Flux Capacitor

Det där med historier är så svårt. Det är så lätt att brodera ut dem likt trådiga grenverk, akvareller, täcka hundratals sidor av imaginär målarcanvas och papyrus för att sedan sitta med tunghäfta och stirra rätt in i det blanka, vita papperet, bläcket droppandes ur handen. Plask.

Jag vill inte skriva om slaskdoftande yllevantar, dillschips på fredag och ett grått ingenting. Jag vill fly, jag vill skriva om fantastiska saker, underliga varelser som åker vespa, äter lakrits och mest beter sig som man inte ska bete sig, platser där vårt kvarter är så mycket trevligare än alla andra kvarter, om gasljus, där allting inte är så fruktansvärt viktigt jämt, platser långt bort, platser som är lite som The Fairest of Seasons eller som Place de Fürstenberg. Ett ställe där folk säger:

"She's kind of a funny kid. She's sore because she's got diamonds in her feet. Can you imagine that? Rusty, not many people have diamonds in their feet."

Jag älskar ord. Speciellt långa ord, komplicerade titlar med underrubriker, ovanliga synonymer, halvädelstenar, Broadway, näsblod och saker nedkrafsade på baksidan av knöliga kvitton. Attackships on fire above the shoulder of Orion, C-beams glittering in the darkness at the Tännhauser gate. Om man så sökt alla universums hörn finner man inget vackrare än orden eftersom orden beskriver allt man sett sväva förbi utanför rymdkapselns fönster. Orden, har jag upptäckt och lärt mig, kan göra vilken skit som helst till perfektion, näst intill. Man står ut och längtar efter en grönare dag, en saltare dag, dagen då allt ska vara lika spännande som man föreställer sig att det ska vara då man verkligen lever fullt ut. Jag skriver ned dem, mina ord, och försöker förstå. Smakar. De finns där inne någonstans, och de strömmar ut genom ögonen och fingrarna. Jag kan alltid se dem men jag vet inte vart jag får dem ifrån.   

Jag vill att mina meningar ska vara som impressionistmålningar, en roddarnas frukost, skapade i ögonblicket och fångandes det flyktiga ljuset. Jag vill skriva teleportörer, för jag är först och främst en tankeresenär, jag har varit precis överallt i den här världen och bortom den men ändå inte. Jag vill skriva om kärlek och på riktigt. Det är så jävla svårt. 

Det här är de första raderna av en idé jag fick i min miserabla ensamhet ett sommarlov för två år sedan. Det regnade varje dag och jag kände fortfarande doften från Seine sitta i kläderna. Jag längtade bort så att det värkte i vartenda hårstrå och överrumplades för allra första gången av ett infall som fick mig att stänga ute precis allt annat. Jag pratade inte med någon på två veckor och skrev ut tio collegeblock. Sedan hände något och jag slutade bara sådär. Kanske kom solen fram tillslut och jag sprang ut i gräset igen och glömde bort alltihopa. Det var varmt i vattnet och jag och min eka är kära i varandra.  

Jag har försökt tänka ut många versioner sedan dess, men mitt epos har aldrig riktigt kommit ut som jag vill att det ska. Idag öppnade jag det nya, mörkblå inbundna blocket som legat orört i mitt fönster i ett halvår. Jag tror nämligen att jag har hittat rätt. Äntligen.


Jag tillägnar mitt första utkast till Z som gav mig ordet nebulosa. 


An X-rated musical fantasy

Dygnet innan 

Det var oktober, aprilafton, sommarnatt och nyår. Vem bryr sig om vad det var. När det var. Jag var inte ens där.

Hon fryser tiden, spottar från balkongen och är min bäste vän. Hon visste inte om det än förstås.

Mörkret på La Butte var alltid en slags blåslagen lila. Husfasaderna bringades till liv i skenet från gamla smideslyktor, vars färgspektrum sträcktes från bärnsten till minttandkräm, deras verk en surrealistisk havsbotten, Cats klänning en flammande sjögräsruska. Hon bet sig i underläppen och skyndade på stegen. Det var för kallt att gå utan skinn och dragkedjor men Cat sket i det liksom allt annat. Hon svävade på brisen, svagt framåtlutad, klev stadigt mitt på varje kullersten, drog in snoret, knölade in händerna i armhålorna.

Hon lärde mig allt. Det är lustigt egentligen.

