Allergi





"Jag vet jättemånga som tycker att du är tillgjord och fånig. Bara så att du vet. Och att du härmar Sandra Beijer."

Det här hade en "Anonym" lämnat som kommentar på Un requiem pour un con, en blogg som jag älskar. Det gjorde mig så arg och ledsen att jag var tvungen att berätta om det och om andra saker. Jag älskar Sandra Beijers blogg Niotillfem och har läst den så länge jag kan minnas nästan, men jag förstår inte sådana här människor. Sådana människor som tycker att det bara får finnas en av en sort. Bara för att Un requiem pour un con också gillar kan-inte-andas-kärlek, söt-som-socker-klänningar och Franskt sextiotal, betyder det inte att hon härmar någon. Bara för att hon också har blond page är hon inte ett plagiat. Det finns väl färgglada låttexter och technicolour så att det räcker till oss alla? Eller har jag missar något?
  
Det är skillnad på att inspireras av och att härma. Bara för att olika nya band inspireras av till exempel Beatles behöver det inte betyda att de ska vara ett föremål för hat och smutskastning och gå och dö era copycats och ni kan aldrig göra det bättre än Beatles ändå. Antingen är Beatles det bästa de vet, eller så har de inte hittat sitt alldeles unika sound än. Ge dem lite tid bara för tusan. Lyssna till exempel på den här, och tänk hur bra det artade sig. (Jag trodde faktiskt att det var Beatles första gången jag hörde den och jag tycker att den är jättebra ändå!) De som håller på med sån här hata-allt försöker väl inte ens själva. Vågar inte. Himla dagisfasoner. Bara för att man dyrkar ett band och eller en kvinna eller en man behöver man liksom inte hata alla andra. 
   Jag inspireras av Sandra Beijer, jag inspireras av andra bloggar med, av fotografier, av filmer, av omgivningar... Att vara inspirerad är när man får gnistor i blodet, när man känner huvudet surra av röster och någonting inuti kroppen börjar ticka som en klocka. Att vara inspirerad är att vara levande.    
   Att härma någon betyder att köpa precis lika dana kläder som en annan person, lära sig prata, gå och röra sig som den personen, sno hennes älskade, snirkla in sig i hennes privatliv, plagiera hennes låttexter, sno hennes uppsatser och lämna in under sitt eget namn. Att till slut vara så in i helvete påfrestande och skitjobbig att man bara vill ställa sig och skrika: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! SLUTA!!! FÖR FAAAAN!!!!!!!! 
   Har ni sett filmen
Allt om Eva med Bette Davis (och hennes underbara munhuggande)? Det är att härma. Och se hur det går för Eva tillslut. Hon faller i sin egen rävsax.

Det finns folk som tycker att du är si och så och ditt och datt.  Det finns folk. Bara så att du vet.

Jag blir allergisk på sådana här människor. Människor som måste vara så in i helvete elaka och som inte ens har den uppblåsta stoltheten att säga vad de heter. Allt i den där kommentaren lyser av avundsjuka och idomin. "Bara så att du vet."

Hur många gånger har man inte hört den.

Sjuan. Står med kompisarna, luggen tjock, böckerna tryckta mot bröstet, försöker smälta in i väggen. Klär sig i grått. Dragkedja. Jeans. För att ingen ska se. Men de kommer ändå.
   Hon den hästliknande magra med alla sina kompisar och de som vill vara hennes kompisar men som inte riktigt har inkvarterats än, de som fnissar åt saker man aldrig hör, saker som gnager inuti. Fruktansvärda flickor som precis blivit tonåringar och njuter av att kasta knivar omkring sig på en plats där det plötsligt finns tomma korridorer och inga rastvakter. När de tornar upp sig runt en är ens kompisar försvunna även fast de fortfarande står kvar, de ser ner på sina fötter och jag kan varken klandra eller hjälpa dem. Mina vänner, mina stackars vänner, de krymper, medan hennes sväller upp som brittiskt rödmosiga politiker. För att inte vara svag ser jag rakt in i hästansiktets ögon. Illamåendekänslor tar över. Hästansiktet gör mig kräkfärdig. Hon lutar sig så nära att jag kan urskilja mascaraklumparna. Ångor av hennes vidriga doft sveper in mig i dimmor av gammalt askfat och HM's snobbenspray. Hennes ögon smalnar av och hon väser:

"Vi tycker att du är en riktig fjortis. Det finns många som tycker det. Du borde vara försiktig. Bara så att du vet."  

Bara så att jag vet det. Att folk hatar mig. Folk jag aldrig pratat med. Alla hatar mig, för jag är bara så jävla tillgjord och tillknäppt och tillplattad.

