Svindlande höjder






Då allt under är rosa; varmt, mjukt persikorosa, en nyans som mättar och tröstar och tar emot fallet, då vill jag bara dra i den röda spaken, öppna dörren, knuffa bort allt motstånd och hoppa. Jag vill breda ut armarna och blunda och känna hur fysikens lagar tar hand om resten, känna hur jag vänder i en båge och siktar uppåt i en vinande skruv likt stålmannen, en meteor som vill tillbaka dit den kom ifrån, tillbaka till tystnaden, tillbaka till Alderaan.

Dimbankar i malva, molnslöjor i skärt, ett enormt oxblodsrött klot som blir allt gulare och exponerat i och med att dess höjd tilltar, tillslut helt vitt, alldeles för starkt för att ens kunna se.

En sjukligt blek morgonhimmel över det underligaste av fjällandskap. En plats av uppvispade floraktiga stormvindar, hotfulla, murkelaktiga berg och floder av ljusgrått glas. Hjordar av rendjur som rusar fram genom skogar av vispad äggvita, mellan snödyner, brokiga och vilda.

En soluppgång sedd ifrån rymden. Det är svårt att tro att man kan bli tårögd av en soluppgång.

Till Julia, min älva; Jag mår jättebra, tackar som frågar. Bamsekram!   


Kommentarer
Postat av: julia.

åh! jag har varit så orolig för dig. mår du bättre nu?

2010-01-26 @ 18:49:39
URL: http://julia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0