When she danced, we didn't know what time it was







Luften stinker skymning och långsamt ruttnande vegetation. Vädret är direkt översatt brittisk mordserie från 70-talet, dystert, väldigt jättemulet och brunt, kornig bild och suddiga konturer. Förväntar mig att en reslig mansfigur i orange fotsid, afganfodrad ullrock och polisonger likt ogräs snart ska lufsa in i bilden och ge mig uppgifter om en viss Mrs. Herthfordshire som hittades död med en sax stucken i bröstet tidigt imorse. Kassaskåpet är länsat! Kommissarie Fridis måste kallas in omedelbart!
   Cyklar nedför berget i hundrakilometeritimmen, det kladdiga lergruset sprutar om däcken. Jag måste ha segt smågodis, helst med lakritssmak, helst djungelvrål. Eller glass, fast helst inte sån där vanlig randig i lisebergsfärgerna, den smakar plastsubstans med mjölk. Jag vill ha munkar, wienerbröd och kakdeg på tub. Vad fan. Vad som helst, helst med socker, helst nu.
   
Jag hatar vår fula byaffär. När jag var liten älskade jag den. Där fanns ett postkontor, en snäll tant som hade plåster om man ramlade i backen och en kiosk som sålda piggelin och daim. Randiga markiser som vajade i sommarsolskenet, krusig utsikt över de blå bergen, en svag doft av gödselstack bortifrån stallet. Urtidskliché. Vi har till och med en slänt omgiven av gärdsgård där det betar fläckiga bregottkossor i midjehögt, grönt gräs. 
   Nu är tanten död eller på hem och alla övriga och onödiga faciliteter igenbommade och täckta med en stor, röd ICA-skylt. Någon har klottrat en hafsig tag på hörnet med en svart spritpenna. Svinkallt spöregn. En sönderriven blågul trasa slår långsamt men hårt mot flaggstången då en fuktig vindpust fattar tag i björkarnas avskalade, svarta spröt.
   Mest saknar jag den rultiga mannen bakom disken som bjöd på salamiskivor innan man köpte och alltid räckte över en skamfilad plåtburk med kurbitsmönster, nästan som i Bullerbyn, och frågade om det inte skulle vara en syrlig karamell till. Av någon anledning skulle allting moderniseras och effektiviseras, mannen fick sparken. De plastade in alla charkvaror i vakuumförslutna förpackningar och slutade sälja helgrillad kyckling, den goda sommarsorten som snurrar inuti en ugn och slås in i vitt smörpapper. Nu har de inte ens marsipan längre. Bajsaffär.         
   Jag har högst förmodligen blivit sjukligt sockerberoende nu över lovet. (Märk väl att i en perfekt värld så skulle vi leva på körsbärskrokant, citronsorbet och fryst grädde med krossad choklad. Så det så) Jag hade inte väntat mig något annat än smärre neuroser till följd av den själadödande tortyr som lärarna tycker är så stärkande för karaktären. Prov i Samhällskunskap redan tisdagen efter lovet stinker härsken hämnd långväga. Jag har fortfarande inte kommit över Halloweenfesten, utan drömmer att jag springer omkring, nästan gråter av ångest och skriker att alla är miffade pundhuvuden, vaknar sönderstressad och med smärtsamt bankande hjärta. Jag är aldrig med i en komitée igen. (Säger vi) Om vi får en uppgift till som spelar avgörande roll i vårt slutbetyg så tänker jag kedja fast mig vid ett jävla träd och långsamt vittra bort.   

Jag tycker om hösten egentligen. Massor av varm choklad (hinkvis) och inspirerande väder. Tuilerierna i rostklädsel, organzaklänning, begagnad räv och ett par mörkgröna clubmasters. Man låser in sig i endast pyjamasen och vill bara skriva och skriva tills fingrarna går av. Läsa böcker med abnormt långa titlar (Jag älskar långa titlar). På hösten lyssnar man på musik som rimmar på drippeti-dropp, som får en att tänka på Paris då solen skiner och medfarna flannell skjortor som luktar någon annans underligt tunga parfym. Då jag går själv till bussen i regnet så sätter jag den ena foten rytmiskt framför den andra, snurrar paraplyet, leker att jag är vansinnigt munter och sjunger inuti huvudet. Ni kan nog inte gissa vad. 
 
Såhär i hösttider önskar jag att jag kunde bo i filmen Blade Runner. Jag älskar den, folk kanske blir förvånade varför, den är så bedrövad, så Bogart, så noir, så kryptisk, så mystisk. Att själva dvdn är helt svart utan text whatsoever säger väl egentligen allt. Den värsta möjliga framtidsskildringen där människorna gör sig redo att lämna jorden för kolonier i andra världar. De som är kvar, hålögda nattsländor som har tappat taget om verklighet och mänsklig värme, lever på dekadensens självdestruktiva rand sida vid sida med konstframställda djur och människorobotar. Ett av människan skapat högteknologiskt helvete som ur en udda synvinkel också kan betraktas som storslaget och vackert. 
    Det tog mig år innan jag förstod symboliken i enhörningen och origamifigurerna av tugummifolie. Men jag förstår fortfarande inte det där med fotografiet och pytonormen. Hur kan Deckard plötsligt veta vem den rödhåriga, sovande kvinnan på bilden är? Det tomma vattenglaset, överarmen höljd i skuggor, pärlhalsbanden på spegeln... Tål att tänkas över ännu en gång. Om du ser detta underbara, dystra stycke film kommer du antingen att hata den som fan eller få en deadly crush på halsen. Man kan ju inte skutta upp och nedför trappor och tralla I got rythm varje dag liksom.     

