Flux Capacitor

Skit under naglarna, tuggummitatuering och skrapsår som svider på knäna. Spritstank, bajamajastank, flottig langosstank. På marken ligger sönderrivna Aftonbladet där artiklarna om den nyss avlidna Michael Jackson är befläckade med fotspår och öl. Luften vibrerar av Kalifornienhetta. De bästa tre dagarna på hela året som ger upphov till lyckorus kraftigare än på julafton. Festival i min hemstad.

Ögonblick jag vill komma ihåg för alltid

I

Solen står ungefär i zenit, det finns ingen skugga att gömma sig i och alla vattenflaskor i hela världen räcker inte till för att släcka törsten. Mina axlar är rosa/fesbruna/fräkniga från igår. Allt fler samlas inne på scenområdet. Förväntningarna får luften att skaka. Kommer han överhuvudtaget att dyka upp? Pete, den Pete, han som ser ut som en blekfet mupp på alla bilder i blaskmagazinen, som tapetserade sin lägenhet med blod från sina kanyler och som har delat säng med Kate Moss för, hur var det nu, tre år sedan. Och just det, han som skriver sådana fantastiska låtar som gör att ögonen tåras. Kommer han? 
   Det gör han, om något tio minuter försenad, och publiken tjuter. Han säger inte ett ord men det gör inget. Han verkar nykter. Han ler. Han står ensam på den enorma scenen med en gitarr och en mikrofon och flämtar fram "the last of the english roses". Jag gråter. Precis som väntat. Jag känner mig till och med dragen till hans brittiskt plufsiga uppenbarelse med spretande tänder, svettig lugg och orakade kinder. Kanske är det sättet han säger you (jeau), know (neeuow) och world (wöld) på. Herregud. 
   Efter Pete spelat klart ska hans band Babyshambles spela. Jag vill aldrig att den knappa timmen någonsin ska ta slut. Under Fuck Forever sparkar Pete ned en förstärkare. Låten kan vara bland det bästa jag någonsin hört. Och där, mitt emellan, så finns han, han som är längre än Errol Flynn och kramar mig hårt, hårt utan att jag behöver viska krama mig tills jag spricker. Han som flätar in sina fingrar i mina och kysser mig så att jag flyger iväg, ramlar och bara välter åt sidan som en papper man blåser på. När konsären är slut och vi säger adjö så är det så sorgligt att det finns inte. Men trots att Pete och hans vackra oljud är borta så är livet inte slut.  Jag har ett nytt nummer i mobilen. Du ska bli den andra halvan av vi i mitt "vi två, 17 år".
   Jag bara ler, ett överdrivet, hopskrynklat grimas-grin. Jag kan bara le, hela dagen. Jag kommer lyssna på Babyshambles varje dag tills högtalarna skär sig och mitt hjärta går sönder.       
  Morgonen därpå ger lokaltidningen Pete två sketna dalahästar i betyg. Jag spottar på artikeln. Den mycket allvarlige reporten (det finns en bild) gav Mötley Crue en fyra. Han borde gå och dö.

Fuck Forever 

II

Natten är blekblå, stjärnlös och med en blodröd horisont. Volymen är så hög att rutorna på stadshuset trycks in. Basen och trummorna blir en andra hjärtrytm som ställer om pulsen ända nere från tårna och upp i bröstet. De skrikande gitarrerna befriar kroppen och rensar huvudet på andra tankar. Det är som ett nirvana.
   Björn Dixgård vrålar som Joe Cocker, hans ögon blixtrar av silver. Det låter som om han konstant är nära att kräkas, men det som kommer ut över hans tunga är kanske det vackraste, häftigaste och mest lidelsefulla jag någonsin hört. Gustav Norén är för vacker för ögat, en sådan varelse som glöder med ett onaturligt, ädelt sken och skjuter pilar i sagorna. Om han skulle försöka föra ett normalt samtal med mig skulle det inte gå. Jag skulle bara gapa och stirra. När han gnyr fram High Heels till Saloon-trumpeter tror jag att jag ska dö som en pöl i gräset. 
    Alla måste dansa som dårar, det gäller livet. Stannar man för en sekund så är allt slut. Dansa, dansa, dansa, energi, svett som rinner, fy fan vad ont i fötterna man har men det skiter vi i, hoppa upp och ned, klappa händerna, armarna mot rymden, kasta med huvudet, håret flyger överallt, tappa balansen, tappa orienteringen, tappa fattningen. En varm bensingnista längst inne i skellettet. Skrika med i låttexterna så högt att lungorna krampar och munnens innanmäte åker ut ur sin håla i huvudet.
   Allt var helt, helt perfekt precis just då, hela världen var vacker och alla världsproblem och alla krig och all regnskogsskövling och all valfångst utplånades från våran planet om så bara för ett ögonblick. Musik kan faktiskt göra sådant. Just den här natten råkade det vara Mando Diao. När jag somnade klockan halv fem på morgonen efteråt var det enda jag kunde tänka: Fy fan vad jag är lycklig. Fy fan fy fan fy fan vad livet är helt jävla fucking underbart. 

