Flux Capacitor

         

Mitt emellan ingången till ett privatägt friskvårdsbadhus och parkeringen till den präktigt barnfamiljsinfekterade vykortsstranden Milady, liksom i skymundan, ligger en smal infartskrök, vanligtvis osynlig och igenkorkad av vidöppna bakluckor och folk iförda rader med etniska halsband.

    Den trånga bakgatan innanför, klämd mellan en robust betongvägg och en stenmur där knölig mossa tränger igenom cementbruket, ligger alltid i skugga. Där står folkabussarna tätt parkerade, surfbrädorna surrade på taket; någon yrvaken typ borstar tänderna och spottar ut löddret i gatubrunnen. Vespor i olika stadier av nedslitning knattrar igenom den lomma trängseln av svettiga shorties, språkliga nationaliteter, utrustning för allsköns vattensport. På marken simmar sandig sörja, glassplitter och cigarettfimpar runt i resterna av den gångna nattens spöregn. Den grönt syrliga avloppsdoften framkallad av uppjäst kelp ligger tjock och fuktig under en himmel där solen stundtals bryter igenom, ger allt en exotisk färg.

  

Där stråket breddas något skingras den mänskliga proppen; slutligen utmynnar gatan i en klumpigt asfalterad terrass, femton meter över havet. Den rensande friska Atlantvinden träffar ansiktet och håren i nacken reser sig.

   Surfarnas klubbhus ligger, med frontfasaden vänd mot havet, i en muralklottrad barack. Liksom surfarna själva gör det inte mycket väsen av sig. Lite i skymundan ligger det vitkalkade badvaktsskjulet. Mellan nedtyngda tvättlinor sitter lediga livräddare i vingliga plaststolar och tillåter sig själva vara passiva medan de spelar gin rummy och suger upp lite extra solbränna.

Det grönmålade järnräcket som löper runt om stupets kant utgör det naturliga hänget när alla sittplatser är upptagna. På klubbhusets trappa får bara medlemmar sitta.

   Man betraktar och betraktas, alltid iförd solglasögon, aldrig det minsta diskret. I det brokiga myllret syns lätt rödmosiga turister som bor i närheten och lokala hjältar med bärnstenskinn som bott vid den här kustkilometern i hela sitt liv, de som befunnit sig här ett bra tag och de som just kommit, de som ska stanna och de som bara är på genomresa. Majoriteten; de unga, atletiska och finlemmade, visar upp sina muskler och sin livsattityd, inte sina väskor. De flesta här bär inbodda favoritplagg, badkläder och återanvändbara matkassar från kvartersbutiken. Det känns ganska underdog. Det är familjärt, livligt och stört höra-hemma-mysigt.

 

Jag ska berätta om några av de vackra personligheter jag lärt känna på den här lilla uthuggna, blåsiga plätten, min simbassäng, min värld, min förtröstansfulla hamn:  

 

Sophie lever universitetslivet men jobbar på surfskolan om somrarna för att tjäna pengar. Hon studsar omkring i folkmassan med en skrivplatta i jakt på potentiella elever och delar ut våtdräkter från en skottkärra. Då tidvattnet är för högt för att lära folk att surfa arbetar hon extra i en affär vid Place Beaurivage. På sin lediga tid sover hon på stranden och läser Marie Claire under sitt hattbrätte. Sophie pratar smått franskförvriden engelska genom lätt nikotingula ekorrtänder. Hennes hår är kolsvart men har genom konstant exploatering för sol och saltvatten blivigt kaffefärgat, nötbrunt och tillslut blont.  Hon bär fotarmband i flätat läder och ett berlocksmycke i silver, vilket hon aldrig tar av. Hon är snäll så som storasystrar är på film och söt som ett rådjur. Jag glömmer henne aldrig.

Mathieu. Matadoren. El maestro. Mathieu använder sin bräda som en målare använder en pensel. Passionerat och i stora, expressiva drag. Han är före detta badvakt på Côte Basque och typ Olympier. Mathieu är ett huvud kortare än medellängd, välstekt gyllenbränd, utopiskt äppelstjärtad och med perfekta tänder och solrandigt hår. Hans vänner är kusligt identiska honom själv. Tills jag visste bättre kallade jag hela bunten för Mathieu och nummer för att kunna skilja dem åt.

   Han pratar franska, spanska och engelska, varav de två första som om han mumlar orden rätt igenom serier av gäspningar, det sista med lätt efterblivet smackande tunga och brutalt slaktad grammatik. (”Ze bitch!” gallskriker han genom vågornas muller. ”ZE BITCH! Look at ze bitch!” Han förstår inte för allt i världen varför jag skrattar ihjäl mig på hans bekostnad.)