De går. De där längst bak i ledet, de som inte är inkvarterade (de luktar inte lika illa, de är inte lika flagnade, förstörda) skrattar. Porten smälls upp, låter dem passera, och skjuts sedan långsamt, långsamt igen tills den likt en utlösande råttfälla slår ihop och sluts in i dörrkarmen. SLAM! De frostade rutorna skallrar. Allt jag ser är gråtoner och gegga. Och den fruktansvärda rädslan. Och hopplösheten. Och en ilska som inte vågar komma fram från sitt gömställe.
   Jag måste gå på toaletten, säger jag. Jag får inget svar från kompisarna men bryr mig inte. Jag vill inte att de ska må dåligt på grund av mig. Jag vill inte att hon ska se mig gråta. Jag springer ned för alla trappor och in på killarnas, för tjejernas ligger på andra sidan centralhallen och där finns det människor. 
   Slår igen dörren, vrider om låset, sätter mig med ansiktet i händerna på toalettstolen. Inne bland mörkblå väggar täckta av rött/svart pubertetsklotter och gammalt snus, bryter jag ihop. Det värsta året i hela mitt liv. Tretton år och alltid rädd.  

(Jag lyssnade väldigt mycket på den här, vilket jag inte förstår, eftersom den bara fick mig att må ännu värre... Jag antar att det kändes skönt att det fanns en sång som visste precis hur jag kände mig varenda sekund, varje dag. )

Bara för att jävlas började jag käfta emot. Käfta emot, smälla i skåpluckor och ignorera. Det tog ett år för mig att utveckla ett krabbliknande skal där all osäkerhet bara fanns på insidan. Jag köpte min första klänning innan min fjortonårsdag. Jag fick köpa den för egna pengar, för mamma vägrade lägga ut fyrahundra på något som jag inte skulle komma att använda. Varför kunde hon inte förstå? Jag vågade ju inte bära klänningarna hon köpt tidigare. Jag stod inte ut med att folk tittade på mig. 
   När jag hade den på mig i skolan, en torsdag, rodnade jag hela dagen. Men jag kände mig speciell. Man sa att jag var fin idag. Så jag köpte en till. Och en till. Och en till. Och en till. Och en massa skor med klackar och små koftor och papiljotter med för den delen. Jeansen och dragkedjorna och allt det gråa åkte i papperskorgen och kom aldrig upp igen.

Sjuan förändrade mig. Alla elaka glåpord och rykten, obekväma frågor, konfrontationer mot plåtskåp och i matsalen, någon som skriker hora efter en i skidbacken, en storebror med nazistsnagg som hotar att ge mig spö, att bli dragen bakom vaktmästarhuset när man korsar skolgården, alla hånskratt, alla ärr, all smärta, alla tårar. Det härdade mig. Allt det hemska fick mig att våga. När jag kom tillbaka efter sommarlovet insåg jag att det var dem det var fel på och inte jag.

Så därför, käraste anonym som kommenterar så fint om någon som bara är precis som hon vill, detta är en hälsning till dig. Har du en aning om hur mycket du sårar? Har du en aning om hur kommentarer av det här slaget påverkar människor? Vet du att det kallas mobbing? Har någon någonsin kommit fram till dig och sagt att du är ful som stryk och att du borde gå och dö? Har du en aning om hur jag kände mig under ett helt år på grund av dagliga kommentarer precis som din?

Topp tre:


- Snygga skor! (stark sarkasm) Å nej, börjar du gråta nu?! Ån nej, titta, hon gråter!
(Busshållsplatsen. Själv. Jag hade nya skor. De var tomatröda. Jag grät inte alls utan gick därifrån. De skrattade bakom min rygg. Jag missade sista bussen hem.)

- Klick klack klick klack klick klack klick klack klick klack klick klack!
(Så lät mina klackar då jag gick igenom skolans korridorer klädda med mörkgrå marmorklinkers. Så lät också vissa idioter så fort jag gick förbi. Och idioternas snusande, kepsbärande pojkvänner som följde efter mig ända till biblioteket. Klick klack klick klack klick klack... När jag tillslut vände mig om och tjöt/röt LÄGG AV FÖR HELVETE! började de gapskratta och jag kände mig bara dum i huvudet.)

- Har du inga trosor på dig heller ällä?
(Jag hade ingen BH på mig. Jag gick förbi. Tydligen var det kallt. Och någon var bara tvungen att kommentera.)

Dessa kommentarer kan verka harmlösa, men höll mig vaken i veckor. Jag kan inte be dig ta ansvar för de idioterna, men snälla, rädda dig själv från träsket! Man mår inte bra av att hålla på som du gör. Och de du riktar ditt hat mot mår inte särskilt bra de heller. Köp en klänning och lär dig att världen är till för alla. Och se Allt om Eva och lär dig vad riktigt tillgjord och vidrig härmapa är för något. Peace and Love, Anonym.

Ps. Ifall du vill ösa skit över mig så går det jättebra. Jag tar åt mig som fan men jag låtsas om att det inte gör något. Men svara med ditt riktiga namn i så fall, för du heter inte Anonym. Och kom inte och säg att det bara är en åsikt du har. En åsikt har en förklaring och ett ansikte. Det du har gjort är bara ett påhopp. Det lägsta av teelser. Jag heter IZZIE. Och jag har inga attitydproblem. Adjöken. Ds.

