Svalorna flyttar
Svalorna skriker. De susar i 180 kilometer i timmen in och ut bland träden utan att nudda ett enda blad. Kvällen skär genom skogen likt mattor av ljus. Gräset är högt och på åkrarna runt omkring vajar rågen. De grågröna axen darrar till och skapar svallvågor, precis som havets rörelser, men utan minsta sus. Vinden är tyst, men hon hör pianotoner. De blå bergen sover. Inte undra på att dessa platser inspirerade de romantiska författarna till sagor.
Molnen är formade som maränger. En häst. En kaffekopp. Jim Morrison.
Det är kvalmigt. Kroppen klibbar innanför klänningen. Hon har inte rakat benen på två veckor. Hon har inte kammat håret på hela lovet. Hon bär inga underkläder. Huvudet är tomt. Det gör ingenting.
"Såhär borde det alltid vara, alltid sommar. Alltid sommarlov, så som det är när man är liten. Oändliga nätter, sol varje dag och sova på höskullar. Varje dag tills man dör."
"Det är slut på söndag."
"Jag vet."
"Kan vi inte bara stanna. Bara ett litet tag till. Åka till landet ingenstans. Jag vill inte bli vuxen. Aldrig."
"Du ändrar dig varje dag. Igår ville du falla i koma och inte vakna upp förrän du var 25."
"Det är annorlunda nu."
"Varför?"
"Vi har bara ett sommarlov kvar. Sen kallas det liksom bara för semester."
Nick på huvudet. Tystnad igen. En humla i en rödklöver. Längtan till Paris. Ögonblicket är över. Sommaren är slut. Svalorna flyttar.
Han såg förbi henne trots att hon klippt av sig sitt hår då hon under ett vibrerande slow-motion-ögonblick svepte förbi honom i skämtaffärens dörr mot gatan. Hon köpte självlysande spindlar och popcorn med snorsmak. Han var borta. Han flydde fältet tillsammans med sin vän i Grateful dead-t-shirt och snakebite i underläppen. Hon kunde aldrig förstå. Varför fick deras historia ett sådant tvärt slut? Ett halshugget slut. Ett tvärstopp. Han sa att de skulle träffas så fort de spelat in den sista låten och det var det sista telefonsamtalet. Ever.
Är det bättre att gå sönder av smärtor inuti än att inte känna några känslor alls? Känner man så lever man, men ibland undrar man ifall det är värt det.
Jävla skitstövel. Jävla, jävla skitstövel.
Förvirringen är total. Var hon för pryd för honom? Är hon pryd? Är hon tråkig? Är hon för hysterisk, excentrisk, högljudd, pratig? Har hon för grabbig humor? Är hon tjock?
Varför är hon så feg? Varför är jag så så så feg!
Han, skogshuggarskjortan och hans ferrariröda LesPaul. Hon, koftan och hennes blåbärskladdiga fingrar. Det var sista gången hon såg honom.
Jag läste din kommentaren hos niotillfem och jag blev så arg. Så himla jävla arg! Jag vill bara slå honom så himla hårt! Kram!
vilket fitn inlägg!
sv: jag läste din kommentar också, och den var vidrig. Inte vidrig för att det var dåligt skrivet, utan vidrigt för att vartenda ord var sant. Sånt ska inte få vara sant. Det är en hemsk känsla, men du ska veta att det inte är ditt fel på något vis. Mina föräldrar övertalade mig att anmäla vidret, och jag gjorde det. En av poliserna jag pratade med sa att hon skulle ha slagit honom sönder och samman och att jag "fan skulle få gå omkring i bara trosor utan att bli antastad". Och det är fan sant, och gäller dig också. Du ska få gå runt hur fan du vill utan att ngn tror att han har rätt att bestämma över dig, att han tror att han kan få röra dig om du inte vill. Det är sjuka människor (om de ens kan kallas det) för som min killkompis sa när jag berättade för honom: "men fyfan, jag vill slå ihjäl honom! jag skulle aldrig, ALDRIG, göra ngnting mot ngn som de inte har sagt är okej.". Ingen har ngnsin rätt att göra ngt mot dig om du inte vill, även om du har korta shorts. Glöm aldrig det. (om du vill kan du nå mig på [email protected], om du känner att du vill prata om det, det är lite jobbigt att skriva kommentarer på bloggar, tycker jag i alla fall)
underbart skrivet, som alltid