   Mathieu hälsar, ryggdunkar, fivar och pussar på allt levande som befinner sig närvarande. Han vänder på barn, brukar vi säga. Är de mellan två och fem, lyfter han upp dem i luften och skakar om dem lite faderligt. Är de bebisar ska det näsgnuggas och gullas en kvart vardera. Det är så irriterande sött att man smälter, en isglass på asfalten, magnesium över en bunsenbrännare. Och jag tycker inte ens om barn.

   Mathieu är alltid glad; regnstorm, gassande solsken, no sweat, alltid. Jag tror aldrig att jag bevittnat en människa uttrycka sådan villkorslös livsglädje förut. Kvinnorna, männen, småflickorna, hundarna, de är alla hopplöst förälskade i honom, jag också, helt omkullslängd; jag är störtkär. När han är i närheten känns det liksom hur luften förändras, speciellt i de ögonblick då han för upp solbrillorna mot pannan med slött halvöppen mun. Å jävlar. Det skjuter liksom friktionsgnistor då han skakar vattnet ur håret. Det går inte att titta. Man får samma känsla i kroppen som när man ser på melodrama med sina föräldrar och karaktärerna helt oförberett börjar engagera sig i högljutt, grafiskt sex.

 

Antoine är den vackraste varelse jag någonsin kommit att beundra, jag lovar, det är uttalat mödosamt att befinna sig i närheten av sådan omedelbar mänsklig skönhet.

   "Do not fight wizz ze sea!" var det första han sade till mig efter han återlämnat min bräda, sekunden efter jag flugit åt helvete i precis motsatt riktning. ”It will kill yeu, I prömiz!”  Den främmande rösten påminde avlägset om Gudfadern, förfranskad såklart, och med alla havens mysterier i sig. Jag spottade och strök luggen ur ansiktet. Genom en svidande blick helt ur fokus urskiljde jag ett par ärligt fräkniga, svarta ögon. Instinkten slog mig som en sucker punch; jag tänkte direkt: O Fuckin’ell, jag tror jag älskar dig; och det gör jag fortfarande, innerligt, om än ytligt, så som i att seismograferna pendlar ur sina gängor då jag ser honom. Då Antoine skjutsade hem mig från Mathieu, generad svindlade bort sig i engelskgrammatikens garnnystan, rullade en bucklig cigarett och bestämde sig för att vi kände varandra tillräckligt väl för att gå i småförsynt närkamp som vardaglig hälsningsfras, då älskade jag honom än mer. Ah Merde, Antoine. Sådan är du.

Aisha har marockanskt påbrå och blont, krusigt afro. Hon har robusta lår, bulliga axlar och kropp likt en elitidrottare. Då hon låter sin neonlila våtdräkt hänga och slänga nedanför midjan, blottar hon en omfattande, detaljerad tatuering; en mönstrad orm slingrar sig över hennes skuldror, över ryggraden och delar av torson. Hon lutar sig mot muren och röker likgiltigt bakom sina pilotbrillor med spegelglas. Hon är skitsnygg. Om jag vore pojke, då jävlar.

 

Arno kommer ursprungligen från Spanien och har lärt mig allt om surfing. Jag tänker omedelbart på toskanska kullar och Santa Maria del Fiores gula kupol då jag ser honom, eftersom han heter likadant som floden. Arnos frisyr växer lite som den vill och liknar flottig ebenholtz. Han är skäggig, senig och ser ut som en hemlighetsfull prins. Jag vet inte mycket om honom. Han är en tystlåten personlighet. Han frågade mig om min ålder och hur det såg ut där jag kommer ifrån. ”Det snöar alltid”, sade jag och spädde på myten.

 

Min strand är den fula stranden. En brant betongtrappa, direkt gjuten i berget, slingrar sig nedför klippväggen likt en grå best. Vid dess fot finns två duschar, varav en funkar normalt och den andra går igång och blöter ned lite som den vill. Det är mycket underhållande att bevittna dess offer så länge offret inte är du själv.

   Direkt till höger ligger ännu en trappa, kletig av algbeläggning. Denna leder ned till en grovkornig remsa sand, inpressad mellan två vidsträckta rev av gropiga kalkstensklippor. Långt ut på detta rev byggs vågorna upp, för att kulminera bland bränningarna i en skummande massa. Ben och armar tumlar runt som i en tvättmaskin mellan de blå flaggorna.