Fortsätt blogga Un requiem pour un con! (Jag vet inte vad du heter liksom) Du är perfektion. Ifall jag kunde måla mina ögon som du skulle jag sälja min fotölj. Och jag älskar min fotölj. Så det så.   


Kommentarer
Postat av: Requiem Pour Un Con

Jag håller med om varenda ord. Även om det med högstadiet, jag har också fått kommentarer efter mig. Och jag förstår hur folk kan tycka att människor som inte ens gjort dem något förtjänar att få kommentarer som kanske rent utav gör dem ledsna. Tack, snälla du. Du verkar vettig.

2009-08-12 @ 14:38:24
URL: http://requiempouruncon.blogg.se/
Postat av: Requiem Pour Un Con

"Och jag förstår INTE hur folk kan tycka att människor som inte ens gjort dem något förtjänar att få kommentarer som kanske rent utav gör dem ledsna." ska det ju självklart stå

2009-08-12 @ 14:39:55
URL: http://requiempouruncon.blogg.se/
Postat av: Anonym

kolla in denna bloggen --> http://ceciliesjostrand.blogg.se

riktigt bra & jordnära! ♥

2009-08-12 @ 14:55:10
Postat av: julia.

åh! jag blir verkligen arg när man ser eller får sådana kommentarer, jag förstår liksom inte varför någon anna tycker det känns bra att säga så till någon. och kanske speciellt till någon amn itne känner. en gång lånade sandra en bild från mig och genast fick jag en kommentar att jag hade snott en bild från henne, och att bara så att jag visste så var det fult gjort. okej liksom. jag kände bara att hey, kolla när jag postade det här inlägget och när hon postade sitt inlägg. och bara, lägg av!

2009-08-12 @ 20:11:36
URL: http://julia.blogg.se/
Postat av: joint

vad bra du satte ord på det där!! tack! det gäller liksom att lära sig att man är bra om man råkar vara annorlunda när man är sig själv, tyvärr tar det för många av oss alldeles för lång tid!

2009-08-12 @ 23:51:21
URL: http://gotlandsgatan.blogspot.com
Postat av: FeliciaR

Åh. Du verkar som en väldigt vettig tjej...

När jag läste det du skrev om högstadiet blev jag tårögd. Därför att jag vet hur det kändes, det där med blickar och glåpord. Hela låg och mellanstadiet var de där, alla dessa elaka flickor och pojkar. Då var de mer brutala, mer tjuvnyp och spottloskor, på högstadiet var det mer raffinerat. blickarna. skratten. Jag åt inte i matsalen på hela nian. Tyvärr vågade jag inte göra som du förrens i nian. På ett sommarlov blev jag hundra gånger mer värsting än alla plågoandar. I nian var det jag som bestämde vart vi skulle stå och röka på rasten, jag som eldade på afficher i korridoren. Det var jag som bar för urringade tröjor, jag som sket i lektionerna. Och säkert tryckte jag ned många också. för det var som om jag hade glömt hur det var att vara liten och ensam. Sanningen var att det fanns där i mitt bakhuvud varje dag. Och jag var rädd att den vardagen skulle bli på riktigt igen. Så jag var tvungen att vara dum, tvungen för att värja mig.



Den där ytan följde med mig ända tills någon gång i mitten av gymnasiet. Då svällde allt över. Ingen orkar vara perfekt varje dag, ändå ar det just det jag trodde att jag var tvungen att vara, för att duga, för att betyda något. För jag betydde bara något sålänge jag var blonderad, smal och bar fina kläder. Därför blev katastrofen ett faktum den dagen min kropp inte orkade vara nedbantad till xs länge, jag fick näringsbrist tappade allt mitt hår och var sängliggande ett helt sommarlov. När jag kom tillbaka till trean på hösten hade alla mina gamla "vänner" övergivit. Så även jag övergav mitt gamla jag. när jag ser tillbaka förstår jag dem ändå på något vis. Vem kan egentligen vara vän på riktigt med någon som aldrig vågar visa vilken sida hon står på?



Idag är jag mig själv fullt ut,så som naturen vill att jag ska vara. Jag är rödlätt, storlek M, och jag har nya Vänner.



Och så läser jag kommentarer som det hos Requiem Pour Un Con , läser inlägg som det hos dig. Och jag om någon kan nog påstå att jag förstår hur dessa människor som kommenterar sådär elakt känner sig. Avundssjuka, brist på annat att göra och - framförallt- en längtan efter att få tro på sig själv. En längtan efter att få visa vem man är, att få vara personlig. Vissa längtar efter att få sväva ut, men är bara inte där än ( om de nu någonsin får välsignelsen att komma dit) .



De människorna kan jag tänka mig är de som knapprar in dumma saker i kommentarsfältet. Jag känner medlidande för dem.



Detta blev en lång kommentar, men jag tror inte att du har något emot det :)



Ha det fint, kram FeliciaR

2009-08-15 @ 10:11:55
URL: http://konstochkonstigheter.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0