Raindrops are falling on my head
Å... Vad är det med oss flickor egentligen? Vad är det som gör att man skapar alla dessa allianser och skyttegravar och pakter mellan varandra som byggs uppåt i det oändliga tills man knappt vet vem man vågar prata med? Jag är så frusterarad. Varför, varför, varför, när jag trodde att allt var till sin rätt igen. Hur kan man känna sig i centrum, i kläm och utanför samtidigt? Att allt känns som regn (den plaskiga, mögliga sorten) och som svart (den klibbiga, kvävande sorten, som olja ungefär). Jag saknar killkompisarna. Jag orkar inte med det här.
Vad brukar ni göra för att känna er glada igen när ni känner er som grå möss eller är olyckligt kära i någon? Jag är båda just nu. Tomten hjälpe mig. Jag tror nämligen inte på Gud.
Kommentarer
Postat av: anna
må tomten vara med dig min vän. :)
Postat av: Koråååne
jaa jag tänker på sten...eller målar av sten naken! det är också ganska trivsamt...
Postat av: Holm, Anna Holm
Svårt det där :(
Trackback
