Lågan
Hon älskade doften av gitarrsträngar, smusiga golv, hårspray och publik. Värmen från strålkastarna som bländade henne. Skriken från förstärkarna när man spelade alldeles för högt. Tusentals människor, det hårda livet. Att vara klädd i hon visste inte vad, vara lite flottig i pannan, känna träningsvärken efter att ha dansat runt som en galning. Hon hade något. Det var därför kameran fastnade på henne. Tovigt hår, Glittrande hårband, tamburin. Frusen i en pose, magmusklerna spända för att hålla ut den sista tonen. Kunde hon skulle hon stanna där, frusen för alltid, hjärtat hårt bankandes, med applåderna sköljandes över henne som varma vågor, som strålning. För henne var det lycka. Lycka som värmde innifrån, lycka som pirrade i tårna och kliade i håret. Den allra finaste formen av den, som man bara upplever när man gör det man brinner för. Hon brann för mikrofonen. För sommarnatten. Hon tycktes alltid stå i lågor. Och det var just det som gjorde henne så fruktansvärt intressant. Lågan.
guud så mysigt. :)
