Flux Capacitor

Dansa på borden. Sprätta sand. Äta glass direkt ur lådan med femton skedar. Grilla blodig biff. Skejtpunk. Surfsommar. Allsångsdagar. Lavenderdagar.

Asfalten upphörde för flera dagar sedan. Gruset rasslar i handskfacket. Underredet skramlar. Packningen hoppar runt på plåten som tickar i gasset. Vindrutetorkarna sopar fram en randig, brun halvmåne i fönsterglaset. Den snöar snart igen.

En frän doft av skogsbrand kravlar sig in genom ac-gallret. Röken är tjock och allt pustar sönder i samma färg. Trasorna som hänger på kroppen är pressade, blekta, tegelröda. Läpparna är leriga. Ögonvitorna strålar i kontrast.
   Jag rev av ärmarna på skjortan redan vid Port Hedland. Solglasögonen glider oavbrutet nedför näsryggen. Hatten i plastaktig krokodil, nedtryckt över öronen, köpte jag i ett skjul på Cogee för några struntmynt. Ett numera gråaktigt broderi föreställande en känguru samt den korta frasen ”Oz” är fastsytt i pannan. Hatten är massproducerat löjlig och enligt vildmarkens schablon men funkar bra. Och vem ska egentligen se?

Jag trummar på ratten, slickar mig i mungiporna och sjunger till radion. Liknande låtar spelas hela tiden, något halvgammalt som det gjorts alldeles för många covers på. Radioprataren ylar mellan musikstyckena. Han ska tala engelska men jag fattar egentligen inte ett ord av vad han säger. Reklampauserna hackas prydligt upp i fräsande mottagningsstörningar.

Jag vet inget om exakta klockslag. Exakta dagar. Datum. Jag har glömt hur ett moln ser ut.

Landskapet är obeskrivligt monotont. Dallrande. Tufsigt och platt, uppsprucket. En böljande bergsrygg skjuter upp ur slätten i väst. Dess skrovliga pass skälver mot solen.     

I passagerarsätet rävsover Quiggers med tinningen mot rutan, munnen öppen och händerna slappt hängandes över en enorm karta som svallar ned över växelspaken. Han bär något slags linne i oidentifierbar kulör och samma blåa badshorts som när vi lämnade de sydliga förorterna. Att han skulle hänga på så långt. Hans öron luktar fortfarande sjögräs. 

Vi sitter tysta i långa perioder. I långa perioder finns det liksom inte något särskilt att påpeka. Men det är okej. Man märker det på densiteten i luften mitt emellan, då man inte längre behöver vara rädd för sånt.      
   I långa perioder sjunger vi till radion. Radion är vår medbrottsling och förtrogne. Vi tjuter ohämmat och blir sedan förbannade när en munvig främling från någon håla norröver ringer och önskar samma låt igen. Skräp dagarna i ända, grymtar vi bittert, men snart sjunger vi lika glatt igen.
   I långa perioder pratar vi. Extemsporter, religion och marint liv är återkommande ämnen. Ibland ytligt lära-känna-snack, ibland livsfilosofi på omvägar. Vi verkar ha lösning på vartenda världsproblem. Orden är medryckande men makes knappast någon sense. Och så trivs jag.  

Jag fascineras av hans vokaler. Av alla hans uttryck. Ett av de mest speciella inkluderar en feg krokodil, ett sönderbränt arsel, premiärministern, ett salladsblad samt åtskilliga svordomar i samma mening. Jag har aldrig hört något så fantastiskt.
   "Nah, shei'll bei råit", säger han och svimmar som en sten i sovsäcken. Han gillar att referera till havet och fisk och så då han pratar om kärlek.  Jag vänder ryggen mot för att han inte ska se hur jag kämpar med att hålla inne skrattfrustningarna, då han plötsligt brister ut i sin bisarra poesi. Krigsstrategin vänds emot mig då jag själv sätter igång och diktar; han avfyrar det ena två-tomater-skämtet efter det andra för att gardera sig själv mot mina hemska liknelser.    

”Du har tusen ansikten”, säger han. ”Du är ju otäck”.                                                                     
”Jävla hippie”,” muttrar jag och slår på strålkastarna.

Han har fortfarande inte talat om vad han heter. Quiggers har blivit Quigs. Jag börjar bli för febrig för att tänka och för lat för att uttala ord längre än två stavelser.    

Vägen är utsträckt, linjalrak och egentligen bara två rostgula hjulspår i marken. Håller vi den här farten kommer vi förhoppningsvis att nå Freeway 87 om två dagar. En välkomnande lättnad, vi har börjat ransonera vattnet. Vi kanske till och med får se ett träd. Men klumpen växer mer och mer för varje dag.    

En konstig känsla kväver mig, ibland ofta, och ibland inte alls. Att jag vill bära hans barn samtidigt som jag aldrig vill se honom igen då vi tillslut når kusten. Inte ens världens största ö är stor nog. Han pratar om strimmiga dyningar vid Point Catastrophe. Samtidigt vet jag att mina pengar inte räcker längre än tillbaka. Jag hatar verkligen farväl.