I'll dream until my head weighs sixteen tons









Jag vet inte vad. Jag lyssnade på London Symphonics. Det låter som i slutet när allt blir bra igen. Jag fick en sjudande längtan, ett slitande begär.

Att leva.

Jag älskar.

Jag ställde mig framför spegeln med en kökssax. Nu är det kort. En liten, svart spindel har trasslat in sig i det.

Jag tog min cykel och så cyklade jag.

Långt bort. 


Jag ställde mig på krönet av en tufsig kulle, sträckte ut armarna och kände lufthänder ta tag i mina. Låtsades att jag flög iväg. Uppåt. Söderut. Tusen mil. Ihåliga vindar visslar mellan nakna små spröt. En gnyende blåval. Solen svider i ögonen. Håret torkar. Wellpappbollen i munnen är borta nu. Jag kan äntligen andas igen.

Renande blåsväder. Allt som behövdes var en penna och ett papper och lite järnväg och solsken.

Det finns några få musikstycken som får en att känna sig så förälskad att man sväljer sin egen maggrop och kvävs. Filtrera med illamående. De behöver inte ens handla om moonlight, kiss, baby, forever you and me. Ingenting spelar någon roll.
   Endogent morfin som intensifieras och destilleras till klarhet, då man skrattar och gråter och hickar samtidigt och skriver mycket snabbare än man gör annars. Man tänker på regnmoln och på att springa på perronger. Och sedan efteråt känner man bara en tomhet, avgrundsdjup. Plötsligt.

Jag har några sådana.

Jag säger att de är bättre. De är hjärtakrobatik on the drop of a hat. En prismaglimrande såpbubbla som försvinner då den når äppelträdet.  
   För det känns precis som kärlek i kroppen, fair dinkum, om för så bara för fem minuter, när man hör dem, och sedan säger det ingenting, som allra hastigast. Och det tragiska är, att när stråkarnas raketramp tonar ut och pukornas mullrande efterskalv tystnar, tynar djungeln bort lika fort som den växte fram. Det fanns egentligen aldrig någonting där från början förutom jag och min vän vinyl.

Jag såg två svanar simma hand i hand idag. Det kan vara något av det vackraste jag bevittnat. De simmar runt, runt om varandra i sin brungrå, översvämmade bäck mitt i leråkern och slasket, runt, runt i hjärtmönster och med krökta, släta halsar. Allt utom de två symboliserar en förgången sommars flagnade, knotiga flärd, de är något nytt, ett löfte. De flaxar med sina enorma vingar. De är så vita att florsockret i burken skäms för sina leriga skor.

Det finns alltså monogama djur. Man brukar ju skylla på djuren. Att djuren är naturliga. Djuriskt sex och inga känslor. Känslor som är så kletigt och pinsamt privat.

Koalahannarna våldtar koalahonorna och för att slippa släpper honorna hellre taget om trädstammen och mosas i backen nedanför.

Bergsgorillorna lever under silverryggens råmande beskydd. För säkerhetsskull. Fatta.

Svarta änkan biter huvudet av hannen efter parning, så fock you. Kom inte hit med din jävla föreläsning. Det finns homosexuella lejon. Det finns självlysande fjärilar. 

Tornsvalor kan inte landa. Deras vingar är för långa. Slår de i marken ligger de kvar i gräset tills hösten kommer och de svälter ihjäl, om inte katten drar iväg med dem och lemlästar dem på något köksgolv. Sätter de ned en endaste liten pytteklo är det kört. Och om någon störtar följer en annan efter. De dör tillsammans. Det är snorsorgligt. Naturen är inte naturlig. Naturen have mercy

Funderingar om allt och inget.

Varför var Steve Irwin tvungen att dö? Kunde inte någon värdelös abortmotståndare blivit spetsad rätt i hjärtat av en stingrocka istället?

Dataåldern. Det är så hemskt. Jag blir så arg och ledsen av den där korkade telenorreklamen. Technologic... beeeh beeeh...

Personligen har jag alltid avskytt ringar. Speciellt graverade guldringar som krymper och aldrig släpper taget. De är ivägen när jag skriver.  

Det som skrämmer mig mest är hur tomma orden låter ibland. Hur vet jag vad jag egentligen vill? Vad vet man över huvudtaget när man tvivlar på vad som kommer att göra en lycklig? Hur mycket kostar en enkel till Australien?

Sand i hårbotten. Knastrig ryggsäckskudde. Resebiblioteket skaver i nacken. Fötterna spricker upp och små violetta eremitkräftor kryper in. Blåstångsruskor kravlar sig upp utmed vaderna. Vågor slår in. Dånande florit, spottade skum. Infernot släcks. Dessa solnedgångar.  

Han kommer ned hit allt oftare. Han säger god natt och påminner mig om att inte simma i gryningen, bara simma mellan flaggorna, simma för att svalka mig, simma för att det är skönt idag; strömmarna är inte lika starka vid Flat Rock, han vet; han fångade själv några fina pipeliners imorse. Han väcker mig och ger mig kaffe. Jag hatar kaffe, men jag säger tack ändå. Han stämplar ut, byter om och ger mig halva pizzan och två öl. Jag hatar pizza och jag hatar öl, men jag säger tack ändå. Jag misstänker att han spionerar på mig. Men det är okej. Det känns bra.

Han säger att han heter Quiggers men jag vet att han ljuger, Quiggers är en täckmantel för ett namn han skäms för. Leslie. Ashley. Eller Bruce. Alla i det här landet heter Bruce. Alla har för många tänder, och de lyckas alla ådstakomma samma störda kombination av blont hår och bruna ögon. Kinderna, igenmurade med zinkpasta, lyser mot det guldröda ansiktet. Hans panna och händer korsas av den skrovlighet uppkommandes på dem som ständigt befinner sig i sol.  

En kväll gav han mig en filt och frågade. Jag lade mig ned i det pudermjuka, sockervita och svarade honom.
”Jag ville bara gå vilse. Springa åt helvete. Och här tar vägen slut.”

Tamma, Maroubra, Shark Bay. Elden knastrar. Det doftar varmt och vinsås och grillad ylletröja. Quiggers hår är strävt och luktar som sjögräs. Jag tror det är sjögräs.

Tillsammans viskade vi fram en plan. Bara vi fick ihop nog pengar till en hostande gammal ute, med ett stort flak att sova på, lasta fullt med surfbrädor, plastbackar och taggtråd. Det regnar aldrig över de dammande slätterna i Diamantina. 400 inlandsmil. Egentligen vill jag inget hellre än att supa med dig, Never Never.*

Ibland fattar jag knappt hur mycket jag bara skulle vilja leva som en luffare i ett varmt land. Inte äga någonting alls. Det är en förbjuden önskan. Man får inte tänka så. 

Jag knäpper på pianosträng efter pianosträng, sänker mig ned i ett badkar med rock och träder sedan sakta ut i nutid igen.

Vart var vi?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0