Flux Capacitor

En spontan idé kom på tapeten under en grådaskig klockan-halv-fyra eftermiddag. Vi kanske skulle gå på en sån där skolfest ändå. Verkligen? Ja, varför inte? Temat var ju trots allt rock. Och katastrofklubben är ju ganska rockig. Tror jag i alla fall. 
   Några individer i sällskapet hade redan besökt en tillställning av liknande kaliber, jag aldrig. Klassdiskon i mellanstadiet där det bjöds på hallonbål och svettig tryckare räknas liksom inte dit. Där fruktade man näst intill för sitt liv om man vågade sig på abnormiteter så som dans. Flänga runt överallt, snurra tusen varv och sträcka armarna mot taket, den sortens dans. Så vansinnigt generande liksom, så fruktansvärt jävla show-off. Pinsam tönt eller äcklig fjortis, välj själv.       
   Den där festturnén från förra vintern fanns ju såklart på min meritlista i och för sig. Jag erkänner, trots att jag trippade in spiknykter, skälvande, vettskrämd, avskydde det datoriserade oljudet utan någon som helst känslostämning inblandad, så lät jag mig lösas upp i det där vibrerande bas-i-bröstet-dunkandet, blundade och flöt iväg. Mitt i natten, flera timmar senare, stapplade jag ut igen, skrattande och nykysst. En glädje som gick över fort, men likväl glädje.
   Vilda gestikulationer skedde. Nyfikenhet, övertalning, okejdå-men-jag-kommer-att-hata-musiken-och-det-vet-ni. Redan dagen efter var förslaget ett faktum.
   Vi köpte snordyra biljetter men begrundade att det skulle det kanske faktiskt vara värt. Jag kände dansabstinensen och upplevde flashbacks från festivalträngsel och bultande volym. Kanske skulle det bli roligt trots allt. 

Torsdag kväll, Rebeccas krypin. Jag tuperade håret utan resultat och misshandlade ett par billiga strumpbyxor till strimlor. Rebecka bjöd på mangote ur en fiskskål, snörde in sig i en tjusig svart, korsett och svamlade underhållande om kloner. Inte för att det hör hit egentligen, men medan vi lyssnade på det här så berättade hon att hon sparat en pytteliten, silvrig paljett formad som en stjärna hon hittat på golvet då jag sjöng på julkonserten förra året. Hon hade klistrat in den i en bok tillsammans med biobiljetter från forna dagar och sina lite egensinniga konstverk, de där hennes glasögon ser ut som cyklop och Olivers näsa är spetsig som en kon. Jag tyckte att det var himla fint. Jag tycker mycket om henne, det gör jag verkligen.  

Övriga gäster anlände. Vi åt potatisskruvar, drack smultronvin (sötsliskigt), diskuterade Marlon Brandos enorma, flottiga axlar och dansade till det här. Vi deklarerade nya vänner, fotograferade, pratade högt, klättrade i soffor. Anna petade mig i ögat. Älskvärt såklart. Då det började närma sig midnatt åkte vi ensamma på en buss in till centrum, snubblades utefter den tomma huvudgatan, ljusen svischandes förbi... Det var en sån där kväll bland kvällar, kall utandningsluft, frost på lyktornas glas, dimma i träden utanför teatern, smuliga lövspillror på trottoaren. Den där livligt stickande värmen, den där trygga mättnadskänslan som fyller magen då man har roligt tillsammans med de bästa vännerna i hela världen. 
  
Vi kom dit. Vi visade våra biljetter och ramlade in. Det gick 25 minuter. Sedan stack vi därifrån. 

Den fredagsflummiga salongsberusningen kondenserades ut i natten och skrattstämningen lade sig med en tvärnit. Vår lulliga, sprakande Londongata var plötsligt grå, möglig masonit där luften stacks av minusgrader. En syntetisk doft av krossat glas och vodkaslibb genomsyrade varenda späd, svart grensiluett där höstlöven nyligen fallit av. En brutal påminnelse. Vi flydde fältet, sprang så långt vi orkade.
På refugen vid den ödsliga parkeringen utstötte vi vår avsky för patrasket. Katastrofklubbens oslagbara medlemmars fantastiska helkväll var kvävd och förstörd. 

