Gitarrsolon som läker
På gatan finns några träd med bänkar runt och ett cykelställ. En sybehörsbutik, en sushirestaurang, ett systembolag och den fina butiken i det finaste blå huset där de säljer kläder åt sådana som vill se ut som om de äger en segelbåt fast de egentligen inte gör det.
Äkta seglare har nämligen inte tuktad backslick, kravatt och piké. De har shorts, fräknar, solbränna, zinkpasta, fingervalkar, solblekta ögonfransar och rader av etniska pärlor runt halsen. Möjligtvis någon slags vit skärmmössa som för tankarna till Anna Karina eller stiliga amiraler. Ifall det regnar har de lusekofta, sydväst och oljeställ och inte rött, prassligt Helly Hansen-skräp. De kan prata fem språk bra och tio språk knackligt. De vet hur man slåss med hajar, rider en våg och hur man grillar en tarantel. De har sett ländernas olika färger och världshavens vågor. De har sovit bland tigrar, spelat black-jack i Shang-hai och snorklat bland sköldpaddor. Det ni. En sådan ska jag bli.
Det regnar ute. Jättemycket. Alla har paraply utom jag. Och alla går fort fort fort. När de passerar är de knäpptysta, pillar med sina telefoner och tittar ned på sina skor. Jag vet inte om jag blir irriterad eller bara ledsen. För deras skull. Ibland blir jag verkligen trött på den här kylan. En känslomässig kyla och en mulen tystnad.
Jag går ett steg i taget längs parken. Jag tänker på skolavslutningen och på festivalhettan, killen från Ornäs som hade bränt sig på ryggen och på syrliga godisremmar som färgar tungan smurfblå och som får tänderna att gå av. Regnet regnar. Hästsvansen klumpar sig.
Jag lyssnar på Girl from the North Country. Jag älskar den så hemskt. Varenda flicka i hela detta kalla land borde ta den låten till sitt hjärta och göra den till sin egen, för den kan få vilket alldagligt skräp som helst att verka underbart. Elektriskt hår, munsår, uppblötta fimpar i snöslasket. Allting blir systematiskt utplacerat och melankoliskt perfekt i brusigt, sönderrivet svart-vitt. Skulle man kika in i Bob Dylans huvud skulle man få en smygtitt på universum i sin helhet, alla dess hemligheter och förunderligheter, för jag tror att de gömmer sig där inne.
Jag tänker mig alltid att de bräckliga orden han sjunger handlar om mig själv. Jag lever på en plats där snöstormarna yr, i nordanvindens land där man behöver en tjock, tjock kappa för att överleva. Men nu för tiden så har jag ju i och för sig inget hår som hangs long, rows and flows down my breast. Det är nog det enda jag retar mig på med min nya coiffure, mitt nya liv, att det inte flowar alls. Det skrivs liksom inga smäktande sköra ballader om flickor från det kalla nordanlandet vars frisyrer bara spretar lite i nacken.
Jag går över järnvägsbron. Den är inbyggd i korrugerad plåt och smutsiga glasrutor. Regndropparna smattrar på taket, det är fuktigt och kallt, luktar varmt järn, bränd jord, alkisodör.
Ding-dong... Tåget mot Arlanda/Stockholm inkommer om fem minuter på perrong 4... Den vänliga mekaniska kvinnorösten drunknar i kulsprutesmattret som resväskornas knubbiga hjul ger ifrån sig då de släpas över det räfflade gummigolvet. Jag stannar och lutar mig mot räcket, mot fönstret. Små kanaler av regn på glaset förvandlar omgivningen utanför till en akvarell. Himlen är cementgrå utan konturer.
Där nere på perrongen står de, där lastbilsmullret från Backabron blandas med nu-är-vi-påväg-surr, ängsliga men förväntansfulla rop, "Har vi allt nu då?" och "Passen ligger i ytterfacket!". Jag vill vara en av dem. Den där ängsliga, pirriga, nervösa, underbart förväntansfulla känslan är nämligen det bästa jag vet.
