Flux Capacitor

För att banka i lite kulturvett och förkovring i oss obildade gråsuggor till studenter planerades schemalagd filmtid in igår eftermiddags. Ett relativt nyproducerat krigsdrama var det vi skulle få se, enligt mig själv ett cinematografiskt mästerverk i allt från ljus, musik, drama och handling.

Det bländande, skoningslösa solskenet, det lejongula, loja ljuset inne bland träden klockan halv fyra fem, nattens skuggor och ultramarina djup, prytt av rosiga fönsterlampor och cikadornas gnissel. 
   Det ensamma, sköra men ack så hetsande pianot, ackompanjerat av knappret från skrivmaskinstangenter, fortare fortare fortare, de försöker hålla jämn takt med hjärtslagen eller rent av hinna ett steg före. Orkestern som okontrollerat vill skrika i skräck och förtvivlan men som bara orkar sitta hopsjunken som en pösig säck mjöl med tom blick, illamående betrakta allt jävla vansinne, tårarna bara rinner utan stopp orkar inte snyfta vet inte varför hopplöshet tynger bröstkorgen ångest tar över tankarna jag kommer dö här säger dem. En förtvivlad hop män med upprivna drömmar, ansikten ärrade av blod var skrapsår skorpor sot tårar bandage jord svett en blandning sjunger för havet och deras röster gråter. Stråkarna gråter.

Tyckande hetluft på väggar prydda med havsblå änglatrumpeter. En resarvoirpenna i marmorerad backelit.
Solkatter i lövverkets skugga. En skrovlig stam mot nacken rötter i arslet gräs mellan tårna jord under fötterna. Plåtaskar och cigarrlådor. Spritärtor, drottningsylt och porslinsho. Vevgrammofon, tjuvröka, O Suave Fanculla. Pastellfärgade linnekostymer, halterneckklänning, ondulerat hår, café au lait-negligé. Soldäck, trädbarriär, mörkgrönt spegelvatten, vassrugg, ginspetsad lemonad, baddräkt med ben, kallprat, södersol. En fruktansvärd oreda av silkestyger huks flux slängda över stolsryggar och överallt, tomma glas och renskrapade desserttallrikar, Pimms i tillbringare, öppna nagellacksflaskor. Böljande hagar, vajande rågfält och trädskuggade bäckar. Djungeltät sommarskog, vildvuxna nyponrosor, brännässlor, alar ekar granar, färgklickar av smörblommor hägg lupiner, svala solmönster över myrstigen som sluttar. Stentrappor med vita, svampiga fläckar av lav. Den romerskt influerade, massiva och mossbevuxna fontänen med dåligt vattentryck. 

Sommarens kvalmigaste dag, dammigt, knastrigt, hett och klibbigt, man vill bada med kläderna på och helst gå naken men det går inte för sig för det finns moraliska värderingar och det här är faktiskt inte Afrika. Släktbesök men har helst ingen lust, artigheter måste utväxlas men man har ingen ork, det ska dineras på trerätters men magen vill bara ha tonicvatten och gräslök. Då blaserade storasyster klär av sig kjol och blus och dyker ned i fontänen framför ögonen hushållerskans son, missförstår lillasyster som iakttar händelsen från sitt sovrumsfönster. En alltför ärlig kärleksförklaring, menad att inte läsas av någon, särskilt inte av lillasyster, hamnar på vift och rör upp känslor; bitterhet och begär. Dagen fortskrider, luftiga salonger blir mörka vrår, blottade ryggar blir förföriska, salta överläppar magnetiska, nervsystem elektriska. I ett dunkelt bibliotek tar de bestialiska lustarna över, vars krampaktiga andedräkter lämnar söta fläckar och permanentbestående fingeravtryck, medan någon samtidigt, någonstans i skogsbrynet, trycker ned en flicka i gräset, täcker över hennes mun och begår ett fruktansvärt brott.
   En gräns har korsats. Begåvad med fantasi utan begränsning, med raffinerad smak för manipulering och dramatik, under inverkan av barnslig svartsjuka och bristande kunskap om verkligheten, gör sig lillasyster skyldig till en ödesdiger handling bortom reson, ovetande om dess fatala konsekvenser för alla inblandade. En skygglappsförsedd familj oförmögen att se vad som pågår klamrar sig i blindo fast vid en förvirrad liten flickas vanställningar, vilket kommer att bli dess fall. 
   Dagen som var menad att bara vara en i mängden av dåsiga soltimmars sakta mak, visade sig komma att vara dagen då precis allt gick käpprätt åt helvete, då de unga tu revs isär och kastades som byten åt två fasansfulla världar; en aseptisk, tvättspritstinkande plats av sönderslitna torson och någon annans blod under naglarna, och en ödelagd, olidlig plåga av rykande fordonskelett och en horisont i brand, en plats där alla antingen är döda eller galna, där lemmar saknas och en köttaktig, metallisk stank hänger i luften. Lillasyster kommer själv att tillbringa hela sitt liv i väntan på en förlåtelse som aldrig når fram, i djup ånger mot storasysters hjärtevän, i undertryckt hat mot förbrytaren som gick fri men mest mot sig själv, hon som visste, hon som såg, men som ändå var tvungen att föra de andra bakom ljuset, få sin vilja fram och briljera.