Där i det blekgula gatljuset sammanställde vi en analys tillsammans. Den finns att läsa, utvecklad av mig, här nedan:


Katastrofklubbens analys om varför skolfester suger och varför vi aldrig sätter våra converseklädda (alla i sällskapet bär inte converse, men det passade bra in här) fötter där igen:

- Vi kommer in på tillställningen och hör sparodiska, highpitchade skrik. Iiiiiiiiih! Iiiiiiiiih! (Det låter som om någon håller på att slakta ett gödsvin.) Då vi sänker oss djupare ned i träsket upptäcker vi lite förvånat att dessa skrik utstöts av pojkar. Pojkar som stinker av dyra hårprodukter och svettas migränparfymerad antipersperant. Flickorna med plattat löshår och släbbigt vitrosa kasslerläppar skriker oavbrutet, men tar det hela ett steg längre då de lyckas ådstakomma frekvensen som sådana där störande hundvisselpipor ger ifrån sig, en ton som likt en laser långsamt skär upp skallbenet inifrån. Kan inte folk skrika som sig bör, för vem håller seriöst på sådär? Inte ens om vi placerade Oliver högst upp i fritt fall (han hatar det) och lät honom sitta där ett tag skulle vi få fram ett liknande, enerverande pip. Skrik som vikingar eller skirk inte alls.

- Dräggen och äggen rör sig där i mittenklumpen. Speniga stycken med latex och sunsilkkinder juckar som förbytta mot allting som rör sig. Har de spasmer i underlivet? Det är lite otäckt. 
   Treornas manliga släkte sitter i den grällt rosaflammande baren och leker att de festar på Stureplan. Tighta, vita skjortor och kletigt vax i håret. Sirapslen kåtbocksblick och tillfredställt fylleflin. Minst lika otäckt. 
   Släbbigt pack raglar omkring över plastlaminatet i porrklackar de inte kan gå i eller sitter av sina kompisar övergivna på någon turkos plastkub (en slags fashionabel sittmöbel, obekväm som fan) och stirrar illamående rätt ut i luften.

- Jag dör, pressad mot gipsväggen i kön. Någon stapplar ut ur det enda toalettbåset, persikofärgad gegga hängandes i en sträng ur mungipan på henne.  Jag kväljer och tränger mig in. Min tur äntligen. Ska precis knäppa upp då ett okänt kryp med blonda slingor och fishnets slår upp dörren, trycker in sig och låser. Men ett gnällande svammel om att hon klippte min biljett så nu får jag fan flytta mig drar hon upp klänning och ned trosorna, upp med locket och sätter sig och kissar. Framför mig. Svagt chockskadad stirrar jag ohämnat på främlingen. Vad fan ska jag göra då? Hjärnan blir blank. Blonda slingor rullar med ögonen och spottar ut osammanhängande meningar, avbryter sig själv med en rap, rycker till sig tre rutor toalettpapper men glömmer att torka sig. Sluddrar ut något om att det var snällt att låta henne gå före, knuffar sig sedan förbi mig igen, ut, med dörren lämnad på vid gavel. 
    Jag får själv spola blandningen av upplöst papper, urin och rosagul glasyrliknande kräka som guppar omkring där nere i porslinsskålen. Alla känslor av välbefinnande lämnar kroppen. Jag har aldrig känt mig så klar i hjärnan, aldrig så malplacerad. Aldrig har kväljningarna varit så nära. Jag själv och allt omkring osar stark ammoniak och surt maginnehåll. Fy fan. Drar ned strumpbyxorna, stålsätter mig och håller andan.         
    Påväg ut råkar jag slå ett öga in på herrarnas. Drömprinsarna har inte ens behagat sig att stänga dörren. Mellan lökiga ansikten och taxbyxor ser jag två rosafläckiga, nakna stjärtar och två gula strålar i kors. Hjälp mig dö.

- I mina vildaste förhoppningar hade jag från stund till stund fantiserat om att de på festen kanske för den här gången skulle överge sitt älskade boom-shaka-boom-shaka och spela musik som passade till temat. Icke då. Jag skulle inte ha väntat mig någonting. Pumpande remixer på låtar av typen "Bailando" (orginalen bidrar i alla fall med en nostalgisk dos av trashig charm), Lady Hagga (I wanna take a ride on your discostick) och ibland bara ett enda beat som får fönsterrutorna att skallra, ganska störande efter ett tag, DJ'n som vevar med armarna uppe på podiet och känner sig jävligt hipp. Glöm inte Micheal Jackson! Of course. Han är ju kung nu när han gått och dött och allt. Patrasket som hittills känt till honom som missfostret med näsan begråter nu hans öde och har över sommaren plötsligt varit trogna fans av hans musik i hela sitt liv.   

- Det gick inte att dansa. Överhuvudtaget. Kanske brottas. En väldigt osexig variant.

- All billig valmoparfym kväver oss. Fotbollspetter stöter på småtjejer ute på den iskalla balkongen så vi vänder på tvären. Vi överlever ändå. Vi kan hålla andan.  

