Flux Capacitor

Det droppar och duggar. Det disar. Jävla fissnö. Det kan aldrig braka loss ordentligt. Åska hit sommaren åt mig, blixtra hit bladen. Jag står inte ut mycket längre med blöta skor och blöta strumpor och blöta fotsulor och blöt muskel och blött skelett. Här finns inga solnedgångar. Här finns inga brännjärn.   

Jag är i ständig strid med mig själv. Det kanske låter stört. Jag skulle vilja tillåta mig själv att vara störd. Riva bort alla garder och gå balansgång på taket, spela över så mycket att de blir tvungna att bura in mig. Jag är så arg inuti. Jag vill slå någon. Jag vill sova.   

Jag vill inte sitta under min filt, snora ur ögonen, bita loss blodiga köttbitar ur kinden, lyssna på Angie och längta efter någon som aldrig funnits. Det känns som om havstulpaner äter upp mig, en bit i taget, suger isär mig. Det är så kallt här. Mitt huvud är så kallt. 
  
Jag vill ha någon.

Hur gör man. 

Jag vill ha någon för en tid som till och med kan göra slut med mig och få mig att må så kasst att jag längtar efter döden, bara det kommer någon, någon jag kastar hela mig själv till, någon som förkroppsligar alla sånger och inte bara lämnar en fucking tomhet efter sig.     

Ledsna, vackra sånger påminner mig om vår förra skola. Jag förstår inte riktigt, eftersom skolan var ful. Där fanns rönnblommor. Gropar i asfalten. Det finaste vädret och de torraste gräsmattorna. Vårt Kalifornien. Alla jönsiga TV-serier och all ösig rockmusik som gjorde oss coolast på jorden. Jag känner kärlek, men jag undrar till vem.

Gympalektioner förskonade från all aggressivitet evah. Hej-och-hå-upp-på-tå. Känner mig som en jävla djungelkatt i en fågelbur. Jag får riva mig själv.

Fucktards som inte plockar upp hundbajset från trottoaren så man kliver i det (nästan halkar) och är tvungen att bränna skorna efteråt.

Mannen/Kvinnan som bestämt sig för att sitta och hålla på sig och aldrig lämna tillbaka Taxi Driver till biblioteket. Din räkning är förmodligen högre än Empire State.

Personen som snodde mina stavar utanför värmestugan i Romme Alpin. Må du dö i helvetets plågor.    

Klibbiga vaxluggar. Hånskratt. Fotbollsspelarnas abdominala äckellöner i Champions League.    

Folk som tar kultur på för stort allvar och de som struntar totalt i det. Folk som tycker att viss kultur är värdelös bara för att den är så icke-pretentiös, folk som tycker att annan kultur är helt lame bara för att den kom tre decennier för tidigt. Folk som aldrig skulle kunna erkänna att de är into någonting annat som inte är så fruktansvärt alternativt att folk aldrig hört talas om det. Folk utan åsikter. Folk som hatar Dan Brown för att hans böcker kanske har lite för förutsägbara slut och dålig dialog. Folk som skakar på huvudet åt gamla filmer och vägrar se dem eftersom de stör sig på det svartvita.   

Folköl. 

Foton på Facebook där jag bara råkar se ut som ett mongo i mitt naturliga tillstånd.

IG-varning i Matematik B.

Att klä av sig precis allt, se sig i spegeln och inte se det man vill se. Huttrande, gröna lemmar.  

Tvekan.

Snösär.

Att tappa tron på sig själv. Att vara belönad med två föräldrar som inte tror ett skit på mig. De kallar mig en städad flicka. Ett rum kan vara städat. Förhandlare vill de att jag ska bli. EU-politiker. Rädda världen genom byråkrati. 

Att inte våga berätta. Att riskera allt utåt men inget inåt. Att tänka jag klarar det aldrig. Att tänka.

Bröstcancer. Att stoppa om lilla mamma i soffan med tusen filtar och sjunga tills hon somnar och laga middag eftersom hon inte orkar samtidigt som jag försöker läsa i den jävla körkortsboken, hämta mer ved, hänga upp tvätten och prata med min lillasyster och bråka med min pappa.   

Denna äckliga känsla av otillräcklighet. Trötthet. Värdelöshet. Oduglighet. Tråk.  

FOCK YOU!

Om det finns en plats med björkskogar och solsken och pressad citron och surfbrädor, befinner jag mig på punkten i universum som ligger längst bort därifrån.

 Nu lyssnar vi på något fint.