  

Badvakterna är klädda i röda shorts och bebismössor, har armarna bestämt i kors och sitter med blicken spänd mot horisonten. Då en surfare av misstag eller i brist på vett glider in i badzonen ställer de sig upp i en klunga och hoppar jämfota, skriker, svär, busvisslar och viftar med simfötter. Då alla strandbesökare gått hem spelar de rugby på terrassen ovanför. De knuffar runt på varandra och skrattar jämt. De verkar älska sitt jobb.

   Havet är för det mesta tvärilskt på alla som försöker sig i, gör allt för att lägga snubbelben och slå folk på käften; horisonten är järngrå och vattnet ruttet grönt. Havet är hätskt, närgånget, hånskrattar och ber aldrig om ursäkt. Då och då får dock havet dåligt samvete för sitt pubertala beteende och bestämmer sig för att utgöra den käraste vännen, bara för en dag; och vattnet blir med ens intensivt blått och överrumplande transperent. Brottsjön fräser lekfullt i nacken på en och varenda våg fladdrar i magen likt en förälskelse. Då älskar man verkligen att man lever.

 
Två gånger om dygnet anländer tidvattnet med ett öronbedövande muller. Vattenmassorna tungkysser varandra långt ute i bukten för att dånande rulla in och lämna strimmor av syrebubblor och sjögrässtinkande kondensdimma efter sig.

   På avstånd är det mycket fridfullt att se. De gröna virvlarna som slukar torra land och sluter sig över piren, likt ett skepp på väg mot botten, är en makaber och fängslande syn. De vältrande dyningarna in och ut påminner om andetag.

   Nere på stranden råder dock full kalabalik. En panikslagen koloni av parasoll sliter åt sig sina halvdränkta tillhörigheter och flyr naturkrafterna. De med koll har redan flyttat sina filtar från sandsträngen upp på klipphyllorna i god tid. (Man får dock vara beredd att bergsklättra tillbaks, om man inte tänkt stanna hela natten.)

   När tidvattnet, det beror fascinerande nog på måncykeln, drar sig tillbaka liknar stranden en öken av skräp. Plastbackar, avslitna tampar, skor, död fisk, drivved och gigantiska trädstammar ligger i vattenbrynet och skvalpar som om ingenting har hänt. Vågorna flyttar stenblock. Jag upphör aldrig att förvånas. 

 

De flesta går dock inte hem. De drar till Debololo för att äta baguetter i smörpapper och vänta ut det värsta.    
   Debololo är ett härdat träruckel mitt emot surfklubben som är fullsatt morgon till kväll. Påträngande, skränande havstrutar spatserar omkring mellan borden och stjäl bortglömda strips. På Debololo äts de godaste pannkakorna som går att köpas för pengar. De är tunna som löv och serveras med socker, nutella eller lönnsirap. Det dyraste på menyn är en flaska champagne för 40 euro.

   Debololos mustiga väggar är tapetserade med evenemangsaffischer, uppmaningar till välgörenhet och franska sportbedrifter utklippta ur tidningen. I taket hänger intressanta föremål som tidvattnet spolat upp, mellan bjälkarna dallrar spindelnäten, på hyllorna dansar solkatterna i glasen. Jimi Hendrix skrålar ut ur någon gömd högtalare med ett distat, sprucket ljud. Över bardisken hänger en registreringsskylt från Kalifornien, en rostig plåtbarometer och en australisk flagga. Varje gång vi ser reklamplanschen för Orangea sjunger vi jingeln och skakar på höfterna.

  

Bartendern, vi kallar honom Pårökte Reidy (Han liknar Andrew Reid), men han heter egentligen Lionel, är solbränd likt en indian, har platinaflammigt, spretigt hår och polynesiska tatueringar över hela kroppen. I mungiporna glimmar fyra guldtänder, grovhuggna skrattrynkor. Då hans pass i baren är slut sätter han sig inne i klubbhuset och spelar trumpet. 

   Då man iakttar Reidy på håll blir man rädd för sin egen undergivenhet. Han är liksom en vilde, en Johnny, en pirat. Så jävla cool. Så. Mycket. Coolare. Än. Dig. Då han cyklade hem en kväll och kände igen mig i myllret log han brett och ropade "Au revoir!". Jag gick hem med sockerdricka i hjärtkamrarna, fnittrade i två dagar och skrev en sida i mitt block om hur häftigt det var. Att han liksom hade sagt hejdå sådär uppsluppet casual med ett tonfall och uttryck som visade att han känt igen mig på allvar och liksom tyckte att det var trevligt att göra det, och inte att han kände igen mig och kände sig tvungen att hälsa för att undvika en obekväm situation, så där som man gör ibland. Herregud. Analys. Är det så här de känner sig i filmerna när skolans quarterback bjuder ut dem till skoldansen?