- Katastrofklubben hade bestämt sig för att köra på rocktemat fullt ut denna kväll. Själv bestämde jag mig för att föreställa grunge. Jag sprayade håret till tovigt trollrufs, bar lång farfarströja i finaste mörkblå färg, flannelskjorta med pins, conversen som ska älskas i bitar. Vi var nitar, vi var attityd, vi var back in black. Karin körde på skinnjackan, Antonia på kattiga mandelögon. Personligen tycker jag att Anna borde bli rocker på heltid, eftersom jag aldrig sett något så snyggt. Vi var extremt nyfikna på hur majoriteten hade tolkat kvällens dresscode, för vi måste erkänna att vi haft våra aningar. Vi fick våra i förväg fördomsfulla farhågor besvarade. Svarta, vakuumtighta rumplinnen och svinsmala nitskärp uppklämda under tuttarna (de tror att midjan sitter där tror jag). Ett litet hål i ett par leggings. En slätkammad, snuskgul hästsvans. Jepp. Och de glodde på oss, stirrade, rynkade pannan i ett konstlat medlidande. Ehhhhhh... Vaere fö feeel på oss liksomä? Hahahahahaha. Borde bara hoppa ut genom fönstret. Vi är fan psykfall. 

- En kalvigt snorpackad tjej puttar in mig i en stolpe med bakhuvudet före. Aj. Ögonen står rakt in i huvudet på henne och munnen är förvriden i "jag håller in en spya bakom gommen och den kommer upp och ut nu när som helst". Jag hinner knappt ta ett steg därifrån förrän en svettig långskånk trillar rätt in i mig framlänges och spiller sin iskalla sprit över hela mitt lår. Han sluddrar fram ett fhhhöörlåht, tafsar lite och försvinner.

- En sparrisdallrig pojke tre huvuden längre än Anna (Illegal längd!) har skjortan uppknäppt ned till skärpet och ett flottigt, rosa läppstiftmärke på bröstet (vilket är helt hårlöst. Renvaxad eller outvecklad, välj återigen själv.) Han tycker att han beter sig hur attraherande som helst och trycker hela paketet i ryggen på henne, allt medan hans ögon vänder sig inåt. Mycket obehagligt, informerade Anna senare. Jag hoppas att Rebecca stampade lite på honom med sina metalkängor, förhoppningsvis, för jag såg inte så bra.
    Ett svettigt vider med blonderad piggsvinsfrisyr och läskiga solbrillor med spegelglas lägger händerna på mina höfter, börjar pressa skrevet mot min bakdel och röra runt lite. Som en kåt babian ungefär, någon slags lägre stående primat. Han luktar axes mest kväljningsframkallande doft gånger en miljon. Jag tränger mig bort därifrån och kräks lite inombords. Babianen verkar inte fatta vinken utan följer efter. Jag grimaserar och tar skydd bakom Anna. Hon är jättemycket längre än jag så jag syns inte ifall jag drar in armarna och hukar mig lite. Babianen tappar bort mig och går vidare till nästa medlem av sällskapet. Samma procedur upprepas tills babianen tryckt lite på alla och tillslut ger upp. 
   Vi får inte glömma bort den där tredje killen som verkar gå i sömnen alternativt försöker sig på en stelbent samba, han ser bara för vansinnigt löjlig ut. Vi skrattar rått och vänder honom ryggen.  

- Våra blyga små ettor som knappt säger flasklock annars har fått lite sprit i sig ikväll. De gör gymnastiska övningar runt en strippstång, inklusive knäböj som på Frisikis och Svettis, och ser lagom bajsnödiga ut. Vi skäms å deras vägnar. Vi upptäcker pojkarna som ålar sig mot dem och inser förskräckt att vi hamnat på en parningsritual för barn. En patetisk smörja av alkoläsk och persikosmetiga, tomma blickar. Vad gör vi här egentligen?

- Vi tar en andningspaus på några turkosa plastkuber när hela helvetet börjar lida mot sitt slut. Läget krisar. Ingen i katastrofklubben vill stanna kvar. När allting verkar te sig som värst kommer Blonda Slingor tillbaka (minns ni vidret från toaletten?) med en rosa digitalkamera (förmodligen är hon medlem i nån slags komitée). Hon vinglar fram mot oss, kräkfull och ostadig, trycker upp den lilla apparaten i våra ansikten och piper med samma gälla manér som en koliksmittad knähund. Vi stirrar åt alla håll förutom in i linsen. Ingen får veta att vi någonsin satt vår fot här inne. Då ingen piper tillbaka putar Blonda slingor stöddigt med urringningen och skrikgnäller gällt; Amen le då era jävla emon! Jag bara gapar. Hon fotograferar ingenting och sticker.
   Jag får inte fram ett endaste ljud, en endaste gest, ett långfinger, en knytnäve, ett HELVETE HELLER, inte ett skit. Alla ser på varandra och vet att alla tänker precis samma sak. Nu fan drar vi.

Mycket hinner hända på 25 minuter.

Nästa morgon bakade vi cupcakes och lade med en bränd kant till Allan. Löven i trädkronorna var gulare och kvällen mer rosig än någonsin. Katastrofklubben forever. Peace.