Ett rött paraply från Île de St: Louis
Förra tisdagen såg jag en luftballong utanför mitt fönster. Den var blå och ensam.
Förra torsdagen stod det en pojke i vägkorsningen utanför det glassrosa trähuset med kråkslottskrumelurer vid taknockarna. Blonda hårslingor under en mörkblå mössa hade han, och en svart duffel. Han hade en skrivplatta på armen och ett band på bröstet och stannade mig och ville prata om hur barn far illa i världen. Jag sa okej, men han var så jävla vacker att jag blev helt paff och inte hörde ettt ord utan bara stirrade in i hans blick och jag kommer inte ens ihåg vilken färg den hade. Nu eller aldrig tänkte jag. Dö eller dö iskall.
"Du har de vackraste kindbenen jag någonsin sett", sade jag fastän det var käkbenen jag menade och jag kände mig som en idiot och en klyscha och hoppades att han förstod och att mina mungipor inte var fnasiga, att utslaget inte syntes. Han log med hela ansiktet och sade tack och blev lite generad och var så så så fin att jag dog och det enda som fanns kvar var ett sjok rödprickigt tyg och ett par converse. Men jag gick där ifrån ändå. Jag kände i ryggraden att han såg varje steg. Jag kunde inte vända mig om. Det hade förstört allt.
hej.
jag vet inte vem du är eller hur jag ramlade in här men du skriver fantastiskt fint.
hejdå.
Svar till ovan: Hej - jag vet inte vem du är heller men tack så väldans i alla fall :)
åh. jag älskar din blogg på grund av inlägg som detta! förlåt för att jag är så rysligt dålig på att kommentera men jag loggar in här med jämna mellanrum och bara svävar bland dina ord för några minuter. ville bara att du skulle veta detta. tänkte även passa på att önska dej en riktigt fin jul och allt sånt. om du någon gång skulle fundera över att skaffa dej en brevvän så finns jag här till förfogande. kalla mig old school men det skulle vara rysligt fint tycker jag. puss
(Här kommer en kanske inte så sammanhängande första kommentar från en fram-till-nu-hemlig läsare och beundrare)
Åh. Just nu vet jag inget mer än att jag vill/borde/måste/ska skriva något.
Jag vet inte vad jag ska skriva, för dina texter är så fantastiska och precis-på-pricken-bra-beskrivande att jag blir helt mållös (fast, nej, inte mållös, men så tagen, så berörd att ord flyr mig och far omkring i ett onåbart virrvarr). Men ändå känner jag att jag måste.. Att jag måste visa mig själv. Säga att jag är fullkomligt förtjust i allt du skriver; att det får mig att vilja hoppa ut genom mitt fönster, ner på plåttaket och ut i natten, ut för att fly och leva.
Åh.
(Ps. Om det är okej, skulle jag gärna vilja föreviga din paraply-text i min citatbok där jag förvarar fina (rader av) ord som jag stött på)
Bisou.
Var inte det här hur fint som helst. Och kommentarerna också. Jag borde inte ens kommentera egenligen, det blir bara överflödigt och medelmåttigt, men eftersom jag tycker att dina ord är så himla vackra och du faktiskt har en kommentarsruta så tillåter jag mig att kommentera ändå.
Alltså Izzie jag dör hur vackert det här är! Den här stunden! Nej jag vet inte var jag ska ta vägen just nu
(du får mig alltid att vilja skriva så mycket)