Om inte Cat plötsligt tvärstannat ett kvarter ifrån det halvsjaskiga La Cocos sidoentré, där hon arbetade udda torsdagar och helger, slagit en blick ut över skogen av pipskorstenar och slumrande malvamoln nedanför, ryckt på axlarna, devil may care, vänt om i samma steg och flytt alla förpliktelser åt andra hållet, hade jag kanske aldrig träffat henne. Att jag så småningom skulle upptäcka och alltid se henne hade varit oundvikligt, vi kan säga att hon var lite av en paradisfågel bland vita svanar och att det var menat så, men jag hade varit livrädd för henne och inget du och jag alltid hade någonsin hänt. Jag hade stirrat, fascinerats, blivit galen, besatt på avstånd men inget mer än så. Alla våra omvända dygn, ändlösa expeditioner, vårt tårtfrosseri och våra spektakulära tidsresor, allt hade varit borta i inget (eftersom det på sätt och vis aldrig varit) och ersatta med ett år av leda, svett och hutlösa kaffepriser, allt förgäves, en önskan att tyna bort bit för bit i en Hemingwayesque bourbondimma på Ritz och dö där. 

Det är en underlig overklighet bortspolad i limbo. Visste hon på något vis att hon var tvungen att vända om den kvällen?  

En katedralklockas bottenlösa klang förgicks i vilset vingflax från duvor och korpar. Ett trångt led av bilar i olika storlek stod inklämda längs med catalporna, svarta och övergivna. De fyra kvinnostatyerna och dricksfontänen sken som bläck. Den första svepningen av tidig natt kastades ned över taken.

Cat svängde in på en tvärgata, klapprade genom ett kloakliknande stenvalv med sönderfallande reliefer. På en grön innergård låg det obefintliga Le Lierres, rustikt och grovhugget likt ett medeltida värdshus. Glasrutan i dörren skallrade. Rökfyllt tak, dämpat skrammel av kastruller och skitiga bestick, ett ostört apeterifsurr, doften av något varmt och rött i konjaksås. Madame Martin dök upp bakom zinkdisken som ett rådjur i skogen. Hennes ansikte var samma gamla hjärtformade och askgråa, innehållandes rödkantade, vänliga koögon och ett hjärtligt leende, en samling färglösa, långa tänder. Bonsoir, Mademoiselle Catherine, men mon dieu kära ni fryser ni inte, kom och sätt er framför brasan, jag har just tänt en brasa förstår ni, den första i år, skorstenen gnäller lite, hösten kommer nog tidigt i år Mademoiselle, så vad kan ni tänkas vilja ha, jag kan erbjuda Soup Gratin eller Gås á congac, sacre bleu, ni är verkligen stelfrusen, ni vill väl ha någonting varmt förstår jag, ni behöver det, jag ska laga till någonting varmt åt er.

Och Cat kurade ihop sig i öronlappsfåtöljen intill spisen där lågorna slickade gallret, drog upp fötterna under klänningen och försvann från världens förebrående ögon. Hennes ansiktsuttryck, då ingen såg henne, då hon var sin egen katta och inte Cat eller Catherine heller för den delen, var en blandning av sorg och tillfredställd likgiltighet. Samtidigt som hennes ögon log grät hennes läppar, och inte ens dödens finger hade kunnat rubba henne. Klänningen hängde ned ur fåtöljen och flöt ut över golvet i stora sjok, azurgröna trasor och indigoblå vågor. 
   Madame Martin räckte henne med vördnad en djup tallrik i emaljerat porslin och torkade av händerna på förklädet. Cat åt den skållheta rotfruktsgrytan med fjäderlätt försiktighet, bordskick värdig en stadsmiddag, strök skralt av skeden mot kanten, blåste tyst på den syrliga skyn och svalde sedan alltihopa utan att tugga. Hon åt mycket långsamt. Så långsamt, att när hon väl satt där med den tomma tallriken i knäet, hade varenda gäst redan betalat sin nota och gått.    
   Cat borstade sitt hår över ryggen, lämnade två klirrande mynt på träet, lappade ihop sitt skal, reste sig och gick. Hon blev stannad i dörren.
"Är det säkert att jag inte kan göra något för er, Mademoiselle?"
Madames panna låg i bekymrade rynkor och hennes röst utstrålade en blandning av både hoppfullhet och hopplöshet. Hon strök tillbaka en silkestråd i Cats man och höll fram de två mynten mot henne. Cat skakade bekymmerslöst på huvudet, vek Madames fingrar över mynten som ett ådrigt lock, kysste hennes kind och citerade Shakespeares Othello. Genom att citera gjorde hon andras ord till sina egna, alltid hennes egna. Hon gav Madame sina akvamariner, och var sedan förlorad i skuggor. Endast dimma steg upp ur gatubrunnen. Madame stod kvar i fönstret fastän Cat för länge sedan var borta. Varför var hon så underbar?  

