Flux Capacitor

Klockan en-kvart-till-tåget-går sitter vi inklämda på den svettigt sprängfyllda Skansenbussen som olägligt sitter inpetad mellan röda trafikljus och taxibilar som står på tutan. Ute är det mulet och grått, puffigt gröna träd och mäktigt utsirade stenbyggnader. Portvalven täckta av keruber, Royal-Tenenbaums-tornen med spira och de jugendsvängda gjutjärnsräckena får mig att gapa. Ingenting av deras like finns att skåda där jag bor. Där allra högst upp skulle man minsann tapetsera med chintz, dekorera med böcker och lyssna på vinyl. "Det är nog dyrt att bo där" säger Oliver och pekar på ett burspråk som ser alldeles särskilt rapunzel-aktigt ut. Jag nickar. Måste han sätta ord på det jag tänker? Kommer aldrig att ha råd och kommer förmodligen aldrig att passa in heller. Gucci står ju liksom utsällt i silverkantade valvfönster på bottenvåningen. Svarta, snortighta kläder mot kliniskt vit bakrund, oinspirerande, torrt bedrövande och trés, trés fahionabelt. Aldrig i livet va?
    Jag sitter jag i knäet på Karin, trycker i mig tivolipopcorn och panikar smått utav hunger och tidspress. Varje gång bussen bromsar slungas jag tvärs över sätet i famnen på Oliver. Han puttar tillbaka mig, muttrar lite och slumrar sedan till igen. Jag har aldrig sett honom jäktad i hela mitt liv tror jag, det är smått fantastiskt egentligen. Han lyckas alltid hålla sig lugnare än en kraftlös älg, oavsett vad som händer runt omkring.  
   Adrenalinet ifrån fritt fall och kastandes hit och dit på färgglad räls sitter fortfarande kvar inuti, spritter och bubblar, vi är sorglösa, glättiga och over the top gällande precis allting. Vår dialekt blir extra tydlig och vulgär då vi är glada och högljudda. De metropolhetsade busspendlarna fnyser irriterat åt vår odiskreta bonnighet, men why care. Vi har bara varandra. 
     
Då bussen stannar av vid Centralstation ramlar vi ut i asfalten och duggregnet. Vi rusar över den bredaste vägen i världshistorien, skriker obscena svordomar till bilisterna som uppenbart hatar oss. Jackorna flaxar i vinden tillsammans med ärtigt kjoltyg och fladdrande hårlockar. Men inte mina hårlockar den här gången. De spretar bara i nacken, som tidigare nämts. Det går inte att förklara hur obeskrivligt skönt det är att faktiskt kunna se någonting trots att det råkar blåsa svag bris. 
   Vi trillar in genom dörren och flänger ut över det ljusgrå marmorgolvet där varje klacksmäll ekar som ett gevärsskott. Under det enorma, vävlda glastaket finns ljuskronor, kabinväskor i hårdplast, hamburgare och pocketböcker i en enda röra. På de obekväma träbänkarna sover de som väntar länge. Klockans sekundvisare ilar över urtavlan. Trängseln särar på sig där vi flyger fram. Duvorna flaxar iväg upp mot takbjälkarna. Skratten. Blickarna. Ansiktena. Den uppskyndade hastigheten, den suddiga skärpan. Jag älskar att springa i järnvägsstationer. Det känns precis som om Godard själv står ovanför på en balkong med sin kamera och förevigar varje ögonblick i svart/vit Nouvelle Vague som världen kommer ta hand om, älska och beundra. 

Vi kastar oss själva in på pressbyrån, vrålar "MAT!" och roffar sedan åt oss alla munkar vi kan hitta inom synhåll. Glömma bort att äta är väldigt kontinentalt men förvandlar en så småningom till en barbar utan reson som gör allting för kolhydrater och socker. Det internationellt stressade klientelet råstirrar. En kassa är nyöppnad. Halleluja. På femton sekunder är vi på språng igen och lyckas inhandla pizzaslice, sushi och vitlöksbröd till elva personer så snabbt att det slås världsrekord i snabbmatsinköp, på vägen ut till ingenmanslandet perrongdiket, där vi hysteriska ser det pysande tåget stå långt, långt borta påväg att lämna oss kvar. 
   Vi hinner knappt sätta oss tillrätta innan tåget dunkar ut mellan betongklossarna. Lättnaden att inte behöva sova på T-centralen gör oss genast tröttfnissiga och underligt flummiga. Märkliga samtalsämnen florerar från passionsprat om musik till de mest bisarra egenheter. Vad är det mest perversa man kan tatuera in på sig själv? (Texten Spider-pig med tillhörande illustration på ena skinkan hamnar högt i kurs.)
   Det filosoferas över teorin om huruvida portalen till Narnia ligger bakom gardinen eller inte. Efter undersökningar fastställs hypotesen som bristfällig men avslutad eftersom vi har glömt de magiska orden.
    Hur skulle vi, de förenade fyra, se ut ifall vi var fast i en kropp? Skulle vårat huvud vara en kub med ett ansikte på varje sida, eller en lång limpa med ansikten på rad? Skulle vi balansera på två ben eller röra oss framåt som en spindel på åtta? Hur skulle vi bestämma vart vi skulle gå ifall vi hade fyra hjärnor och fyra viljor? Skulle det ens vara möjligt att sova då man hela tiden hörde någon annans tankar surra inuti huvudet? 
   Pizzan är uppäten innan Arlanda. Bordet är belamrat med hopknycklade papperspåsar och flottigt ostkladd. Min pedantiska gen är alldeles för utmattad för att bry sig. Alla halvligger i tågsätena och jämrar sig av  jag-orkar-inget-mer-läten. Sällskapet ser äcklat på mig då jag sätter tänderna i min första munk trots att jag är så mätt att jag sprängs. "Men titta, det är ju klet i!" utbrister jag överraskat och visar det gula och goda. Plötsligt är alla avundsjuka istället. Jag och Oliver avnjuter våra munkar som dessa ska avnjutas - trä på fingret och ät utifrån och in, medan resterande publik dreglande suktar och ångrar att de inte köpte friterad deg, vaniljkräm och glasyr till sig själva. Ett lättare illamående och bedövande mättnadskänslor tar över då munkarna försvunnit och jag halvslumrar ett tag mot fönstret. Med en sprucken hörlur i ena örat hör jag en blandning av det här och nya underliga konversationer. Solnedgången bakom den svarta skogen får våra ansikten att skimra i varma eldfärger. Mitt eget ansikte har fastnat i ett trött fåraktigt leende med (de dekorativa) glasögonen på sned över näsan. Stabil trumtakt, stråkar och poppiano blandat med vänners dåsiga prat gör mig alldeles underbart lycklig.   

