Flux Capacitor

En sådan där mjukt formad kulle som några välmenande föräldrar eller kommunen skottade ihop och sådde gräsmatta på för tio år sedan som barnen åkte pulka nedför och BMX nedför och rutschkana nedför och sprang uppför en gång i tiden men nu har de växt upp och ingen bryr sig egentligen särskilt mycket om den längre.
   Svinkalla, fuktiga löv från förra hösten borrar sig in i ryggen. Något grönt strå och lejongult tufs. Det luktar lera och lite sommar faktiskt, men det är så långt kvar. Det är för kallt för glass. Fingrarna trillar ju av.

Någon högg ned tjugometersbjörken för att rädda de fula små skitträden på andra sidan häcken. Perversa värderingar kallas det.  

Vart var du när de blå bergen växte sig så höga och allt kändes så hopplöst? Vart var du då sängen kändes för stor och jag behövde dragkedjor och toalettkakel mot hud, då jag behövde ge utlopp för mina inre plågor på någon annans hud? Jag ville förfalla, jag behövde dig egentligen aldrig. Jag andades ju, och andas gör jag fortfarande. Ändå är jag så arg på dig, att du gömmer dig. Eller är det jag som gömmer mig? Jag vet att du aldrig skulle kunna vara osynlig för mig. 
   Vem tog din tröja som jag klippte sönder? Jag hatade den. Sover den i någon annans byrålåda nu? I en papperskorg? Under din huvudkudde?   

Dessa fnasiga stavar fullsprängda med giftet din kropp kräver. I verkligheten står jag knappt ut men i svartvitt stinker det inget.
   Jag bryr mig inte. Faktiskt. Det är din tandläkares bekymmer. De hör ihop med dig. Dimslöjan som dinglar från din mungipa, pyser ned över amorbågen, gör mig helt kollrig, mitt forna pubertetsjag slår kullerbyttor någonstans, fortsätt, bara du inte dör innan mig. Får cancer eller så. 

"Röker du?" frågade jag och överraskades av min egen likgiltighet inför ämnet.
Jag fick inget svar. Såklart.  
"Såklart", muttrade jag.

Jag vred den ur hans grepp, slöt läpparna om den, drog in, sög hårt som på en joint. Skiten sved i ögonen. Du slet ut den och sprätte iväg stumpen åt helvete. Jag svalde alltihop; jag hostade inte, så som pappas lilla flicka är menad att göra då hon nervöst fumlar med sin första cigarett, men jag svor att aldrig göra om det. Unken, svampig bajssmak. Jag dömer aldrig något jag inte experimenterat med. Jag nöjer mig med att passivröka från din axel.

Du bär handskar med avklippta fingrar. Som pundare har.  

Och jag såg att du grät. Bara en smula. Men du grät. Och din käke låste sig. De små dropparna rann bakåt mot örat för det blåste för det var kväll ute. Jag slickade bort dem och flätade mina ben runt dig och var din tröja. Du har lite av havet i dig. Och havets skoningslöshet är min stora kärlek. Och jag tror du vet det.   

Du bad mig kyssa dig vart som helst. Jag blottade din handled och kysste det blå nätet som lyste igenom där under, din puls, ditt liv. Du kilade in en ny cigarett mellan tänderna, knyckte fram en gul låga, tände på, snäste ut ett violett moln. Du såg mig rätt in i ögonen. Jag sväljer fan tungan när du ser på mig sådär. Du räckte mig den pyrande cigaretten. Du bad mig att märka dig för livet.

"Gör det". 

Så jag fimpade askpelaren rakt ned där hand möter arm.
 
Mitt hjärta stannade när askan korvade upp skinnet in till det blanka, röda. Du fällde inga tårar. De finns inuti mig nu. Du pressade ihop läpparna, blundar. Jag kände din arm skaka i mitt knä. Du skrek inte. Du lät. Den sortens smärtostön som gör omgivningen illamående. Det som varslar om brutna ben. Du bet i din egen knytnäve.  

Skrovliga kanter, stekt organisk materia. En flådd tatuering, en mörkbrun punkt. Såret verkar koka men köttet är svartbränt. Inget blod sipprar ut. Jag drar efter andan. Ditt lidande genomborrar mig.

Then he starts cussing like a motherfucker.

Du brottade ned mig på rygg och höll mig. Hårt. Jättehårt. Jag höll dig tillbaka. Hårt. Jättehårt.

Från och med då visste hon with absolute certainty att hon aldrig skulle dra utan att säga hejdå.  

Det finns liksom inget mig utan dig.

Vi ska förstöra allt. Vi ska riva stan. Vi ska slåss. Jag ville aldrig bli hon som ler vackert och kvittrar fram ett tack på födelsedagen åt skit hon aldrig önskade sig. Vara tacksam för tacksamhetens skull och aldrig klara något på egen hand. Vi ska vråla bort varenda vettig hjärncell.

Din bikerjacka är grovt misshandlad. Du har petat dit nitar, sytt dit kedjor, nålat fast pins och klistrat dit tygmärken. Med spretiga bokstäver står orden "you throw parties we throw knives" i vit fingerfärg tvärs över ryggtavlan.

Du svalde mig hel och bad mig bära den och dansa för dig. Den och nylonet. 

Och jag skrek efter mer och mer.

Jag tänker inte fastställa mitt öde. Jag vill bara älska. Och hoppa upp och ned till funkpunken tills jag ramlar.