På Place des Abesses finns kastanjer med smått guldbrända löv och igenväxta portar. Lutande gator och vinda gator, smala gator och knöliga gator. Mur Je t’aimes tydliggjorda budskap lyser rött på vitt och vitt på svart bakom grenar och sus. Mot métronedgångens skyddsräcke, dessa konstfulla klängväxter i järn, sitter mannen med tidningspappershatten och ömsom snarkar, ömsom mumlar på Waltzing Matilda (han uttalar Matilda som Matilde), ömsom halsar ur en flaska utan etikett och med suspekt innehåll. Ånga och stekos väller ut inifrån röda brasserier där några lätt räknade sitter ute på korgstolar och uthärdar kylan. Annars är det folktomt. Bortglömt. Karusellen är släckt, tobakskiosken är hopvikt, skaldjursvagnen bortrullad, turisterna har förflyttat sig. Där la rue sluttar, skymtar staden, den staden, den lever och kokar i rött. Trafikens monotona operaföreställning hörs på avstånd och tystnar aldrig.

Cats hälar hade blodfyllda blåsor. De nya tretton centimetrarna av sammetsveck och onyxkratrar skalade av remsa efter remsa av förhårdnad hud likt en skarpslipad osthyvel. Cat grinade illa och övervägde att ta av dem. Hon ändrade sig innan planerna hann verkställas, och kastade istället en slängkyss till sina egna fötter. Med en blick fylld av obehag stapplade hon, med en viss knotig grace, mot den gröna métronedgången. Hon begrundade de sista tre kopparmynten som låg stilla i hennes handflata, växelpengar, tre små tjugor, värdelösa kontaktlinser. Hon vände blicken mot mannen med tidningspappershatten som fridfullt petade in namnet Matilde mellan skäggiga snarkningar. Du behöver dem mer än jag, mon cher, tänkte hon, böjde sig ned och stack in de små slantarna mellan mannens slokande, svarta fingrar. Hon gav honom sina akvamariner och avlägsnade sig sedan lika tyst som en vindil, trippandes ned i mot métron, hållandes klänningsfållen över knäna. De sextio cent hon just gett bort var de sista som återstod av ett existensminimum.  

Cat äntrade de oändliga gångarna av polerade, vita kakelplattor. Där fanns blå skyltar med tydliga direktioner, färgglada spindelnätskartor innanför plast, cigarettfimpar i mellanrummet mellan vägg och golv och inte en människa i sikte. Klick. Klock. Klick. Klock. Ensam och kall under en oändlig linje av gröna lysrör gick hon snabbare och snabbare. Ett av lysrören blinkade oroväckande runt hörnet och åstadkom en spöklik effekt. Genom avsaknaden av de sedvanliga metrolätena hördes nu andra ljud. Tidigarenämda lysrör gav ifrån sig knastrande surr då flugor fastnade i kontakten och rostades, taket mullrade svagt och tycktes vibrera då en linje nedgrävd på lägre djup passerade ovanför, platsen verkade droppa som en torrlagd djuphavsgrotta. Det luktade bränd jord, varmt järn, grusdamm, gammal parfym, färsk piss. Cat andades för högt och kände hur gången framför henne slingrade sig fram och tillbaka likt insidan på en gigantisk pyton som svalt henne. Att befinna sig alldeles själv långt under jord översköljde henne med rädsla. De svartvita, identiska parfymreklamerna längs väggarna följde hennes färd, lutade sig halvt ut ur sina egna ramar då hon passerade förbi. Vem är hon?, tycktes de viska. Hon är söt, sade en av de androgyna männen. Den speniga glamasonen vid hans sida fnös och vände ryggen till. Je ne sais pas, sa en annan chict mager skönhet. Jag gillar inte hennes skor. Hennes uttråkade ansikte tjöt lögn. Cat sänkte huvudet och rusade förbi de spöklika rösterna i sitt eget huvud. Hon kom precis i tid till det gröna tåget som dundrade in på perrongen.

