Flux Capacitor

En av dem hade tics på ögat som växte bort med tiden. Han var jättelång, solbränd året om och tränade hockey efter skolan. Jag var 13, hade lugg tjock som en ponny och vågade knappt andas när han gick förbi.
   Jag körde över en liten unge utan stavar i skidbacken bara för att jag skulle hinna ned för att stå bredvid honom i liftkön, känna lukten av hans skidjacka och förtäras av tanken på att min kind gick precis till hans axel. Jag hade redan då bestämt att jag skulle gå på skolbalen med honom, men det skulle nog aldrig ha blivit av ens om jag tagit mod till mig att fråga. Mina kompisar fick alltid se på honom åt mig då han gick förbi, berätta hur han såg ut, ifall han såg åt mitt håll, jag klarade inte av det helt enkelt. De uppmuntrade mig att prata med honom men jag gjorde det aldrig. Han var ju alltid med sina högljudda hockeykompisar och jag var en osynlig, grå och mobbad tönt med finnar på hakan och militärgröna prasselbyxor. 
   På skolavslutningen satt jag bakom honom i aulan. Rektorns oinspirerande tal var som en dimma och allt jag visste av var hans solbruna nacke och honungshår. Jag hade redan då bestämt mig, det här var sista gången. Liksom all annan skit jag gått igenom i sjuan skulle jag lägga honom åt sidan.

När jag såg honom i aulan på nytt efter sommarlovet då vi skulle invigas som åttor kände jag ingenting, inte ett dugg. Han tillhörde en annan tid och en annan flicka.

Ungefär nu började jag ha på mig klänning jämt och bli smått excentrisk. Som sig bör.



En av dem var senig, svarthårig och sprang Tunarundan* på en kvart. Han hade tandställning och var en av de få som faktiskt passar i det. Det var bara jag som såg likheten med Zach Braff.
   Han och hans två kompisar var lärarnas mardröm. De välte ut böcker genom fönstrena, kastade snöboll inomhus, startade häftstiftkrig på tekniken, satte igång brandlarmet och busringde på skolans interntelefon.  En gång smög de in på rektorns kontor och kopplade en mp3 till skolans högtalarsystem för nödsituationer. Alla lektioner avbröts av brusande smurftechno på högsta volym och vi höll på att avlida i skrattkramper. Dagen därpå höll rektorn ett upprört uttalande i aulan om vikten att uppföra sig och hur detta skulle fostra oss till ansvarsfulla individer. Ingen lyssnade. Som vanligt stirrade vi bara på tupén som var påväg att halka av.  
   Den här svarthårige pojken var den minst busiga, han som var nummer tre och mest hängde på. Han log alltid blygt när jag sa något till honom. Han satt bredvid mig på svenskan i sal 21 med de trasiga persiennerna. Jag hjälpte honom med grammatiken och han fick läsa mina dikter och berättelser i gengäld. Han log alltid så fint och sa att jag borde bli författare eller något för jag skrev så bra. Jag blev så glad att jag döpte huvudkaraktären i min första lång-novell efter honom. Jag fick MVG. Jag har tappat bort den tror jag. Fan. 
  
Med tiden kom World of Warcraft. Den svarthåriga pojken blev frälst och gick upp tjugofem kilo. Tandställningen togs bort och med den personligheten som fått mig att fnittra som en idiot i min ensamhet. Hans ådriga överarmar blev fläskkorvar och magen som alltid varit ganska mager förvandlades till en gråblek bulldeg. Han bytte vänner och började skolka och förtöra sig själv. Han skaffade en flickvän såklart. Hon använde L'oréals Cashmere Matte, stank cigg och 9.90 kronors vallmodoft från HM och skrek "FYFAN VA FULL JA EEEEE!" efter en halv cider med jordgubbssmak. Trots att han blivt så ful var jag så avundsjuk på henne att jag grät inne på toa, i  trappen, på resecentrum, i veckor, månader. Att bli av med honom tog nästan ett och ett halvt år.  
   I nian när det verkligen gällde livet och slutbetyget så sprang jag Tunarundan på 25, 7 minuter. Det blödde ur ögonen på mig och jag kunde knappt stå efteråt. Jag väntade, men jag såg aldrig honom komma i mål. Om han ens dök upp. 
   Ibland när jag väntar på bussen ser jag honom komma lunkandes nedför backen. Har aldrig sett honom springa igen. Allt jag kan tänka är "Vad i helvete har du gjort mot dig själv?". 

