Flux Capacitor

 Billy boy har rafsat ihop sina sönderrivna utstyrslar, sina nedklottrade struntlappar och tomma flaskor, kysst mig farväl och lämnat mig ensam kvar, invirad i täcket, strupen djup som en brunn. En kvarhängande doft av handtvål, cigarettaska och varma tatueringar nästlar sig in i min nimbus, en skivsamling, en blek spegelbild, viskar glöm mig inte kiddo, nej aldrig baby; viskar tillbaka. Jag älskar kattblicken du ger mig, stålknogarna, vansinnessjälen, du kollrade bort mitt fokus, du var min ängel och mitt febriga mörker, men det känns som om det är dags att byta fas nu. Jag kommer att sakna dig.  

Jag stapplar runt i mitt eget universum av överblommad astrakan och körsbärsdal, blommorna hänger ned mot marken i stora klasar, ljuvliga girlanger. En bris dallrar i solljuset och silkiga kronblad regnar ned i gräsmattan, en urtvättad mjuk nyans av puder och saltvatten i handflatan. Humlor, honungssöta lupiner.   

Molnen ovanför, disigt blå, formade som fågelvingar, dinosaurier, Jim Morrison, Joey Ramone. Svalorna cirklar om varandra högt upp the nothingness och torpederar ljudvallen. De skrattar så sorglöst, väsnas så vackert. De är upptäckare av avlägsna öar, tropiska kryddor; de som ofrivilligt utger sig vara ofängslade; de som förefaller sig besitta den renaste form av frihet, orörd lycka, då de i själva verket är djurrikets mest tragiska väsen. Hårdrocksfåglar. De har sitt sommartorp bakom gaveln utanför mitt fönster. Hittills har de hittat tillbaka varje år.    

Jag kurar ned mig i gräset mellan rötterna, gräver ned tårna i jorden, lutar mig mot stammen och läser en bok. Å, berättarkonsten, historiens kraft och tidsportal, min älskade! Jag läser tre böcker. Sidorna blir solkiga och tummade; vågor i bläcket, saftfläckar. Jag läser tio. I sträck. De handlar om allt, lite, viktigt, inget. Om Che och om Japan, om Woodstock, om the Blitz Kids och om omöjlig kärlek. Jag sugs in i pappersdjungeln, i hypnos, och utvecklar en slags krypande fasa och bävan för omvärlden och allting i den, den otäcka verkligheten som inte ryms innanför pärmarna, i mitt mikrokosmos. Off to Zombieland.

Jag har skurit mig i foten på björnbärsbusken. Jag hatar den. Den och dess tentakler till torra små grenar är överallt trots att den bara växer på ett ställe. De vassa små taggarna är försedda med magneter förprogrammerade att dras till knäveck, fotsulor, armar och ansikten, jag lovar. Jag låter blodet sippra ut. Det stelnar, en pytteliten, svart droppe. Det gör inte ont. Så exquisite.  

Ovädret brakar isär uppe i en rökgrå sockervadd med blåmärken. Det låter som om någon håller på att spränga bort stratosfären eller något, ta sig in. Sur vinsmak på en snustorr tunga tidigt på morgonen och vaga minnen från igår natt. Dripp dropp dripp dropp på fönsterkarmen. Jag samlar regnet. I ett glas. Den här sommaren har lite av en ödestiger sfär runt sig. Jag saknar er redan.

Vi svär en ed. Fas ett av planen sätts i verket idag.