En fantastisk historia som denna, trots att den lämnar en med slutsatsen av att kärlek är svårt och livet suger, kan få vem som helst att stråla av inspiration, svag sommarlängtan, fotografisk mättnadskänsla, men trots att jag hoppats och hoppats visste jag ändå inuti att det allt var upplagt att misslyckas. Faktum är att snustuggande vider satt bakom och framför mig, tjattrade och brölade (...ööööhh...jävla skitfilm...öhhh...) timmarna igenom, pekade med en laserpenna på duken och alla skrattade för allt var ju så kul. I mina drömmar kysser jag din fitta. Vrål av skratt. Ja, jag lovar, så mogna är vi.
   Tyvärr är, som ni vid det här laget förmodligen redan räknat ut, Försoning, en tänkarfilm. En chick flick. En mesrulle där folk blir kära i varandra och krig innebär andra saker än flaggviftande glorifiering. Ingen tycker att folk som pratar med varandra är vackert längre. Vart finns charmen i biljakter pimpade med CGI, hårdkokta motherfuckers utan varken Fedora eller trenchcoat och den nya meskvinnan (Ni vet hon med karriären som är så dum att hon har högklackat i skogen och aldrig varit utanför Manhattan och klarar allting själv som blev sårad för länge sedan men som ändå visade sig behöva en stor stark man i slutet då hon insåg hur fel hon haft i alla dessa år och blablabla)?
   Om man vill ha allting serverat på ett fat och inte bryr sig det minsta i att ge utrymme åt någon som helst karaktärsutveckling, känna sympati eller sätta sig in i rollernas situation, så är det okej för mig. Men sitter man i en salong med lampetter och röda sammetsrader, så sticker man under stol med det, i alla fall ett tag, visar lite hänsyn mot dem som faktiskt försöker koncentrera sig, håller sig med att vräka ur sig sina klagovisor tills filmen är slut och man tagit sig där ifrån.       

Dessutom blev jag ytterst besviken, inte på andra, utan på mig själv. En film man sett i sin ensamhet, en film som man finner fullständigt underbar, en film vars dramatik gett en gåshud, en film vars bildrutor kulminerar i välbehagsrysningar, en film som fyllt hinkar med gråt, en film som verkligen betyder något för en, blir en film som tvärt, tack vare några respektlösa svin, plötsligt ter sig långtråkig, platt och uttryckslös. "Meningslös dynga" fnyser någon i vestibulen, och utan vidare är allt ett tu tre ens eget fel. Plötsligt har man själv skrivit filmen, eftersom det känns som om jag är den ende som verkligen förstår vad den handlar om. Försöker förstå.    
   Helt plötsligt blir karaktärerna ynkliga och oäkta, dialogen banal och putslustig, händelseförloppet tandlöst, kärlekshistorien en förlamad schablon och lillasysters öde totalt whatever. 

Jag försökte känna något, verkligen rynka pannan och anstränga hjärtat och maggropen, men det gick inte. Istället irriterade jag mig på varenda replik, minspel och kryptisk småsak filmen igenom och undrade vad som hänt med den och med mig och när det var dags att gå.
   Jag försökte gråta men det gick inte det heller. Jag kände noll då Robbies mor hysteriskt slår på polisbilens kofångare med sitt paraply, gråter och skriker lögnare, lögnare, ingenting då officerarna sätter pistolkulor i kavallerihästarnas panna och hjärnsubstansen plaskar ut, inte en snyftning då döende Löjtnant Luc på utmattad franska yrar om Debussy, smördegsbakelser och sommarkvällar vid Atlantkusten, inte en endaste tår då vattnet forsar nedför trapporna i Balham och inget kan göras längre. 

Då jag kom hem såg jag slutscenen igen och grät så jag fick huvudvärk. Då kändes allt mycket bättre. Jag antar att vissa historier bara är menade att uppskattas av vissa emotionellt störda individer.

Jag älskar den här filmen. Den smakar flädersaft och kärlek men doftar på samma gång granatsplitter och leriga sår.