Dance with somebody och High Heels

III

Det är sommarnatt igen, sista dagen, allt är fruktansvärt sorgligt men samtidigt bubbligt av entusiasm. Jag tuggar hungrigt på läppen och mina ögon rinner av pollenallergi. Jag är dödstrött men hyper. Kläder: bikini och rutig flannelskjorta. Frisyr: Vafan. Musik-morfinet börjar sakta men säkert avta och jag tror att mina fotsulor vill döda mig. Jag vill inte ens tänka på hur de ser ut därunder.   
   Vi fintar oss fram genom den pulserande varma trängseln in mot scenområdet där pojkarna med lockigt hår klätt upp sig i sjömanströjor och "Eeeeedelweeeeeeiss, Eeeeeedelweiss" ekar ur högtalarna. Jag har väntat på Håkan i ett år, och nu är det äntligen dags.
   Han är vackrare än vad jag minns honom, där han hoppar runt som en förpubertal pojke över hela scenen, iförd lila sidenbyxor. Jag sjunger med till varenda låt, snyftar till Jag älskar dej så mycket att jag hatar mej, spritter som läskedryck inuti av Kär i en ängel och dansar till Mitt Gullbergs Kaj paradis. Men det är inte förrän efter Känn ingen sorg för mig i Göteborg som konsären blir det den ska vara. En injektion med rent koncentrat av lycka på högsta, bultande volym rätt in i halspulsådern. 
   Jag ser att mitt sällskap Anna skiner som en sol då vi gallskriker med i slutspurtens "AAAAAAaaaaAAAAaaaaaAAAAAAaaaaaAAAAaaaaa!!!! KÄNN INGEN SORG - - - ", och det gör mig så himla glad inuti, för hon glöder så vackert på ett helt annat sätt än hon gjorde nyss. Håkan gör sånt med en om man vågar släppa taget.  Vi dansar och skriker, skriker och dansar, omgivna av andra som älskar livet och skriker och dansar. Och så kommer det där smset.
   Jag håller med om att det känns som fjortis på lägsta nivå att bli så exalterad över ett litet blipp i telefonen, men det var så mycket mer än ett blipp fullt med oförklarliga förkortningar och nedladdade smileys från Jamba, så himla mycket mer. Jag orkar inte förklara dagens tidigare händelser här och nu, det får du ringa om och fråga, men låt oss säga såhär, fram till den här tidpunkten hade jag varit ganska deppad.
 
Brrrrbrrrbrrrr. Blipp.

Det korta meddelandet tog en sekund att läsa. Sedan började jag gråta. Inte gråta romantiskt och feminint och vackert i strålkastarljuset som sig bör i sådana här situationer utan att asbröla, tjutgrina så att tårarna sprutade, samtidigt som jag gapskrattade och fick hicka så att magen slog knut på sig själv. Att döma mitt sällskaps Annas ansiktsuttryck kanske man kunde tro att jag fått ett dödsbud, de omgivande både skrattade och glodde. Jag blev alldeles för kramig, hoppade upp och ned fast det inte var en sådan låt och skrek, skrattade och grät samtidigt samma mening om och om igen: "Han har inte glömt mig, han har inte glömt mig, HAN HAR INTE GLÖMT MIG!"
  Och  Anna sa: "Iz, vem skulle någonsin kunna glömma dej!" 

Jag kände för att kyssa henne eller något. Det är nog det finaste någon någonsin har sagt till mig. 
  
Kom igen Lena blev kulmen. Jag tror att vi dansade och tog i så mycket att vi knappt visste vart vi var tillslut. Sista låten blev inte "Det är så jag säger det" som jag hoppats på, utan "Nu kan du få mig så lätt" istället. Men vafan gör det?  I slutet av låten skjöts det ut ett moln av silverkonfetti över publiken. Jag hoppade och fångade dem som snöflingor i min hand, dessa tunna, tunna pappersflagor med samma färg som Björn Dixgårds ögonblixtar. Jag tänker spara dem i en ask forever and eternity.
   Filmen om mitt liv som riskerade att hamna som en enda röra av ångest och mascaratårar i mitt örngott då jag kom hem vände samma natt och fick ett sånt där lyckligt slut som egentligen inte finns. Precis som i Frankrike, Amélie och Nino på hans skruttiga moped, till dragspelsmusik och jordgubbsväder. Jag tror att det var menat att hända under Håkan. Bara Håkan kan få sånt här att hända i verkliga livet.

Mitt Gullbergs Kaj Paradis, Förhoppningar och regnbågar, Kom igen lena, Vi två, 17 år och Nu kan du få mig så lätt.