I Blade Runner är det alltid natt. I Blade Runner spöregnar det alltid. I Blade Runner är husen formade som metalliska Mayapyramider och kanyler med en svag släng av stalinistisk gotik. I Blade Runner har alla trenchcoat i mörkgrått gabardin.

Människomyllret, djungeln av trådiga paraplyn, skyltar med kinesiska tecken i sprakande turkost och rött, brutalt gröna lysrör. Smattrande regnljud mot ett plåttak, ploppande regnljud på en murken markis, plaskande regnljud ned i en brunn, obehaget av att få regndroppar rakt ned i nacken. Konformade stråhattar. Fedorahattar. Svallande kolsvart georgettetyg. Väteperoxidblont, spretigt hår. Knotiga opiumpipor och spejsade cocktailglas. Pratande datorer med typsnitt à 80-tal och videotelefoner stora som resväskor. Öde gator där tidningspapper fladdrar fram likt stäpplöpare, där blåsten viner runt varenda krök och luktar gangsterkrönika. Coruscants strömlinjeformade atmosfär, en landsbild av böljande, utdragna silvertårar och en biljon små gnistrande ljuspunkter till fönster.          

Jag vill nog inte riktigt bo på en plats där det alltid är natt och regnar (Något säger mig att ingen av ren spontanitet steppar i vattenpölarna), men jag vill kliva in och hälsa på ett tag. Se mig själv från ett utomkroppsligt perspektiv, iaktta gråskalan och Shang-hai-neonet, iklädd tvådelad läderdräkt och blå pälsmantel med Medicikrage, Lana Turners komplicerade hårlockar, utfluten eyeliner. 

Sova på soffan i Deckards skabbiga lägenhet och spela svävande stycken av Chopin på flygeln, där bleka persiennränder långsamt drar över lockets svärtade lack. Kokade ägg, näsblod, guldpupiller, svarta cigariller, ystra kärlekslekar. Stå på balkongen mitt i natten, insvept i en filt, som hypnotiserad stirra ut i ösregnet, alla 97 våningar ned till gatan. Ett klumpigt glas balanserar på räcket, whiskybränna i bröstet som värmer hela kroppen, flyter ut i fingrar och tår. Släppa ut håret som virvlar iväg på vinden, en fotsid stålskimrande negligé i lavender fladdrar till mot vristen och flyter över huden. Mjuka fingeravtryck bränner på axlarna. Brutala, vackra läppar snuddar nyckelbenet.      
   Käka äggnudlar med chili och kyckling på fiket med randig aluminiumfasad tvärs över gatan. Ordna bal i förgyllda, futuristiska salar där gula stearinljus spöklikt skälver i antika kandelabrar, där besynnerliga ögon skimrar som onyx, där par dansar till Händel och populärsånger från Hollywoods Golden Era. Gå till det hemliga hålet i väggen när the Wee small hours nalkas, där cigarettmunstyckena är täta, där musiken en hybrid mellan klassiska symfonier och elektroniska regnvädersljud.    
   Gryningen är precis lika grå och dyster som skymningen. Man slumrar i baksätet på svävarbilen. Skymtar reklamskärmen som tar upp en hel skyskrapa där den pillerknaprande geishan i cyklamenrosa sidenkimono flirtar med omvärlden. Vid horisonten öppnas en svag spricka i den svarta molnridån. Det blekblå bakom skymtas endast som en fläck. För ett ögonblick skiner panoramavyn i rostig brons och gyllene glitter, innan den svaga solen åter försvinner. Åskmullret skakar i ensamma gränder.

Jag cyklar hem igen i mörkret. En klen, färglös plastpåse innehållandes en burk chokladglass dinglar på styret. Dimman tätnar över ån. De kala grenarna spretar ut i ett tjockt ingenting, vattnet gurglar under bron. I de tandkrämsblå, konturlösa ljuspelarna från gatlyktorna glänser de bruna löven och fastnar i cykelhjulet. Regndropparna är lättare än helium, mindre än nålstick. Min Tokyonattfärgade kappa är täckt av iskristaller. Det snöar men lägger sig inte. Jag vill ha te från Tahiti.  Jag vill läsa om såriga, hartsdoftande fötter och skira tutuer. Mest av allt vill jag bara sova ett tag. Drömma om rosträdgårdar och barockpalats. 


Kommentarer
Postat av: Zettermark

Härligt med långa inlägg. Fint skrivet!

2009-11-09 @ 18:25:10
URL: http://zettermark.blogg.se/
Postat av: julia

så fruktansvärt, fruktansvärt bra är du, åh, du skriver verkligen fantastiskt. och jag vill hela tiden ha mermermer, kanske är det dags att jag börjar titta igenom ditt arkiv?



och blade runner är en av mina absoluta favoritfilmer förresten, och det är precis som du säger många metaforer och symboler att förstå. första gången jag såg den var i vintras på en av Sveriges förenade filmstudios visningar i bibliotekets biosalong i Jönköping. Jag såg den med mina två vänner Max och Johan, och ytterligare en snubbe som kallades Blondie. Och det var så fint. Och hela det gänget hade sett filmen hur många gånger som helst, och kunde inte sluta diskutera alla symboler och egentliga meningar. "Jesus på korset"-referensen när en av replikanterna (kallas de replikanter på svenska, jag tänker bara replicants) får spikar genom händerna. Att han dör för människornas synder, att han dör för att människorna har skapat en så fruktansvärd värld... Och om Harrison Ford är en replikant eller ej, vad tror du? Åh, jag blir alldeles till mig, fina, fina film.

2009-11-12 @ 08:41:21
URL: http://ohhboy.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0