Flux Capacitor

I oskuldsland. I självmordsland. I oskuldsland kan man inte säga på det sättet. Det där fullständigt uppriktiga sättet. Man måste förminska sig själv. Noggrant. För att inte uppröra någons åsikter. Om bergssjöar och Folksamförsäkringar. Och pengar är allt. Inte bara den elaka, profitsökande verkligheten, utan även mentaliteten, idealen. Ingen kan låtsas men alla spelar teater. Du är som Kinas regering. Du kastar bajs på mig.

I oskuldsland regnar det alltid, och det är inte sånt ljummet strilregn som doftar mandelkakor, älskade regn, som rinner nedför smalbenen, utan oljeaktigt, smaskande äckelregn som får fötterna att stinka mögel. I oskuldsland tuggar man sönder sin egen underläpp på bussen och ser ut som en idiot. I oskuldsland är trädkronorna svullogröna och dagsljuset öststatsgrått. I oskuldsland blir man censurerad vid matbordet. Här är alla alltid besvikna på en. Här finns det alltid något man kunde ha gjort bättre. Välkommen hem, älskling!

Jag ska införskaffa en ny klänning. Något väldigt skirt. Som lungsäckarna på ett halvutvecklat foster. Ett sprött och glasaktigt nattlinne. Gåshud och nagellack och vämjeligt rosa. Hej.  

I oskuldsland sitter man inne i sitt vitaktiga, flickiga rum och det är så rent och böckerna ligger i prydliga högar, skakar av någon slags ångest och stirrar ut i inget. Det är så här det känns att vara bunden inuti sig själv. Ett stycke biff. Skakar galler. Ångest ångest ångest.   

I oskuldsland finns det alltid något annat man kan göra, något mycket bättre; fokusera, effektivisera, prioritera. I oskuldsland är det en ful tanke att bara vilja försvinna. Fotbollssmack på näsbenet och hånskratt och kobenta missfosterfötter. Jag behöver verkligen koncentrera mig på att sluta ett elavtal just nu. Jag måste plita ned mer skrift om Frankrike och försöka inbilla mig att jag fortfarande är kvar.  

Ett överblivet, visuellt fragment av en dagdröm, en kattögsklippa, en bränd snutt, mjukt softat ljus och massa klassikt, indiehipster-Zooey-Dechanel-tjafs, blåsa maskrosor i ansiktet på någon och nysa och glo på molnens hovar och äta blåbärspaj och elda tomtebloss i slagljuset och skriva skriva skriva och hitta på en massa saker som ingen annan någonsin tänkt på förut. Invänta solnedgången genom en slöja av olovlig, ljuvlig nikotinrök. Köra åtta gånger snabbare än den tillåtna hastigheten på en flottblank hamngata, vattenplaning och guldinfattning, stinker torrlagda mollusker, mitt i natten, alltid mitt i natten, och bara skratta åt det.      

Jag är inlindad i en filt och en stormtät yllerock men ändock fryser jag som en pensionär med ledproblem. Alla kniper de käft. Alla hatar varandra här. Så instängda alla är. Fast sådant får man inte säga i oskuldsland. Vi är så lyckliga lyckliga lyckliga. Desperata trettionågonting kvinnor som inte vet sitt eget bästa. Jag vill inte. Jag ska aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Jag ska aldrig ställa mig i kö och längta efter sådan här skit. 
   Jag lyssnar på We shall overcome och gråter mig till döds. I am not afraid, I am not afraid, I am not afraid. Inga fjortispip, utan gruvlig prestationsångest ångest ångest ÅNGEST. Ett monster i magen och hjärnan full av hål. 

Punk var bra för mig. Jag måste börja knarka punk igen. Jag behöver en bästa kompis med bultande, sönderpiercat hjärta som kan vara arg åt mig dagarna i ända då jag inte orkar själv. Jag måste pumpa mig själv full med det där raseriet jag gick omkring och filtrerade, ett halvår, det som gjorde mig nyfiken och balanserad men som aldrig stannade kvar och blev beskt. Det är helt okej att inte orka allt. Det är helt okej att inte vara perfekt. Det är helt okej att ditt hår blir rakt när det regnar. Din mage är platt. Du är vacker. Du behöver inte vara rädd.  

Hjärtan över i-na. Enhörningar, finns dem? (I så fall vill jag ha en). Dagarna kommer och går i stopmotion. Solfläckar på näthinnan. Löven faller och någon sågar ned ett träd. Prata med mig. Skicka hemliga meddelanden till mig. Spela det här genom telefonen till mig någon gång.

Jag säger att jag mår dåligt. Riktigt jävla illa. Ber om råd. Ber om att få hjälp. Ryck upp dig. Jag vill inte hjälpa dig. Du förstör min dag. Min kontorslandskapstrista, kärnfamiljstrista, grytbitar och potatis-dag. Jag mår bara dåligt av ditt gnäll. Dina sorgsna ögon äcklar mig. Gå och läs en bok eller något. Stackars, stackars mig. Gå och dö. Du bara en artonårig best med psykologiska problem och seriösa daddy issues. Du är bara en fis i oskuldslandets fantasirymd.

När jag ska skildra förälskelser gillar jag att beskriva dem som förödelse, kemiska formler, heroin och latinska namn på kroppsdelar, djur och växter. Jag ältar varningstecken, baksmällor och svordomar och det är inte för att mitt ordförråd brister. Helvetes jävla skit. Fan vad jag hatar allt.