Flux Capacitor

¨

Travis Bickle bär en urtvättad koreapaj, ständig tredagarsstubb och lider av kronisk sömnlöshet. Han spenderar nätterna med att driva runt på tunnelbanor och bussar, inser att ha lika gärna kan ta betalt för det och börjar köra taxi, överallt från Yonkers till Brooklyn, i tolvtimmarsskift, sju dagar i veckan. Genom den regnrandiga vindrutans utsmetade signalfärger urskiljer Travis Noo Yokes mest ogenomträngligt svarta skuggor och bakgator, natt efter natt. Han frustreras av våldet och äcklet han ser runt omkring sig; hororna, knarket, smutsen, rånarna, gängen, vinos, avskum, svin och skit. Bakom ratten i sin gula taxi blir han en förmörkad gestalt, en åskådare, en enmanspublik av en föreställning de flesta aldrig behöver se.     

Då man inte kan sova är man heller aldrig riktigt vaken. Vad är det som pågår inuti Travis dimmiga huvud? Söker vi efter ett svar som inte finns? Ya talkin'o me?   

Veckor blir månader, dagarna, kvällarna, småtimmarna flyter ihop med varandra. Allteftersom tiden går blir Travis alltmer förhärdad; helvetet han iakttar genom blodröda nätter utan slut påvekar honom inte längre. Han är en osynlig varelse. En likgiltig existens som glor på världen likt en brusig TV-skärm, genom halvslutna, rödsprängda ögon. Han finns inte. Han är oåterkalleligt isolerad. En anonym motsägelse. Bickles största dilemma är inte det sociala förfall som omringar honom utan det hjärtslitande faktumet att han inte längre känner till någonting annat.

Efter ett sista misslyckat försök att integrera sig själv i samhället bestämmer han sig för att krossa det. Han köper en .44 Magnum, ett långpipat svart monster. Han rakar av sig håret och gör sig redo för revolutionen. Nu ska Iris få ett bättre liv.

Äntligen.

Så. Bra. Film. Så. Bra. Film. Så. Bra. Film.