* Tunarundan = En helvetisk terränglöningsrunda på 4 km som gick igenom ett träsk, uppför en asfalterad backe där gympaskornas gummisulor smälte i ökenhettan, genom en kohage lika brant som en alp, över en leråker full av flugor och tillbaka till skolan igen. Alla var tvugna att springa den under 30 min, annars fick man inte godkänt i idrott. Rent förjävligt var det är det enda jag kan tillägga.  


En av dem var en av mina bästa kompisar. Han var som sötast när han inte klippt sig på ett tag, för då lockade sig hans hår över ögonen. Han hade ofta samma blå tröja på sig och bar hela tiden omkring på sin racketväska som inte fick plats i skåpet. Hans ögon blixtrade av buscharm.
    En dag utan hans skämt och sarkasm existerade inte i vår högstadievärld. Han sommarjobbade på sin mammas affär, somnade över bänken bredvid mig under kemin och bad mig alltid om hjälp med pluskvampperfet, komparation, subjekt och futurum. Han var fruktansvärt bra på att serva i badminton, jag tror han kom på pall i SM tre år i rad eller nåt sånt, men förutom det var han i grund och botten ganska trög. Jag tror att det är mycket tack vare mig och de där ögonblixtarna som han fick så bra betyg i slutändan. 
   Han hade alla de där egenskaperna som man ska ha, snabbtänkt med orden, humor, artighet och skratt, men han fick mig ändå att må så himla dåligt. Han gjorde mig värdelös. I hans sällskap var jag alltid otillräcklig, trist och ful. Han skulle alltid ha rätt, alltid vara starkast och bäst. Han var det också, och visste om det så mycket att han sprack av ego. Han var förnedrande och trångsynt, ibland vidrigt elak, och han var den enda personen i hela världen som kunde få mig tyst. Jag hatade det så att jag kunde dö. 
   Alla hade bara gott att säga om honom trots att han oftast betedde sig som en riktig skit. Han hade fler kompisar än vad jag hade hårstårn på huvudet och det var precis så han fick mig att känna många gånger. Jag var bara ett hårstrå på ett huvud, ett oviktigt hårstrå. Jag låg vid hans fötter men betydde inte ett skvatt. Jag kunde aldrig förstå mig på honom och aldrig vara arg. Aldrig. För ibland blev han mänsklig. Ibland när de andra inte var där.
   Han skrattade åt det jag skrattade åt, han tröstade mig om jag var ledsen, hjälpte mig om jag var osäker och fick mig att våga. Han hade det orubbliga självförtroendet som jag ville ha. Han var inte speciellt snygg men rätt så stilig när han lade den sidan till. Han var rolig och luktade gott. Han ansträngde sig faktiskt ifall han kände att det behövdes. Det räckte mer än väl.
   Om man ska fråga mig vilka har du varit kär i så finns bara den här pojken, hur mycket jag än hatar det. Jag kände det i magen, jag var kär i två och ett halvt år, jag älskade honom. Det var så extremt destruktivt och inte ett dugg dekadent. Jag fick tillslut nog av honom med tillslut. 

Han började på gymnasium i Stockholm till hösten 2008. Jag träffade honom för första gången efter sommarlovet till jul samma år. Jag gav honom en julklapp och vi bestämde att vi skulle träffas. Vi höll löftet, en gång hemma, en gång där, och sedan sket jag i det. Hans nya flickvän var tre matskedar sockersött, blankt och trist skal på en pinne och han själv hade lagt till sig med en ny dialekt, en blandning av sitt trötta dalmål där han stack in ett EEEEEeee och ÄÄÄWWWRR så ofta det bara gick. Istället för att prata om Monthy Python, animerat och livet pratade han om skolfester med jell-o-shots. Hans hår var stylat med vax och på hans långfinger satt en fet maffiaring med ett fejkat släktvapen. Kräks.

Efter ett obekvämt samtal om vädret i skidbacken i Februari stack jag förbannad på mig själv nedför den svarta pisten. Utan skidglasögon och blicken glödgad i solen vet jag inte riktigt varför jag grät. Allt var bara tomt. Slut. Jag tänker aldrig yttra ett ord till honom igen. Jag fixar inte mer nu. Då han skickade en vänförfrågan på facebook för några veckor sedan kände jag nästan för att gå ned i tvättstugan, öppna aja-baja-skåpet och hälla i mig kaustik soda med tratt.

Ja. Nu vet ni.