Flux Capacitor

Take me out tonight, where there's music and there's people and they're young and alive...

Hembjuden till Mathieu. Han bor bredvid järnvägsstationen i en lägenhet med balkong. Det provisoriska träräcket flisar av sig på kläderna då man lutar sig mot det för att verka filmiskt avslappnad; stryker tillbaka svetten i en saltstel frisyr och dinglar med cigaretter. Golvet, ljusa stenklinkers, är alldeles nylagt, man känner rätt igenom fotsulorna hur lent och svinkallt det är, ingen har spillt läsk eller tappat skärbrädor på det än. Den sobra sandnyansen och den uppenbara fräschören klickar inte med inredningen. Stolsryggar i minimalistiskt krom, sådana jag hatar, en nedsutten, en-gång-var-den-svart soffa, märkliga, franska fredagssnacks i skålar. Jag vet inte, sådant kanske inte är så viktigt här. Mathieu kanske bara ville ha ett nytt golv.  
   Ett långbord är uppställt på innergården; ett hoppressat utrymme på kalla betongplattor, en blandning mellan en uppriven byggarbetsplats och en söderhavsk luau.  Värden sitter nyduschad och skjortlös vid hedersplatsen, gestikulerar vilt och skildrar någon dagens absurditet i paradisets vakuum, dricker rom. Han skattar hela tiden; upprymt, barnsligt höjda ögonbryn, och det gör alla andra också, fängslade i dragningskraften. Mathieus närhet skänker en drogad, segig trygghet, en livmoderskänsla, och samtidigt en bistickskänning om att det är alla oss och att vi är spännande och att vi borde utsätta oss för saker för tiden går så och en massa ångestfyllda Smiths-citat. Jag solar och glor och ler svärmiskt, fascinerat, munnen full med kyckling.  
   Jag förstår inte ett ord av den pågående diskussionen, trots att mina bordsgrannar stundtals skiftar till stabbigt bruten engelska, sådan där H klipps bort, där ändelser inte hörs, där -th blir -z och ett utdraget -öööh hörs efter varje fullständig mening. Jag är betagen av de skorrande, förvrängda, uppåtgående ljuden som kommer ut. Alla som pratar franska rynkar på näsan, trutar med tandköttet och spelar med händerna i ansiktshöjd, som om fingrarna flög över klaviaturen på ett osynligt piano. Det kanske är något som krävs för att få det där rätta ljudet? Jag ska börja med det.

En bil; låga, stenhårda säten, rentvättad silvermetallic; susar genom kuststadens tomma nattgator. Sluttande sidgator, kulissgator, blå gator, intensivt blå gator, tvåhundraåriga stentrappor, konstfulla murverk och ockravita portar. Genom de neddragna bilrutorna blåser en svinkall, slibbig fläkt, genområ och tät, en skarp stank av fiske, ruttnande rhodophyta, restaurangernas matos. Gatlyktornas glaskupor suddas ut till oigenkännlighet i kondensdimmans töcken. Tvätten fladdrar spöklikt mellan randiga fönsterluckor, belyst underifrån. Smygtittar in i bronsiga, aristokratiska innanmäten, spegelpaneler, arbetsrum, kristallkronor; brusar förbi i en luddig gröt, flimrar till i flykten. Varje hus har ett namn och varenda yta har en grumlig beläggning salt. Skuggorna är så djupa och våta, de osynliggör. Utsikt ut i svart, i inget, och inget är havet. 

Fransmannen skruvar ned volymen på radion till en viskning och gasar i nedförsbackarna. Motorn är tyst, spinnande, men hon hör hur hästkrafterna rusar och hur maskineriet går upp i varv, hon sippar luft genom näsborrarna och blundar. Ett slags roingivande dödshot sluter sig runt hennes hjärna och det vrider till i maggropen. Vad kommer runt det trånga hörnet? Ovanför krönet? Hon hör inom sig hur den blanka gatan gnisslar under trycket då fransmannen parerar svängarna, svängen, med en knyck, alldeles innan de mosas mot muren, ieeeeeeeiiigh låter det, gasen i botten, wrrooooom, ieeeeeeiigh.  
   En hård dyning smackar till mot vågbrytaren och världen rycker till. Vitt vattensplitter kastas fem meter rätt upp i luften, fräser och faller ned likt ett smattrande skyfall över segelbåtarna i hamnen. Det kristalliska diset, diffusa regnslöjor, blåser in och lägger sig över tegeltaken.  

En fuktskadad joint dinglar i fransmannens mungipa. Fransmannen vilar armbågen på fönsterkarmen håller knappt den andra handen på ratten, leker med långfingret. Hon lutar huvudet bakåt mot nackstödet, riktar blicken uppåt, känner den sammetsaktiga, tjocka vinden stryka ögonen, den sugande farokänslan i solar plexus, hon skrattar åt den stjärnlösa, övermättat svarta himlen, låtsas att det inte finns tak där emellan henne och planeterna. Fransmannen skrattar också, småskrattar i kinden, rossligt och ljudlöst. Hastighetsmätaren kryper stadigt uppåt. Raksträcka. Fransmannens ärliga ögon lever. Skrattar fransmannen för att han tycker om att se henne skratta, att se henne lycklig och på kanten, eller för att han också tycker om att hålla sin strupe under kniven, magen full av vingar? Är fransmannen stolt över sig själv? Varför gör vi det här? Det är så dumdristigt och ickevanilj. Vi kan köra ihjäl oss.    

Det droppar vatten från trädens gummiliknande löv. Asfalten glittrar som snö. Fransmannen ler. Hon är så brådstörtat attraherad och behagad av honom. Hon känner det komma krälande, hasande, den där förälskat stålögda superskurken tar henne i besittning; hon blir rovgirig, tempramentstinn, känner sig orädd och galen. Hon vill åka till Casinot, palatset i guld och malakit i centrum av det pulserande hjärtat; Kejsarinnans lekplats, lyncha russingubbarna på pengar och sno hycklarkärringarnas karat, förstöra något värdefullt och sedan simma i det grönhamrade, oljeglätta djupet utanför vid Grand Plage och gapskratta som en djungelvilde, med fransmannen. Knyta benen runt fransmannens midja i tyngdlösheten och kyssa honom i småbitar och sjunka. Baby, I don't care, I don't care, I don't care. Det är så lakrits, så lakrits. Och hon skälver och tänker: Jag älskar dig Antoine, jag älskar dig, just nu och kanske aldrig mer.

And if a ten ton truck kills the both of us...