Flux Capacitor

Nya skivor måste vara en av de finste sakerna på jorden. Plasten som inte är full av rispor ännu, blocket där varje sida är en blank, sammetslen kvardrat och där bilderna ännu inte är söndertummade eller snurrade i hörnen. Den syntetiska doften den grönskimrande undersidan har (Jag har alltid funnit en likhet med doften av holländska flygplanssmörgåsar vilket är något som ingen förstår) och skyddshöljet som statiskt klistrar fast sig på fingrarna. Hur man försiktigt, försiktigt lossar skivan från fordralet med ett jämrande klack eftersom den sitter fast så hårt, hårdare än vanligt, livrädd att skapa minsta spricka innan man hunnit känna gåshud på armarna och euforin som kittlar ryggraden då man lyssnar för första gången.
Skivor är en av få materiella ting som jag verkligen kan känna äkta kärlek för. Musiken betyder mer för mig än vad jag anar själv.  I den fantasilöses värld innehåller de sammanpressade spegelskivorna endast spår, hack, störande smårepor och dammkorn. I min värld innehåller de känslor, sinnesstämningar och om man behöver det när ingen annan kan ge en det; förståelse. Tankar man har eller har haft, saker man sagt och saker man ångrar. Fjärran platser och händelser bak i tiden som känns precis lika långt bort. Minnesbilder där man likt en fågel kan betrakta sig själv och sina handlingar från skyn och över vinden höra detta, ens livs soundtrack. Rena tidsmaskinen, ett abstrakt medium som får en att våga, gråta, skratta och fundera över saker. Ibland i dagar. Kanske i månader. 

Får jag inte musik så kliar det i öronen. Ju högre desto bättre. På något sätt blir jag nervös av tystnad och mer avslappnad av slammer. Kanske för att musiken alltid är där.
   Musiken gör mattelektionerna uthärdliga. Musiken förvandlar promenaden till skolan, jobbet och biblioteket till ett technicolour-nummer. Musiken omvänder bussresan hem från elektriskt hår, frost och ofräschör till grådaskigt men melankoliskt glamouröst vardagsdrama. Musiken gör skitstaden jag bor i till en vacker plats där min egen livs historia finns i varenda vindpust. Ett sorts råbarkad, gråkall men innest inne äkta romantik. De blå bergen som ser allting och stänger in oss.
   Hemma hos mig är det aldrig tyst. Never ever. Det är fullt av gitarrslir och basgångar och Oooande, Aaande och Yeah yeah yeahs. Alla lyssnar på olika musik samtidigt, och ute i garaget hittar vi pappa, en sprakande Marshall och Jimi Hendrix. Grannarna slutade störa sig för länge sedan. Jag tror att de har vant sig.
   Jag lyssnar till och med på musik medan jag sover. Det är omöjligt att somna till andras halvt dämpade oljud och dessutom blir jag inte sömnig ifall jag inte vaggas till dvala i mörkret utav saxofonsolon eller det jazz/elektroniska soundtracket till Blade Runner. På morgonen vaknar jag intrasslad i hörlurar och med täcket åt fel håll. Hur jag sover är ett stort mysterium egentligen.  Det första jag gör när jag går upp på morgonen är att skruva upp musiken igen. Kanske Spirit of the Radio. Begin the day with a friendly voice. 

Nya skivor, affärerna där dessa säljs och drömmarna, konstformen jag beundrar så djupt, måste vara en av livets topp-tio tillsammans med livekonsärer, tyngdlöshet, kyssar, kvällsbad och nya anteckningsblock.  
  
Jag har faktiskt fram tills idag alltid skämts lite för min musiksmak. Ibland är det svårt att hitta andra personer som delar den. Man blir överlycklig när man hittar dessa pärlor. 
  
Mina skivor och min mp3 är ytterst privata. Oftast bär jag min musik med mig hela dagarna, i öronen, i fickan eller kramad i handflatan, och ingen får aldrig någonsin låna när jag inte är där och kan kontrollera. Jag måste känna en person ganska eller mycket väl innan jag låter någon se och höra vad jag tycker om.
    Att visa min bästa kompis att jag älskade Bob Dylan som fjortonåring var till exempel ett stort och svårt steg. Jag var asrädd för att hon skulle tycka att jag var helt vrickad för att jag tyckte om mannen med den fåraktiga, breda men gnälliga rösten. Mannen som ackompanjerade sig med munspel och diskret gitarr men som sedan bytte över till rå stratocaster och elektrisk blues. Mannen som skrev sånger som för somliga var de underbaraste av ting, medan andra avfärdade det som underlig knarkmusik. Skulle hon förstå? Som tur var gjorde hon. Vi lånade Blonde on Blonde på biblioteket och lyssnade hela kvällen på min säng med dörren stängd. Jag kunde andas ut för ögonblicket. Problemet var nu hur jag skulle introducera henne för Stones, musikaler och de berömda filmkompositörerna. Som tur var förstod hon det med så småningom. Det är nog därför jag älskar henne tills jag dör. Folk som accepterar en för den man är och inte hånskrattar då man är annorlunda växer inte på äppelträn direkt. 

Hela skiten började ändå på en brusig plats långt tillbaks bland åren då en idiot med för stort inflytande nedvärderade mig och Rolling Stones. Jag var förstörd. Oliver frågade vad fan det var för fel på Stones. Idioten sade att han avfärdade all musik innan -95 som gammal smörja och filmer innan 80-talet som värdelöst skräp. Hallå?! ville jag skrika. Ditt favoritband är Guns n' Roses och du älskar Star Wars! Vad är det för fel på dig?! Lär dig din egen historia innan du fläker ut den och låtsas att du vet och kan och börjar dissa!

Men jag sa inget. Varför sa jag inget? Jag är inte så bra på att argumentera med folk som gör mig överspänd. Tack Gud för Oliver. Må han och hans trummor alltid bullra och finnas i min värld. Om han så måste flytta in. Eller till Paris.

Förr i tiden brukade jag vara livrädd att gå in i på Folk å Rock. Och på alla andra skivaffärer med föresten. Jag kände mig som en färsking, en liten person man bevakades med kritisk blick, en typ som var förvirrad och vilsen i oljudets och plastfordralens universum. Jag hörde inte hemma i deras värld, de som avslappnat bläddrade bland hyllorna i timmar inne i den där kvävande hettan. Gamla hippiegubbar, svartsminkade flickor med karamellfärgade strumpbyxor och mopp-frisyr-pojkar. Jag var orolig att någon plötsligt skulle genskjuta mig med ett pop quiz ifall jag råkade gå för långt in, försökte besöka hyllorna man bara får ögna igenom ifall man känner till anekdoter som precis alla som dyrkar musik vet om. Att jag inte skulle kunna svaret.
   Som tur var blev det aldrig någon spontan obehaglig frågesport vid inne vid Benny Goodman/Chet baker. Kom över min bävan tack och lov. Jag köpte Kate Nash i en plåtask. Och en begagnad, grusig Judy Garland. Ingen tyckte att jag var knäpp eller född i fel tid. Allt jag fick var ett uppskattande ögonkast. Tillträde godkänt. 

När man väl tänker efter, så finns det faktiskt ingenting som får en att känna sig så "Whaddya got?" som att bära skinnjacka med slag och rota i en back vinyl.