Någonstans mellan Uppsala och vanliga Sala tar en av ragatorna som besvärat skruvat på sig och knipit käft ända sedan flygplatsen tvärs över gången sig ton. En bred, bräkande ton med mycket utdragna vokaler. Muntert skratt visar sig störa henne och hennes tre tjuriga vänner som är påååååväääg heeeem frååån Spaaaanieeen. Där de har varit i fyyyyyra veeeckor. De är sååå illa berörda och trötta och kan inte fatta varför vi inte kan visa någon respekt. När de inte ens sagt något från början. Förundrad och minst lika illa berörd av det högröda tobaksskrynkliga ansiktet som stirrar på oss bestämmer jag mig för att inte ta upp faktumet att Spanien ligger i samma tidszon som Sverige och att flygturen tar cirka tre timmar och inte mer. Jag tar på sätt och vis en vink om att det inte är rätt tidpunkt att briljera. 
   En tyst mimik ersätter vårat fängslande samtal. Karin och Oliver försvinner in i sina isolerade Ipod-världar och jag rymmer till Narnia. Ett huvud gömt bakom en gardin. Karin petar på mitt ben och skakar på huvudet. Knäpptyst gapflabb gör att magmusklerna krampar obehagligt.
   Trots vikten av tystnad pladdrar de fyra drakarna oavbrutet på om hur fruktansvärda vi är som har mage att sitta här och föra sådant horribelt oljud. Någon är till och med tvungen att berätta för en vän över telefon. Väldigt högljutt. Usch vilka vansinnigt jobbiga ungdomar som skrikigt (Eh?) så hela vägen från Stockholm. Något sova verkar det inte vara tal om. De kanske är sådana där torrisar allihopa som inte klarar av mer en ett läte åt gången, ungefär som pappa när han har ätit för mycket spaghetti. Snälla. Klarar man väl inte av ljud kan man väl flytta till Tjotta-heiti eller gå i kloster eller åtminstone ta nattåget.  
   När Spaaaanien går av i Avesta (eller Hedemora) ropar Karin ett högljutt: "Jaha, får man prata nu?" Sura, tomma fiskblickar stirrar efter oss hela vägen ut på perrongen.

Samspråkandet om världsaltet fortsätter i muntra ordalag. Mörkret sköljer förbi utanför fönstret i en väldig fart. Är man tillräckligt trött så kan man skratta åt precis allting. Internskämt och imitationer. Surfare och galna parkourkids på Burger King. De klantiga drullesituationer jag hamnat i under dagen. (Fastna i kjolen och ramla ut ur provrummet utan byxor för att nämna ett)  En omfattande diskussion om pornografi vilken är rätt så obehaglig men mycket intressant. På något sätt halkar vi också in på Olivers solglasögon. John Lennon, tycker vi. Ozzy Osbourne, tycker Oliver. Okej då, säger vi. 

Det är inte så långt kvar till Säter. Drömbubblan är snart sprucken. Imorgon börjar verkligeheten där hösten ständigt lurpassar runt hörnet om skolbyggnadens tegelsten. Nästa sommarlov är vårat allra sista i det här livet. Jag är snart vuxen men jag känner mig inte sådan. Hur ska vi överleva?

Det finns inte mycket tid för eftertanke.  Tåget inkommer till ändstationen om cirka tjugo, tjugofem minuter. 

"Vi är jävla bäst", säger jag."Jag älskar oss." Sällskapet nickar åt konstaterandet och ler slött. Jag lutar huvudet tillbaka mot nackstödet och ler själv. Ett perfekt feel-good-slut till en feel-good-film. Men det här är ingen film, vårt liv. Det som kommer att hända oss när vi kliver av tåget, min egen historia, är inte nedskriven i förväg. Ärligt talat skrämmer det mig lite grann. Jag pressar näsan mot fönsterglaset och känner mitt inre vibrera av känslor jag inte kan beskriva riktigt.
    En ensam, frostglittrande stjärna syns på himlavalvet. Att universums oändlighet blottas om nätterna betyder att sommaren is coming to an end. Trots hur mycket vi vill hålla den kvar
   Tåget dunkar in i småstadens gråskala där små, gyllene ljus lyser upp det oigenomträngliga mörkret ute. Den här spelas över kvällskylan. Vi befinner oss återigen i garagerockens cementkuliss.  

Eller hur. Älska oss.