Julien, även kallad Ju-Ju och Fejk-Blake, tar kort på surfare för någon hemsida, står ibland bakom grillen på Debololo men hänger mest över terrassräcket, brottas med sina vänner och skalar av sig våtdräktströjor. Julien har brunt krusigt hår; vilket alltid är blött, okonstlad tonårshy, sedvanliga rakhyvelsår, dålig hållning och en hårlös överkropp; i avklätt tillstånd liknar han en glänsande delfin. Juliens vakna, vänliga ögon är kristalliskt blå och kontrasten de formar mot det våldsamt solbrända ansiktet skär så starkt att betraktaren får huvudvärk. Frågar man honom något eller fångar hans blick ler han skyggt och tittar han snabbt ned på sina fötter. Det utgör en näpen motsättning. Han är en och åttiofem.

Pierre är lång, smakfullt nedklädd och hänger mest runt; verkar genomlida livet likt ett sommarlov utan slut. Han rävsover på bänkarna och ser det som sin plikt att charma varje förbipasserande flicka i bitar. Han drar på sig en klarröd badvaktströja för att för att värma sig då blåsten ligger på; men jag har aldrig sett honom patrullera. Under samtal glor han på en under halvslutna ögonlock och utstöter sömniga läten och sluddriga "aaaaalll-raaaaait..." som svar på allt. Pierre är påfrestande oorganiserad och har världens sämsta öga för storlekar. Egentligen är han en riktig slacker, och åkte han inte skateboard till jobbet medan han läste tidningen skulle jag förmodligen avsky honom. Pierre var den siste jag tog farväl av. ”Ouais, geuing heum zucks…” konstaterade han medan han nickade insiktsfullt. Det kändes som om han fattade vad jag menade, och på riktigt. Jag pillade i mig min sista, trasiga skiva pannkaka och var på vippen att fråga honom om jag kunde flytta in. 

 Den österrikiske muppen har rödblommig flint, ölmage och nackpiercing. Han reser ensam, klantar sönder allt han företar sig, äter som en gris och ville få sitt kort taget en kväll. Sedan dess är han överallt. Vi är övertygade om att han förföljer oss. Vi gömmer oss och är paranoida. Åter igen.   

Solnedgångar är underskattade. Ingen kamera kan fånga hur det känns att konfrontera en, öga mot öga, alla färger, storleken på allt sammans, hur gräset blir grönare och klippväggens kvartsådror glänser likt tårar. Det vita klotet omges kransvis av knallgult, nektarin, laxrosa, jadegrönt, lime, glödande, intensivt röda moln och puderfärgade segel. Vid det gröna järnräcket uppe vid Debololo samlas dudes, dudettes och pensionärer för att bevittna samma föreställning som igår och i förrgår. Samtliga ler fåraktigt och undrar över individens befrielse någon slags spirituell tillfredställelse. Havet. Havet har svaret på allt och är allt livets moder.       

   Skärvans undre kant slickar vattenytan och smälter så småningom ut över den. Då solen försvinner upphör den svaga kvällsvärmen omedelbart att finnas till. Pyrenéernas blå, snötäckta toppar skimrar i ett fuktigt norrskensdis.

 
Mörkret faller fort. Några surfare ligger kvar i det slukande svarta och paddlar ut mot djupet. De trotsar förbudsskylten vid den norra änden; våghalsarna, idioterna. Passage Interdit! Sartzeko Guztiz Debekatuta! Trepassing strictly forbidden! Bortom dess rostiga förankring är undervattenströmmarna starkare, stenarna hårdare, revet vassare; skrovliga utväxter, förvriden järnnit. Ramlar de på sandbanken knäcks deras ryggkotor likt lecakulor. Jag brukar övervaka dem på avstånd och tänka; snälla gå inte sönder, fånga inte fel våg, snälla gå inte sönder. De hör mig inte men havet håller dem i sin famn. De är inte rädda för den tjockflytande fallhöjden inunder.

 

En gråblå Citroën 2CV är enda bilen kvar längs infarten. Den tillhör Big Rasta som, då alla gäster pallrat sig hemåt, släcker ned Debololo och låser om sig.

 

Plötsligt är platsen kusligt tom. Sanden glänser som kallt ålskinn. Havsvindarna ylar likt en döende val. Surfarnas rop ekar i mörkret. På terrassen surrar det till i luften när den enda gatlyktan blinkar till och sprider konstgjort, gult ljus för ingen.

 

Varje dag var jag där. Hackade tänder.

 

Det här är ett kärleksbrev till dig, Marbella Beach.