står på näsan, tappar matkassar, jonglerar med grönsaker, trafiken seriekrockar och spårar ur, skogar välter och höghus skakas om likt snökulor, allt blir totalkaos men vi står still, vi står kvar, och bara fortsätter, i regnet.  


Jag bär din favorit T-shirt med stolthet när du inte är hos mig. Jag bär den som svart pyjamas under det perfekta trädet där jag läser ut samma Dharmadårarna, hysteriska litteratur, på en eftermiddag. Jag har allt oftare börjat sitta i gräset under det perfekta trädet, stans enda kastanjeträd, för att spendera dagar, för att slå ihjäl tid, för att skriva ned de idéer som trillar ned i min skalle direkt ur lövverket. Jag antecknar varje dag nu. Det blir en bok, ett episkt diktverk, en livskrönika; vår film. En kväll hittade du mig sovandes under det enorma trädets friskt gröna tak, dess labyrint utav ynkligt fågelkvitter och knottrig, oätlig frukt. Du kysste mig och jag vaknade till liv. Solen hade gått ned och jag hade gåshud över hela kroppen. Du frågade om vi skulle gå på bio. Naaeh, sade jag.


I rummet glömmer man bort att äta. I rummet är det varken natt eller dag, bara plötsligt bådadera. Han älskar att borsta mitt hår i timmar, den sjuke pojken. Längs min ryggrad bär jag dina initialer. Vi är två nakna själar i en guldfiskskål. Åskan rasar utanför, och jag sjunker.


(I want to hurt you just to hear you screaming my name, sjöng jag i ditt öra, och jag kände hur det ryckte till i dina lår.)


Fuck arbetsförmedlingen, säger vi, fuck pissjobb och karriär, fuck körkort om det ska användas till något annat än frihetsbejakande roadtrips, fuck förberedande studier inför glassiga högutbildningar, fuck Mill och Marx och litteraturhistoria, fuck sömn och alla primära behov, fuck kärringarna, manliga som kvinnliga, de som tror sig veta. Du och jag, vi är definitiva. Varför vilja bry sig om någonting, när nuet är underbart och fullt tillräckligt?  


Jag vill hänga i träd och fotografera grodor, sa du med blicken naglad i taket. Jag vill bara leva ett äventyrsfullt liv, sade jag och ryckte på axlarna.

Året jag fyllde nitton var mitt bästa år. Det var året vi var panka som kyrkråttor (knappt hade råd med bussbiljetter och ljög ansiktena av oss för att komma ombord), året vi ville så jävla mycket på en och samma gång och var häftigt förälskade i vår egen förvirring. Det var året vi träffades över cigaretter och varma drycker och alkoholhaltiga drycker och egentligen inte gjorde så mycket mer än att bara vara tokigt lyckliga. Äntligen fick vi andas ut och be folk dra åt. Året jag fyllde nitton var jag kär i dig.

Vi dansade vals på en tom scen i en park i stort behov utav restaurering. Vi ristade i väggen med en slö pennudd. C och Iz. The greatest thing you'll ever learn. Älven är så sentimentalt vacker i kvällskylan.


Kommentarer
Postat av: Isabelle

is just to love and be loved in return



spotta på världen. vart åker tåget?

2011-08-23 @ 10:29:21
URL: http://isobelskareng.blogg.se/
Postat av: julia

åh, jag dör dör dör dör dör dör dör dör dör. vill också ha kärlek som är så definitiv. men just nu är det inte alls vad jag vill ha (förutom under nätter när taket tomt stirrar tillbaka och varje tanke gör ont att tänka). just nu vill jag ha annat. snart ska jag ha annat. om bara två, kanske tre, månader flyttar jag fucking skitlångt bort. älskar det. och lite är jag nog kär i kärleken, kär i hur jag tänker att det bör kännas. men än så länge har jag nog faktiskt inte träffat pricksäkert helrätt. eller så är det en efterkonstruktion, för visst var tvåtusentio mitt finaste och käraste år hittills. men kanske inte ändå. kanske tänker jag lite för mycket för att kunna vila i lyckan och inte tvivla sönder. eh. ja. funderingarna fortsätter...



du kickar, det är mest det jag vill komma fram till. alla dina ord är magi och jag känner alltid så rysligt mycket när jag läser vad du skriver. PUSS.

2011-08-24 @ 14:21:18
URL: http://ohhboy.blogg.se/
Postat av: clara

helt makalöst magiskt och ofattbart. vill läsa din icke-existerande och framtida bok. snälla skriv en. för detta vill jag ha mer av.

2011-08-24 @ 17:59:05
URL: http://clarasklubbland.blogg.se/
Postat av: Isabelle

"vi ska alla en gång dö" - kvällens sanning!

2011-09-18 @ 21:52:01
URL: http://isobelskareng.blogg.se/
Postat av: Isabelle

var får du inspirationen ifrån? hur går det till när du skriver?

2011-09-24 @ 14:29:02
URL: http://isobelskareng.blogg.se/
Postat av: Anonym

åh, precis så som det skulle kunna vara. och ja, vi ska alla en gång dö. puss på kinden för att du skriver så fint.

2011-09-27 @ 14:47:16
URL: http://vemringdeettetttva.blogg.se/
Postat av: oroshjärta

Det här är så sjukt obeskrivligt bra!!

2012-11-24 @ 08:18:15
URL: http://hornsgatanminauorta.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0