Känslan av att man kanske kommer att få se havet imorgon och kasta sig i skummet och vågorna och få salt i ögonen och munnen och tjuta: "AAAAAHH Vad kallt det är!". Att man om några dagar kanske kommer att få springa med andan i halsen, stressad til tusen men så lycklig att man sprincker, med tunga väskor och tågvagnar som dunkar ut från stationen. Solnedgångar i Göteborg och gryningar på Pont de l'Archvêche. Ett blygt bonjour från en Guillaume med födelsemärke eller ett blixtrande "Hey..." från en Jason med fyrkantig haka. Nya vänner man träffar där och gamla vänner som följer med. Uppleva perfekta ögonblick som kan skrivas ned som poppiga låttexter eller i poestiska former. Håkan Hellström-ögonblick. Orkesterklimax-ögonlbick.
Jag tror det är just därför jag är så förtjust i tågstationer. Rälsen, det bruna gruset, byggnaden i rött tegel, hela platsen vibrerar av äventyr och världen är oändlig-känslor. Förstå hur jag känner mig på flygplatser. En plats där världens alla språk och appostrofer blandas samman i en brusande smältdegel. Det är en annan planet för mig, något alldeles magiskt.
Hon som står där, hon med hundra-kilos-backpacker-trunken. Hon vars hår är kolsvart och krusigt, ihoptråcklat i en knut, slingor runt ansiktet som hålls tillbaka av en snusnäsduk. Hennes skinn är solbränt som terracotta. Hennes kläder berättar någon som har sett saker, städer, stränder och lidande, lyser av nonchalans för allt vad strykjärn och höstens-hetaste-plagg heter. Hon pratar i telefon, men eftersom mina hörlurar stänger ut allt ljud kan jag inte höra vad hon säger. Hennes läppar formar stumma ord. Allt jag hör är Wonderwall.
Är det jag om två år? Kan det vara jag som står precis här, en väldigt yrvaken klockan halv fyra-morgon med en alldeles för tung ryggsäck, bohemskjortan öppen i halsen, med en nyköpt biljett som jag snurrar mellan fingrarna? Nervös och tvivlande, balanserande på kanten mellan då och framtiden, och undra varför jag kunde känna mig så stor och redo bara igår? Längta efter min egen säng, mammas hembakade dinkelfrallor och pappas morgonritual att klinka på Little wing vid frukostbordet, men samtidigt ut i världen.
Vilja jättemycket men tveka när det väl är dags. Få de hemska frågorna i huvudet och undermedvetna svordomar tillbaka. Ska jag eller ska jag inte? Ska jag ta chansen? Bara gör det nu för fan. Annars kommer du att ångra dig för resten av ditt liv.
De frågorna som jag på något sätt ändå vill ha eftersom jag vill känna känslorna. Kärleken till mamma och pappa, de blå bergen och den speciella solen som jag bara sett här och några väldigt få andra ställen. Skriva ned den kärleken på fina brevpapper, ösa ur mig all hemlängtan och alla minnen och sedan skicka iväg dem till någon som förstår och kan förvara dem till den dagen jag kommer tillbaka och ser vårt sargade träd, vårt nedslitna hörn, vår gata med rönnblommorna och vår plats i solen.
När jag såg perrongen och den smutsiga småstaden försvinna utanför fönstret, skulle den här spelas. På låtsas eller på riktigt.
Nu är du påväg, skulle den säga. Äntligen är du påväg. Osäkerheten skulle gnaga inuti. Jag skulle veta att de enda sedlarna jag hade var de jag hade sparat ihop. Att de enda skorna jag hade var de jag hade på mig. Jag skulle veta att jag befann mig i rörelse. Försöka komma över chocken att jag faktiskt inte blivit kvar.
Kanske skulle jag hamna mitt emot en beatleskalufs-pojke som uttalade about som aboujt som log och sa att han var påväg hem men att han planerade att ta en omväg. Två, tre varv runt jordklotet eller så. Han skulle ge mig den ena hörluren med slammerrock och jag skulle krypa ihop i fosterställning i mitt tågsäte med hans svarta jeansjacka som täcke. Den skulle lukta okänt men gott, sena nätter och slagsmål som inte varit hans fel. En tår, den enda, skulle hålla sig kvar. Hugget i bröstet med. Jag måste resa till oändlighetens kant, hoppa över månen om jag är tvungen, skulle jag tänka. Ta ned månen, Iz. Du är en stor flicka nu.
Jag skulle känna mig trygg men förtvivlad. Uppspelt men tragisk. Magen-går-i-bitar-pirrig men väldigt, väldigt liten. Gitarrslammret skulle läka såren. Säga att jag skriver fint och att jag klarar det här.
C'est beau, la vie.