Då Cat höjde sig ovan jord igen befann hon sig vid Concorden. Det var mörkt, det var guld, det var rovdjurstrafik som slogs och koketterade. Ljudet som blev av fordonens tutor, brusande turbintjut som höll sig kvar i ett ögonblick och sedan flög förbi i alla hast, fyllde natten. Folklivet rörde sig norrut längs trottoarerna på les Champs, där de formklippta träden susade och le Lido skränade ut sin Bonheur. Där den till synes oändliga avenyn sluttade svagt uppåt och nådde kant, stod den koppargula L’Arc omgiven av svepande strålkastare. Well, that’s grand, hade man sagt, ifall man stått där framför obelisken och absorberat essensen av sensommarfuktig metropolis, i mitten av alltihopa. You didn’t have it comin’, chap.                                                                                                                                        

Vinddraget från floden fångade upp Cats hår då hon korsade det väldiga torget. Per varje skutt flög hon tre steg. Fontänerna fräste i sitt ångande regndis, Le Crillons mastiga pelare svällde i norr. Cat höll blicken högt, hon lockades mot ljusen påväg mot vad visste hon ens, någonstans där hon kunde genomleva ännu en natt. Hon behövde passas upp, hon behövde snäsa av, hon behövde lastens dryck och ytligt sällskap, röra sig runt i dans och slå upp knogarna mot golvet. Känna att livet satt där det skulle, hängde fast och följde henne.  

Den natten var ingenting, eller nånting var den för nätterna var ju alltid nånting, man kanske skulle kunna säga att den inte var något särskilt istället, som en försenad buss, ett fesigt duggregn eller de där sextio centen som nu tillhörde mannen med tidningspappershatten. Den var väl sisådär, comme çi comme ça som fransmännen säger med en halv fnysning har jag lärt mig, godkänd men under medioker, knappast värd att minnas och kategorisera i album. Inte en enda liten pärla syntes i det mulna blåsvarta, bara något värdelöst mitt i en gryta av värdelöst, något som tvättats bort i en stad där allting hela tiden förändras, ändå samtidigt förblir det samma, samma grågrönkalla arroganta älsklingsstad. Vilken tur egentligen. Jag sparade den bakom ögonen där historier växer. Alla, oavsett vart jag befann mig, var ändå allt för blinda för att lägga märke till de detaljer jag såg. Den överväldigande trollkonstvalsen som kom strömmande någonstans genom trädgrenar och fönster, alla dessa miljoner fönster som ändå inte var i ett sådant överväldigande antal att någon underlig prick inte skulle kunna ställa sig och räkna dem, ett och ett, och i ett speciellt fönster till vänster stod någon i svartvit pyjamas och rökte bredvid sin kanariefågel som sjöng om en varmare värld. Kanske var natten alldeles särskild i alla fall när man väl tänker efter. Egentligen är väl varje natt alldeles särskilt speciell för någon vart de nu befinner sig. Quelle désordre. Och allt skulle verkligen förändras.    

Cat passerade ett tåg av bilar med tonade rutor. De stod alla på tutan. Rytandet var öronbedövande. Cat drog djupa andetag som för att svälja allt detta oljud och njöt i fulla drag. De verkade alla påväg mot samma mål. Cat haltade över kerubernas gyllene bro. Floden nedanför var slät och svart och fläckig i allsköns nyanser, sjön var kav lugn och vattnet gav inte ifrån sig ett ljud då det strömmade mot bropelarna. Bilarna stannade systematiskt framför éntreporten till ett palats på andra sidan, en underlig struktur av stålribbor och glasrutor, sirliga stenansikten och galna bronshästar. Polerade människor genomskred samma fåfänga procedur, tagna på alltför pinsamt stort allvar, och äntrade denna mystiska tillställning som hölls just i detta då, en utställning, en visning, middag, bal, gnistrande julbelysning och oxblodsröda gömställen. Vem bryr sig? Jag var inte ens där. Än.

Cats kinder flammade i slöjor av disigt lila, hennes ögon innehöll två separata, lavrött glänsande små solsystem av svavel och tårar. Hon tog ett jämfotahopp över en dekorativ trädgårdshäck, smög tyst över gräsmattan som slafsade runt hennes svarta skoklackar, hävde sig över ett strävt stenräcke, gav sig själv en snabbtoalett och skakade av sig dammet. Hon gav den smygrökande pojken i altandörren sina akvamariner och han öppnade den för henne, förstummad och dum. Cat höjde hakan i ett majestäts profil och trädde in i galenskap. Hennes ultralätta rustning fjättrade hennes själ.

Hon är min mal av glas, mina underligheternas världs kronprinsessa. Varför var hon så underbar?